slogos denna och de i Stockholm stationerade galärerna (Svenska eskadern) till Arméns flotta, hvilken snart upphörde att räkna galärer till sin hufvudsakliga materiel. Efter 1788 byggdes ej vidare några galärer i Sverige, och 1836 slopades det sista fartyget af denna klass. Jfr Bataljon 2. O. E. G. N.* Galärpråm, skpsb., på 1700-talet i Svenska skärgårdsflottan förekommande fartyg af ung. följande dimensioner: längd 36 m., bredd 10 m., djupgående 3,5 m. Bestyckningen utgjordes af 20 st. 24-£ kanoner och 6 st. 6-£ kanoner. Galärpråmarna förde blott 7 par åror samt voro på grund häraf och sitt stora djupgående samt tunga byggnadssätt svårmanövrerliga; genom sitt kraftiga artilleri voro de afsedda för artilleristrid. C. K. S. Galärsegel l. Latinsegel, sjöv., triangulärt segel, fäst och sträckt till ett långt spri, nyttjades allmännast på medeltidens och nyare tidens galärer och är ännu brukligt, synnerligast i Medelhafvet. Tacklingen består af hals, skot och gigtåg samt, på stora segel, gärder. O. E. G. N.* Galärskjul, sjöv., aflångt skjul, uppfördt öfver en mot sjön sluttande galärbädd. Åtskilliga galärskjul finnas ännu kvar å det s. k. Galärvarfvet (se d. o.) i Stockholm. Galärslafvar, fångar eller förbrytare, som nyttjades till tjänstgöring som roddare på galärerna, där de voro fastsmidda med kedjor. Galärstraffet var ett af de hårdaste straffen. I Turkiet och barbareskstaterna sattes länge kristna fångar som galär-roddare. I Frankrike var galärstraffet kändt redan i Karl VII:s dagar och begagnades till 1748, då det i någon mån mildrades genom införandet af bagno (se d. o.). Galärvarf, varf för nybyggnad och reparation af galärer och skärgårdsfartyg. Galärvarfvet i Stockholm, den del af flottans varf, som är belägen på Djurgården. Dess södra del blef på framställning ifrån statskommissionen af K. M:t 29 mars 1722 från Djurgårdsområdet upplåten åt flottan för galärernas uppdragande på land, hvarefter tre upphalningsbäddar anlades därstädes. Då man sedan ansåg lämpligare att förvara galärerna i vattnet, anordnade man galärhamnar vid Skeppsholmen, men man återvände snart till principen om deras förvaring på land, och 16 juni 1752 lades till nyssnämnda äldre galärvarf hela området till Djurgårdens nordvästra udde. Därpå uppbyggdes å platsen 30 galärskjul af sten, hvilka delvis ännu kvarstå, hvarjämte strand- och hamnområdena på olika sätt apterades för ändamålet. 1816 utvidgades varfvet ytterligare, och 1872 började ett modernt omdaningsarbete, hvarunder en del af skjulen förändrades till mekaniska verkstäder, en tidsenlig mastkran anskaffades (1874), en större docka (1875-79) och en ny slip anlades samt nya kajer uppbyggdes, i allmänhet utanför de gamla strandlinjerna. (Jfr K. br. 15 maj 1874 o. 22 dec. 1875.) S. C. Galäräsping, skpsb., smärre, lätt bestyckade fartyg, som i midten af 1700-talet byggdes för svenska skärgårdsflottan. De voro ung. 9 m. långa och 2,4 m. breda, hade 8 à 10 par åror samt förde 8 st. nickor (jfr Äsping). C. K. S. Gam, zool. Se Gamfåglar. Gama. Se Vasco da Gama. Gama, José Basilio de, brasiliansk skald, tillhörande Minas-skolan, f. 1740 i Minas, d. 1795, författade de episka dikterna Uruguay (hans förnämsta arbete) och Quitubia samt en mängd visor, sonetter, bref m. m. Gamala, en fästning i nedre Gaulanitis, ö. om sjön Gennesaret, eröfrades 67 e. Kr. af Vespasianus efter hårdnackadt motstånd och förstördes, hvarefter den försvann ur historien. Gamaliel, eg. Gamliel. 1. Berömd judisk rättslärd på Jesu tid, är i synnerhet bekant därför, att Paulus "vid hans fötter" undervisades i den rena judiska lärans traditioner (Apg. 22: 3). Han var ock den, som i synedriet gaf det rådet att lösgifva de anklagade apostlarna, då deras verk, om det vore af människor, utan vidare skulle förgås (Apg. 5: 34-39). - 2. Den föregåendes sonson, lefde omkr. början af 2:a årh. såsom judarnas högste andlige ledare i Jabne. E. S-e. Gamasch (fr. gamache, af mlat. ga'mba, ben, eller af sp. guadamaci, läder från Ghadames), ett slags benbeklädnad, som dragas (knäppes) utanpå strumporna. Jfr Damask. Gamasidæ, Djurkvalster, zool., familj af små, vanligen parasitiskt lefvande kvalster, som sakna ögon och ha tångformade eller stickande chelicerer. Hit höra släktena Dermanyssus (se Fågelkvalster), Gamasus och Uropoda. Af släktet Gamasus förekommer en art, det platta, blekgula, omkr. l mm. långa skalbaggkvalstret, G. coleoptratorum, allmänt som parasit på i jorden gräfvande eller boende insekter, såsom humlor, dödgräfvare och i synnerhet tordyflar, på hvilkas undersida dessa kvalster ofta ses hopade i stor mängd. Andra arter träffas fritt lefvande bland mossa på marken. Den något mera kullriga, brungula Uropoda vegetans för ett liknande lefnadssätt i det fullbildade stadiet, men lefver i outbildadt skick som parasit på gråsuggor, skalbaggar och, såsom det uppgifves, äfven på däggdjur, ofta fäst eller liksom tjudrad med en från bakkroppens spets utgående tråd, hvilken ej är något annat än kvalstrets exkrementer. G. A-z. Gamasus, zool. Se Gamasidæ. Gamba (it. viola da gamba, "benfiol", "knäfiol", till skillnad från viola da braccio, "armfiol").

Viola d.a gamba. mus., föråldradt stråkinstrument, liknande violon-cellen, men med platt botten och 6 strängar, stämda i D G c e a d¹. Tonen är smekande. Gambans gripbräde är liksom gitarrens försedt med band. Gamban var från 1400-talet en lång tid, i synnerhet pä 1600-talet, det mest populära bland alla stråkinstrument, särskildt i England, hvarifrån den anses härstamma. Omkr. midten af 1700-talet undanträngdes den af violoncellen. Den siste virtuosen på gamba var den 1787 aflidne K. F. Abel (se denne). - Gamba är äfven namn på en 8 fots labial-