727 Garantiförsäkring-Garasjanin 728 drag af 4 juni 1878 (om Cypern), hvari bistånd tillförsäkrades Turkiet mot ryska utvidgningsförsök i Asien. Annars pläga dessa aftal innehålla en generell garanti för en eller flera staters neutralitet eller integritet; exempel härå erbjuda neutralitetsaftalen för Schweiz 20 nov. 1815, Belgien 15 nov. 1831 och 19 apr. 1839, Luxemburg 11 maj 1867 samt traktaten om Norges integritet af 2 nov. 1907. I dessa fall eger garantifördraget en bestämd karaktär af de större makternas förmynderskap för de mindre, så långt som fördragets innehåll sträcker sig. Mindre skarpt framträder denna karaktär vid de reciproka aftal, hvarigenom stundom ett antal större och smärre makter förpliktat sig att inom en bestämdt angifven sfär gemensamt söka upprätthålla bestående internationella villkor, såsom skedde i fördragen mellan Spanien och Frankrike samt Spanien och England i maj 1907 rörande status quo i västra Medelhafvet och motliggande östliga del af Atlantiska oceanen. Af sistnämnda art äro de 23 april 1908 utfärdade deklarationerna ang. upprätthållande af status quo i Nordsjön (undertecknad af Danmark, England, Holland, Sverige och Tyskland) och i Östersjön (undertecknad af Danmark, Ryssland, Sverige och Tyskland). De tidigare brukade garantifördrag, genom hvilka inre, statsrättsliga förhållanden - författning, tronföljd o. dyl. - garanterades (ex. från Wienkongressen 1815 makternas garanti för tyska förbundsakten), torde numera, såsom stridande mot staternas suveränitet, knappast förekomma. Garantifördragets effektivitet är naturligtvis ytterst osäker, enär den beror af det politiska läget vid den tidpunkt, då garantiens presterande kräfves. Särskildt kinkig är frågan, huruvida en kollektivt gifven garanti kräfver samtliga garanters gemensamma uppträdande eller berättigar någon att eventuellt ensam inskrida. - Litt.: Liszt, "Das völkerrecht" (3:e uppl. 1904), Milovanowitch, "Les traités de garantie au XIX :e siëcle, étude de droit international" (1888). C. H. H. Garantiförsäkring, i vanlig (och inskränktare) mening försäkring mot förlust till följd af bristande redovisning af omhänderhafda medel, hufvudsakligen i fråga om kassaförvaltare, uppbördsmän o. d. både i statens och enskildas tjänst. I vidsträcktare mening omfattar garantiförsäkring jämväl hypoteksför-säkring (se d. o.). Denna försäkringsgren har utbildats särskildt i England, där den första försäkringsanstalten af detta- slag inrättades 1840 och redan 1842 genom en parlamentsakt erhöll rätt att utställa garantibref för statens tjänstemän. I Sverige började garantiförsäkring drifvas af försäkringsaktiebolaget "Tre kronor" 1891. Detta bolag uppgick 1907 i försäkringsaktiebolaget "Hansa". 1906 började äfven försäkringsaktiebolagen "Hansa", "Norrland" och "Securitas" drifva denna försäkringsgren. Vid 1906 års slut utgjorde den sammanlagda ansvarssumman för garantiförsäkring i dessa bolag 5.018,981 kr. 65 öre. N. V. E. N. Garantikapital. Se Garantifond. Garantilagen är den vanliga benämningen på den 13 maj 1871 utfärdade lag (it. Legge sulle preroga-tive del summo pontifice), hvarigenom italienska staten efter Eoms eröfring sökte reglera påfvens nya ställning inom det italienska samhället samt ange grunddragen för förhållandet mellan stat och kyrka i Italien. Den förkastades formligen af påfven Pius IX genom encyklikan af 15 maj 1871 och har ej folkrättslig karaktär, utan är en inre italiensk lagstiftningsakt. - Enligt denna lag erkännas påfvens personliga okränkbarhet och oansvarighet; i fråga om hedersbetygelser tillerkännas honom samma förmåner, som gifvas honom af utländska katolska suveräner, hvarjämte han har rätt att hålla egen lif vakt. Exterritoriell ställning garanteras åt de påfliga palatsen (Vatikanen, Lateranen och Villa San Gan-dolfo). Ingen italiensk tjänsteman får där utan påfligt bemyndigande intränga, och liknande undantagsställning garanteras äfven uppehållsorterna för konklav och allmänt kyrkomöte (ekumeniskt konsilium). De påfliga palatsen, museerna och biblioteken äro skattefria, och påfven har kostnadsfri post-och telegrafförbindelse med alla katolska biskopar, utländska regeringar o. s. v., hvarjämte på italienska statens bekostnad en telegrafstation med påfliga tjänstemän upprättats i Vatikanen. Bref och telegram till och från påfven åtnjuta vid befordran samma företrädesrättigheter som konungens och italienska statsmyndigheters skrifvelser. Påfven har ock rätt att utsända och emottaga diplomatiska sändebud, hvilka i allt äro likställda med de utländska sändebud, som ackrediterats vid italienska hofvet. Ät påfven anslog lagen dessutom ett fast och oförytterligt årsanslag på 3,225,000 lire. Utom dessa bestämmelser, hvilka afsågo att lugna utländska katolikers bekymmer för påfvens ställning under den nya regimen, innehöll lagen äfven en rad bestämmelser, delvis förverkligande det Cavourska programmet "fri kyrka i fri stat" (se d. o.); konungen afstod bl. a. från sin utnämningsrätt till vissa kyrkliga ämbeten, och den kyrkliga domsrätten erkändes i andliga och disciplinära mål. - Ehuru påfven protesterade mot garantilagen och vägrade att uppbäraårsanslaget, har lagen dock från statens sida i allt väsentligt städse iakttagits. Årsanslaget bokföres som italienska statens skuld till den heliga stolen, dock med preskription efter fem år, så att påfven vid en eventuell försoning eger att lyfta endast högst fem års anslag jämte därå upplupen ränta. Jfr Geffcken, "Die völ-kerrechtliche stellung des papstes" (1885). V. S-g. Garanti'sm. Se Fourier, sp. 1032. Garantitraktat. Se Garantifördrag. Garasja'nin. 1. Ilija G., serbisk statsman, f. 28 jan. 1812, d. 22 juni 1874, blef 1844 under Alexander Karageorgevitj inrikesminister och 1852 ministerpresident, men måste 1853 i följd af rysk påtryckning af gå, då han sökte förebygga Serbiens indragande i den rysk-turkiska konflikten. Han var åter inrikesminister 1857-58 och ställdes 1858 i spetsen för den provisoriska styrelsen efter furst Alexanders afsättning till furst Milosj Obrenovitjs ankomst, men stod under dennes regering utanför ledningen af statsärendena. Under furst Mikael var han åter ministerpresident 1862-67 och därjämte utrikesminister; under denna tid inträffade konflikten med Turkiet 1862 och fästningen Belgrads slutliga utrymning af turkarna 1867. 2. Milutin G., den föregåendes son, serbisk statsman, f, 22 febr. 1843, d. 6 mars 1898 i Paris, utbildades, äfven under studier i Frankrike, till officer och deltog som artillerimajor i kriget mot Turkiet 1876, hvarunder han sårades. Han hade då redan kastat sig in i politiken och blef såsom en af ledarna för det anti-radikala "framstegspartiet'