729 Garat-Garborg 780 inrikesminister (1880-83). Från 1884 ledde han som ministerpresident serbiska politiken i nära anslutning till Österrike, genom hvars ingripande Serbien också räddades från svårare följder af sitt okloka och misslyckade krig mot Bulgarien 1885; dettas utgång rubbade i hög grad G:s ställning, men hans ministär stod dock kvar till juni 1887. Från 1894 till sin död var han serbisk minister i Paris; 1896 och 1897 var han också president i skupsjtinan. H. B-n. Garat [-ra'J. 1. DominiqueG., fransk politiker, f. 1735 i Ustaritz (dep. Basses-Pyrénées), d. där 1799, gjorde sig känd som framstående advokat i Bordeaux och valdes af sin födelsebygd till medlem af tredje ståndet i riksförsamlingen 1789, där han utöfvade stort inflytande i frågor rörande den civila och kriminella lagstiftningen samt i politiken sökte verka för en försoning mellan de nya idéerna och de monarkiska institutionerna. Efter 1791 drog han sig tillbaka från politiken. 2. DominiqueJosephG., grefve, den föregåendes broder, fransk politiker och författare, f. 1749 i Bayonne, d. 1833 i Urdains (dep. Basses-Pyrénées), var först advokat i Bordeaux, men begaf sig snart till Paris, där han gjorde sin fint skurna penna bemärkt i åtskilliga litterära företag samt fick flera pris af Franska akad. Medlem af tredje ståndet i riksförsamlingen 1789, gjorde han sig mest känd som dess krönikör i "Journal de Paris". Som justitieminister 1792 hade han att för Ludvig XVI tillkännagifva hans dödsdom och öfvervaka dess utförande. 13 mars 1793 blef han inrikesminister, men måste af gå efter upploppen i Paris 31 maj och 2 juni s. å. En tid därefter satt han häktad, men undgick skräckväldets fasor genom sin personliga vänskap med Barëre och Eobespierre. 1794 blef han medlem af konventets undervisningskommission samt professor i filosofi vid Normalskolan i Paris och 1798 fransk minister i Neapel samt kort efteråt medlem af "de gamles råd" och dess president (20 jan. 1799). Han slöt sig snart till Bonaparte, var medlem af den kommission, som uppgjorde förslag till kon-sularförfattningen, och blef efter dess genomförande senator samt medlem af Franska akad., hvartill hans lysande, men frasrika vältalighet gjort honom värdig. Han var en af Napoleons mest verksamme lofprisare och blef 1808 grefve, men öfvergaf hans sak efter nederlagen 1812. Vid Napoleons återkomst från Elba sökte G. förgäfves återvinna hans gunst och uppträdde därför som medlem af representantkammaren ganska lamt för hans sak. Under den andra restaurationen drog han sig tillbaka till sin fädernebygd, sysslande med litterära arbeten, och var vid sin död ganska okänd för den stora allmänheten. Bland hans många, högt uppskattade arbeten märkas Considéra-tions sur la revolution francaise (1792), Mémoires sur la revolution (1795) och Mémoire sur la Bollande (1805). E. A-t. 3. P i e r r e J e a n G., son af G. l. fransk sångare, f. 1764, d. 1823 i Paris, fick musicera med Marie Antoinette och konserterade 1793 tillsammans med violinisten Kode i Hamburg. Återkommen till Paris 1795, uppträdde han där med så lysande framgång, att han utnämndes till professor i sång vid konserva-toriet 1796. Han egde en ovanligt uttrycksfull röst (med omfång af både baryton och tenor), fin smak och förvånande minne samt utmärkte sig i synnerhet i Glucks operor. Bland hans elever namnes bl. a. Nourrit. A. L.* Garavaglia [-va'lja], G i o v i t a, italiensk kopparstickare, f. 1790 i Pavia, d. 1835 i Florens, studerade i Pavia och Milano för Anderloni och Longhi och blef 1833 professor vid akademien i Florens. Bland G:s mest värderade arbeten märkas Heliga familjen (1817) och Madonna della sedia (1828), båda efter Kafael, Den heliga Magdalena (efter C. Dolci), David med Golials hufvud (efter Guercino) samt porträtt af Karl V. Garay [ga'rai], Janos, ungersk skald, f. 1812, d. 1853, gjorde sig särskildt känd som författare af en mängd patriotiska ballader (Bdthori Erzsébet, Kont o. a.) och längre episka dikter (Szent Ldszlo m. fl.) med ämnen ur sitt lands historia, men uppträdde också som lyrisk och dramatisk författare. En af hans mest kända dikter är den humoristiska Az obsitos (Den uttjänte soldaten). Hans samlade arbeten utgåfvos 1886 ff. i 5 bd af Ferenczy. K. B. w. Garbånzos [garba'nthås], sp., bot. Se Cicer. Garbe, Richard Karl, tysk sanskritist, f. 9 mars 1857 i Bredow (nära Stettin), blef 1878 docent, 1880 e. o. och 1894 ord. professor, allt i Königsberg, och kallades 1895 som Roths efterträdare till Tübingen. 1885-87 reste G. i Indien med statsunderstöd och egnade sig i Benares särskildt åt studiet af den indiska filosofien, bland hvars förnämsta kännare han är. Förutom uppsatser i facktidskrifter har han utgifvit bl. a. följande skrifter i bokform: Väitäna Sütra, the ritual of the Atharva-veda (1878; tysk öfv. s. å.), The Qräuta Sütra of Apastamba (3 bd, 1882-1902), The Sämkhya Sütra Vrtti or Aniruddha's commentary to the Säm'khya Sütras (1888; engelsk öfv. 1892), Sämkhyaprava-cana-bhäsya (1895; tysk öfv. 1889), Die Säriikhya-philosophie, eine darstellung des indischen rationa-lismus (1894), Sämkhya und Yoga (i Bühlers "Grundriss", 1896), V'erzeichniss der indischen handschriften der kgl. universitätsbibliothek zu Tü-bingen (1899), The Kashmirian Atharvaveda (tills, med M. Bloomfield, 3 bd, 1901), Beiträge zur indischen kultur g eschichte (1903) och en tysk öfv. af Bhagavadgltä (1905), med inledning öfver diktens ursprungliga gestalt, lära och ålder. K. F. J. Garbo [ga'rbå], Raffaellino del, florentinsk målare, f. 1466, d. 1524, fick namnet G. efter den gata, vid hvilken hans verkstad låg. Han var lärjunge af Filippino Lippi och biträdde denne vid utförandet af freskomålningar i S. Maria sopra Minerva i Rom (omkr. 1493). Sedermera stod han under inflytande äfven af Domenico Ghirlandajo. Han utförde en stor freskomålning i S. Maria Mad-dalena de' Pazzi i Florens och altarbilder, nu bevarade i museerna i Florens, Paris och Berlin. G. tillhör antalet af de italienske konstnärer, .som, fostrade i 1400-talsmåleriets anda och vanor, af högrenässansen tillegnade sig blott en del yttre drag och uttryckssätt. A. L. R. Garborg, Arne Evensen, norsk författare och publicist, f. 25 jan. 1851 i Time på Jæderen, utgick från ett strängt pietistiskt skollärarhem; fadern var haugian och uppfostrade sonen i samma anda. G. blef först skollärare i Risör och började verka i pressen, till dess han h. o. h. öfvergaf lärarkallet för journalistiken. 1873 kom G. till Kristiania för att studera och väckte s. å. ej ringa upp-