Gedanit. Se Bärnsten, sp. 850. Gedankenmalerei [ge-], ty., "tankemåleri". Se Cornelius, P. von, sp. 737. Gedanum, latinsk namnform för Danzig. Gedda [jädda], von, svensk adlig ätt, härstammande från rådmannen i Visby Johan Gedda, erhöll 1719 adlig och 1730 friherrlig värdighet. 1. Niklas Peter von G., son af ofvannämnde Johan G., friherre, diplomat, f. 27 febr. 1675 i Visby, d. 15 maj 1758 i Stockholm, anställdes efter slutade studier vid in- och utländska universitet vid svenska beskickningen i Paris, tjänstgjorde därpå några år hemma i kansliet och förordnades 1707 till kommissionssekreterare i Paris. 1721 utnämndes han till resident därstädes och 1725 till envoyé vid samma hof. 1728 var han svensk ambassadör vid kongressen i Soissons och blef 1730 ministre plénipotentiaire vid franska hofvet. Under en del af sin långvariga vistelse i Paris skötte G. polske konungen Stanislaus' angelägenheter vid franska hofvet och kom därigenom i synnerlig gunst hos franska drottningen, Stanislaus' dotter. Äfven med den mäktige kardinal Fleury stod han på förtrolig fot och utnämndes på hans förord till fransk baron 1727. G., som i hemlighet uppbar en årlig engelsk pension, meddelade emellertid upplysningar från Paris till engelska kabinettet. Vid den på 1730-talet uppkommande skilsmässan mellan England och Frankrike höll sig G. till England, liksom han i den inre politiken förblef trogen anhängare af Arvid Horn. Han blef därför alltmer föremål för franska regeringens ogunst och återkallades till Sverige, där han 1736 utnämndes till statssekreterare vid utrikesexpeditionen. Vid riksdagen 1738-39 sökte G. med engelska penningar motarbeta hattpartiet och den franska agitationen. Efter segern önskade visserligen hattarna aflägsna G. ur kansliet, men då han ej frivilligt ville lämna sin plats och anledning saknades att afsätta honom genom dom, måste de befordra honom till hof kansler efter v. Kochen. Vid riksdagen 1742 tillhörde G. mössornas partikonselj. Han utsågs till Sveriges förste underhandlare vid fredskongressen i Åbo, men afsade sig detta uppdrag. 1742 utnämndes G. till president i Kammarrevisionen, hvarifrån han först 1755 tog afsked. G. upphöjdes 1719 i adligt och 1730 i friherrligt stånd. Han berömmes såsom intresserad af vetenskapliga (klassiska) studier. B. S. (L. S.) 2. Peter Niklas von G., d. y., friherre, den föregåendes son, ansedd kemist och fysiker, f. 1737, d. 1814 i Stockholm, ingick 1755 såsom kanslist i Kammarrevisionen och blef 1778 kammarrevisionsråd. G. blef 1786 medlem af Vet. akad., i hvars handl. åtskilliga af hans arbeten publicerats. B. S.* Gedda [jädda], Georg, krigare, f. 19 juni 1755 i Pyttis i Finland, d. 22 okt. 1806 i Stockholm, gick efter slutade studier i Uppsala i fransk krigstjänst och fick anställning vid regementet Royal suédois. Med detta gjorde han fälttågen 1781-83, deltog därunder i sjöslaget vid Cabo Espartel samt i belägringarna af Mahon och Gibraltar, befordrades till kapten och skickades 1785 jämte andra franska officerare till Neapel för att införa ordning inom den demoraliserade neapolitanska hären. Därunder befordrades han till major. 1791 hemkallades han till Sverige och blef 1796 sekundchef för Lifregementets värfvade infanteri samt 1802 tillika generaladjutant. 1797 blef G. adlad. B. S.* Geddes [ge'dis], Alexander, skotsk katolsk teolog. Se Bibelkritik, sp. 236. Gedeonov [ge-], Stepan Aleksandrovitj, rysk författare, f. 1816, d. 1877, direktör för Eremitaget och de k. teatrarna i Petersburg, författade två arbeten rörande den s. k. varjagiska frågan O varjazjskom voprose (Om varjagiska frågan, 1862} och Varjagi i Rus (2 dlr, 1876), som trots ensidighet och brist på vetenskaplig metod röja stor lärdom, ehuru förf :s uppfattning om varjagernas ursprung från andra trakter af Östersjön än Sverige icke håller stånd mot den moderna kritiken. A-d J. Gedigen (ty. gediegen), ren och oblandad (om metaller); fullödig, helgjuten, varaktig, äkta, al verkligt inre värde. Gedigna metaller, miner., kallas i mineralriket i rent tillstånd förekommande metaller. Guld och platina träffas nästan alltid i gediget tillstånd; silfver, kvicksilfver, koppar, vismut, antimon och arsenik förekomma ofta gedigna, bly och järn sällan. P. T. C.* Gedike [ge-], Friedrich, tysk skolman, f. 1754, d. 1803, blef 1776 subrektor och 1779 direktor vid Friedrich-Werderska gymnasiet i Berlin, hvilket läroverk han kraftigt främjade. 1791 blef han med-direktor för Köllnska gymnasiet och 1793 ensam styresman för detsamma. G. utöfvade stort inflytande på skolväsendets utveckling i Tyskland, särskildt i Preussen. Hans pedagogiska skrifter, t. ex. Schulschriften (1789- 95) och Berlinische monatsschrift, innehålla en mängd goda idéer och förslag. Hans läseböcker och krestomatier åtnjuta stort anseende. Gedimin, litauisk storfurste, den egentlige grundläggaren af det litauiska väldet, regerade 1316 -41. Han utvidgade rikets område med furstendömena Polotsk, Vitebsk, Minsk, Pinsk och Turov (uppgifterna om hans eröfringståg mot Kiev och Volynien har kritiken däremot utmönstrat). Mot den tyska riddarorden i Preussen och Livland kämpade han ständigt för sitt ännu dniska rikes bestånd, men skyddade samtidigt den grekiskortodoxa kyrkan och det ryska folkelementet. Han inlät sig äfven i förhandlingar med den påfliga kurian för att genom lockande förespeglingar vinna dess sympati gentemot ordensherrarna; i samma syfte slöt han också förbund med Polen. Han inkallade i riket tyska handtverkare och konstnärer. Genom sin sonson Jagello blef han stamfader för den Jagellonska konungaätten. H. A-t. Gedis [gedis] 1. Gedos, grek. Hermos, flod i Mindre Asien, har sina källor i vilajetet Khodavendikiar i berggruppen Ak-dag n. v. om staden Gedis, strömmar i sydvästlig riktning och faller efter ett lopp af omkr. 270 km. ut i Smyrnaviken. Under regntiden är den ända till 5-6 m. djup, men