1751 e. o. professor i filosofi. Af sina samtida mycket beundrad och älskad, var han sannolikt Tysklands populäraste skald före Schiller, och konung Fredrik II kallade honom "den förnuftigaste af alla tyska lärda". Mest spridda af hans verk blefvo de två samlingarna Fabeln und erzahlungen (I, 1746, II, 1748; I "Fabler och berättelser", 1763; senare öfv. af C. M. Bellman, 1793), som äro skickligt, om också ordrikt berättade. Han skref äfven lustspel, såsom Das band ("Det misstänkta bandet", 1773) och Das loos in der lotterie (1746; "Den lyckeliga lottsedeln", 1779), och romanen Leben der schwedischen gräfin von G*** (1747-48; "Den svenska grefvinnan", 1757); den sistnämnda, som rönt inflytande af Eichardson, verkar pinsam och omoralisk, trots salfvelsen och moraliseringen, genom G :s ängslan för alla handlingar af kraft och beslutsamhet. Hans Briefe (1751) åtnjöto ett ofantligt stort anseende och ha i hög grad påverkat bref-stilen. Geistliche oden und lieder (1757), som andas stark tro och förtröstansfull fromhet, äro fortfarande ganska populära. G. utöfvade en viktig så att säga pedagogiskt litterär verksamhet, i det han vida utbredde intresset för vitterhet i Tyskland. Han var emellertid under senare delen af sitt lif nedtryckt genom sjukdom och blef gråtmildt sentimental i sitt föredrag. - N:o 151, 252 och 453 i svenska psalmboken äro bearbetningar från G. G :s Sämmtliche werke (10 bd, 1769-74) ha utgått i många upplagor, senast 1867. Jfr "Gellerts leben" af J. A. Grämer (1774) och Döring (1833), "Gellert's leben und wirken" af Ritter (1870), "Das Gellertbuch" af Neumann (1855; 2:a uppl. 1865) och "Gellerts tagebuch aus dem jahre 1761" (2:a uppl. 1863). Om G. såsom författare se afhandlingar af Ellinger (1895), Haynel (1896), Coym (1898), Nedden (1899) och Handwerck (1891 och 1904). Två stöder ha rests till G :s ära, den ena i Eosenthal vid Leipzig och den andra i Hainichen. R-n B. Geller-Wolter [ge'l-], Luise, tysk sångerska, f. 1863 i Hessen-Kassel, elev af fru Marchesi i Paris, har genom sin präktiga altröst och sitt stilenliga föredrag vunnit stort anseende som oratoriesångerska samt äfven som gäst på operascenen utmärkt sig, så att hon kallats att medverka vid bl. a. Wagnerfestspelen i Baireuth. E. F-t. Gelline, jämtländsk stigman; han är hufvudfiguren i V. Peterson-Bergers musikdrama med samma namn (1906). Se Arnljot Gelline. Gellius, Aulus, romersk författare i 2:a årh. e. Kr., synes tidigt ha idkat studier i språkvetenskap och talkonst samt varit förtrogen med Fronto, Favorinus m. fl. Någon tid användes han i domarvärf uti Eom, men egnade sin förnämsta verksamhet åt lärda idrotter och studier, hvarför han ock uppehöll sig i Aten. Noctes atticæ (Attiska nätter), ett samlarverk i 20 böcker, enligt författarens uppgift påbörjadt i Aten, innehåller utdrag ur åtskilliga författares arbeten, redogörelser för samtal med lärda män, anteckningar, notiser m. m., fallande inom språkläran och litteraturhistorien samt olika vetenskaper för öfrigt. Det eger sitt största värde genom rikhaltigheten i meddelanden och uppgifter samt genom dessas noggrannhet. Stilen åter är konstlad, ålderdomlig och något svulstig. Af de 20 böckerna ha den 8:e och slutet af den 20:e gått förlorade. R. Tdh. Gellivare. Se Gällivare. Gellivare-Dundret (Gällivare-Dundret). Se Dundret. Gelma [ge'l-], fr. Guelma, arrondissemangshufvudstad i Algeriet, prov. Constantine, nära Seybouse och genom järnväg förenad med Bone. 7,833 inv. (1901). Trakten är rik på antimon, järn, kvicksilfver, marmor och gips. Romerska fornlämningar. Vid Hammam-Meskutin, 14 km. från G., finnas flera heta svafvelkällor. (J. F. N.) Gelmetti [djelme'-], Luigi, italiensk språkman, f. 1829, d. 1899, lärare i italiensk litteratur vid en teknisk skola i Milano, skref flera arbeten emot den toskanska dialektens upphöjelse till italienskt riksspråk. Gelnhausen [ge'ln-], stad i preussiska reg.-omr. Kassel (Hessen-Nassau), vid Kinzig, ett tillflöde till Main. 4,589 inv. (1900). G. var förr en viktig riksstad (sedan 1169) och har från denna tid kvar murar, portar och vallar, en vacker kyrka med fyra torn, flera andra gamla byggnader samt på en holme i floden ruiner efter en af Fredrik Barbarossa uppbyggd borg. Flera kalla koksaltkällor. (J. F. N.) Gelning, sjöv., den sneda skärning, som man gör på dukarna i ett segel för att bilda dess buktiga sidor. Gelningen är antingen konkav, uppskärning, såsom vid undre liket af ett råsegel, eller konvex, rund, såsom vid undre liket af ett stag- 1. gaffelsegel och vid främre liket af ett stagsegel. O. E. G. N.* Gelo. Se Gelon. Geloiska fälten [gelå-]. Se Gela. Gelon [ge'l-], grek. Γελφυ, lat. Gelo, från Gela på Sicilien, uppsteg från en ringa ställning bland envåldshärskaren Hippokrates' lifvakt till öfverbefälhafvare för rytteriet, och vid Hippokrates' frånfälle (491 f. Kr.) efterträdde han denne som furste öfver Gela. 485 utsträckte han sitt välde äfven till Syrakusa, Siciliens förnämsta stad, hvars borgare, uttröttade af inre strider, frivilligt öppnade portarna för G. Dit förlade han äfven regeringens säte och sörjde för öfrigt med mycken klokhet och framgång för utvidgandet och befästandet af sitt nya välde samt för ordnandet af statens inre angelägenheter. Vid Xerxes' stora härnadståg mot Grekland (480) badö grekerna G. om hjälp, hvilken dock icke beviljades, emedan man ej ville erkänna honom som öfverfältherre. Samtidigt gjorde kartagerna under Hamilkar med betydande stridskrafter ett närmast mot envåldshärskaren Theron i Akragas riktadt anfall på i Sicilien. G. skyndade denne till hjälp och vann både till lands och sjöss en lysande seger vid Himera (480), enligt en siciliansk sägen på samma dag som slaget vid Salamis. G:s regering utmärkte sig genom rättvisa och humanitet. Också egde han i så hög grad sina medborgares tillgifvenhet, att han obeväpnad vågade infinna sig i en folkförsamling och er-