gjorda kallelse och beslutsamhet i hans fotspår. Homeros, Aischylos och Sofokles gåfvo näring åt hans fantasi; likaledes gamla testamentet, Dante och Cervantes, och ur dessa källor skapade han sig en idealvärld, som icke visste af verklighetens <img l>

måttstock och som befolkades med storslagna gestalter. Obekymrad om den yttre världen och om sin konsts sammanhang med samtidens lif och former, fortfor han att i teckningar, stundom blott med en kontur, stundom med lätt akvarellfärg, skapa massor af utkast, hvilka i regel icke utgöra illustrationer till de nämnde skalderna, utan helst med full skapande frihet behandla sagor, ämnen och motiv, till hvilka läsningen af dem gifvit uppslag. Ungefär hälften af hans kompositioner uppstod under vistelsen i Rom; till dem höra Simson och Delila, Europas bortröfvande, Herakles Musagetes hos Omfale samt två stora serier af teckningar till Homeros och Dante. 1832 återvände G. till Tyskland, där han af en konstvän, doktor Härtel i Leipzig, erhöll i uppdrag att jämte andra konstnärer smycka hans nybyggda, s. k. romerska hus med vägg- och takmålningar alfresko. Af dessa utfördes endast en del mindre, dekorativa bilder, medan åter den stora hufvudfresken i taket, Bacchus och sånggudinnorna, ej kom längre än till skissen. G. flyttade 1836 till München och lefde där under bekymmersamma omständigheter till 1860, då han kallades till Weimar. Därjämte fick han på gamla dagar tillfälle att försöka sig i oljemålning, i det han mottog beställning på sex taflor af grefve Schack (i Schackgalleriet i München). Han utförde i målning Europas bortröfvande, Herakles, Lykurgos' strid med backanterna, Bacchus bland sånggudinnorna m. fl. Färgsinne egde han föga, och hans måleriska teknik är afgjordt svag. Hans teckningar vittna om fantasi, gestaltningskraft och stor kompositionstalang, men hans figurer sakna individualitet. Utom episka scener ur den ideala helleniska legenden hade G. äfven komponerat ett par cykliska bilddikter, hvilka leda tanken till Hogarth, ehuru formen är en helt annan: Ur en häxas lif (10 blad), Ur en vällustings lif (18 blad) och Ur en konstnärs lif (24 blad). Hans kompositioner till Homeros (48 blad) stuckos af H. Schütz, 36 blad till Dante stuckos af G. själf. Akademien i Wien eger 284 blad af G. -- G:s son, Camillo G. (f. 1840, d. 1867), var en lofvande konstnär, som efterlämnade bl. a. åtskilliga om sinne för komposition vittnande pennteckningar. ^{C. R. N.} (^{G--g N.}) Genera, plur. af genus (se d. o.). Genera [ʃen<over>e</over>ra]. Se Gêne. General, General- (fr. général, lat. generalis, af genus, släkte). 1. Allmän, begagnas såsom adjektiv endast i sammansättningar, i betydelsen allmän-, öfver-, hufvud-, t. ex. generalkarta, generalrepetition, generalsekreterare o. s. v. Motsats: special. -- En général [ã ʃenera'l], fr., i allmänhet, öfver hufvud. -- 2. Inom de katolska ordenssamfunden beteckning för de högste föreståndarna (t. ex. generalprior) eller de vid deras sida stående biträdena (t. ex. generalassistent); ensamt förekommer ordet som benämning på jesuitordens chef, generalen (eg. præpositus generalis). -- 3. Krigsv., ensamt eller i sammansättningar, benämning på de högsta graderna inom armén. Ordet ingick i sammansättningarna generalkapten och generalöfverste redan vid medeltidens slut såsom benämning på de högste armébefälhafvarna. I början af 1600-talet nyttjades det ensamt i betydelse af högstkommenderande, men begagnades därefter först i Frankrike, sedan äfven i andra länder ensamt eller i sammansättningar för att beteckna olika grader inom det högsta armébefälet, nämligen generalfältmarskalk, general, generallöjtnant, generalmajor. Generallöjtnanten var ursprungligen generalens ställföreträdare (loco tenens) eller närmaste man; generalmajoren intog ungefär samma ställning som en nutida generalstabschef. Generalfältmarskalk (i Frankrike maréchal de France, i Österrike äfven general-feldzeugmeister) är den högsta militära värdigheten och utdelas vanligen i krig eller för krigsbedrift; general (vanl. med tilläggen af infanteriet eller af kavalleriet), grad, som tilldelas de högste befälhafvare inom en armé såsom armékårschefer o. d.; generallöjtnant (i Frankrike général de division, i Österrike feldmarschall-leutenant) är vanligen befälhafvare för en division (fördelning) och generalmajor (i Frankrike général de brigade) för en brigad. I tyska armén förekommer numera äfven generalöfverste med rang såsom fältmarskalk. -- Generalissimus var under 1700-talet vanligen titeln på arméns högste befälhafvare. -- Generalitet kallas i svenska armén sammanfattningen af alla i tjänst varande eller i armén kvarstående generalspersoner af alla grader. 3. ^{C. O. N.} Generaladjutant, krigsv. 1. I Sverige urspr. titel på en högre officer, som användes till högste befälhafvarens öfver en armé biträde (se Generalstab). Under frihetstiden utnämndes generaladjutanter äfven i fredstid, och genom 1788 års och följande generaladjutantsinstruktioner ingingo de såsom en grad i generalstaben, hvilket dock icke hindrade, att under den följande tiden ganska många öfverstar utnämndes till generaladjutanter, utan att utöfva någon mot denna värdighet svarande befattning; sådan utnämning gjordes sista gången 1842. Af generaladjutanterna tjänstgjorde en vid en armé i krig såsom generaladjutant för expeditionen, och under Sveriges krig i början af 1800-talet kallades han endast "generaladjutant" och motsvarade ung. en senare tids stabschef. -- 1792 inrättades en generaladjutantsexpedition för armén, hvilken ställdes under ledning af konungens generaladjutant för armén. Denne föredrog inför konungen alla ärenden, hvilka denne själf ville afgöra, s. k. kommandomål. Under Gustaf IV Adolfs resor åtföljde generaladjutanten honom, hvaremot en generaladjutant för Stockholms garnison fanns hemma. Efter genomförande af 1809 års statsskick bibehölls generaladjutanten för armén såsom föredragande för