framställer själfva härstamningen. För att få en hastig och säker öfverblick häraf har man infört en viss metod vid framställningen, nämligen genom uppställning af s. k. stamträd, stamtaflor eller antaflor (se Anor). Släkt- l. stamtaflor börja med stamfadern och hans hustru samt upptaga alla manliga och kvinnliga afkomlingar. Oftast utmärkes på en stamtafla förhållandet mellan föräldrar och barn genom en böjd linje <img r>lång uppåtriktad krullparantes

. I nyare tid har man i Sverige och Finland, i enlighet med Riddarhusens genealogier, uppställt stamtaflor på det sätt, att en särskild tabell uppföres för hvarje med barn försedt hjonelag. Därigenom vinnes den fördelen, att för hvarje person kan införas huru vidlyftig text som helst, då däremot vid bruket af det förstnämnda sättet omfånget af personnotiserna måste, till följd af bristande utrymme, synnerligen inskränkas. -- De första spåren till genealogi finnas i de hedniska gudalärorna och hjältesagorna liksom i de flesta folks äldsta (mytiska) häfder, i hvilka folket själft vanligen uppgifves härstamma från någon gud, hjälte, konung eller anförare. Judarna förde släktregister från äldsta tider och egde en särskild ämbetsmannaklass, schoterim, som hade till göromål att vaka öfver stamtaflorna. Den äldre genealogien var okritisk, i det den, under bemödandet att gifva släkterna en så hög ålder som möjligt, ofta uppgaf som stamfäder för släkterna Karl den store, någon af trojanska krigets hjältar, ja till och med Noak och Adam. Så gick t. ex. Rüxner till väga i sin "Turnierbok", ett af de äldsta genealogiska arbetena (1527). Först i senaste tid, sedan en mängd historiska handlingar från äldre tider offentliggjorts, har den moderna kritiken tagit ut sin rätt. Redan under 16:e och 17:e årh. utkommo jämförelsevis goda genealogiska arbeten, författade af fransmännen Duchesne, S. och L. de S:t Marthe, d'Hozier, Chifflet, Laboureur, Lancelot le Blond och engelsmannen Dugdale. I Tyskland utvecklades under 18:e och 19:e årh. genealogien af König, v. Imhoff, Hübner, Gebhardi, Hörschelmann, Ichteritz, Ranft, Eckhardt, Treuer, v. Schlieffen, von Hormayer, i England af Douglas, Gordon, Burke m. fl. Icke utan vikt för genealogien äro de genealogiska kalendrar och almanacker, till hvilka "Almanach de Gotha", som utkommit sedan 1763, gifvit uppslaget. Till denna sluta sig den sedan 1825 årligen utkommande "Taschenbuch der gräflichen häuser" (1855 jämte suppl. "Das historisch-heraldische handbuch") samt den sedan 1848 utkommande "Taschenbuch der freiherrlichen häuser". Bland framstående tyska genealogiska arbeten märkas Hübner, "Genealogische tabellen" (1725--33; 2:a uppl. 1737--66, med tillägg af Lenz, 1756, samt suppl. af drottning Maria af Danmark, 1822--24), Gatterer, "Abriss der genealogie" (1788), Hopf, "Historisch-genealog. atlas" (2 bd, 1858--61), Grote, "Stammtafeln" (1877) samt O. Lorenz, "Genealogisches handbuch der europäischen staatsgeschichte" (1895) och "Lehrbuch der gesammten wissenschaftlichen genealogie" (1898). De förnämsta svenska genealogiska arbetena äro genealogier öfver Sverige, uppgjorda på Gustaf I:s befallning efter då befintliga handlingar af hans sekreterare Rasmus Ludvigsson (en del af dessa genealogier förvaras i handskrift i Riksarkivet), Messenius, "Theatrum nobilitatis Suecanæ" (1616), Peringschiöld, "Ättartal för Svea och Göta konungahus" (1725), Anrep, "Svenska slägtboken" (3 bd, 1871--82), [V. Örnberg] "Svensk slägtkalender" (4 årg. 1885--88) och dess fortsättning "Svenska ättartal" (10 årg. 1889--94, 1896, 1898, 1905 och 1908), A. Kinberg, "Gotländska släkter" (2 dlr, 1890--93, 1895--97), K. A. K:son Leijonhufvud, "Ny svensk släktbok" (1901--06), och de i art. Adelsmatrikel uppräknade ättartaflor och kalendrar (af hvilka Leijonhufvuds "Svensk adelskalender" upphörde med 8:e årg., för 1906). Se f. ö. J. A. Almquists förteckning öfver "Svensk genealogisk litteratur" (i "Skrifter o. handl. utg. genom Svenska autografsällskapet, VII", 1905). Ett organ för den genealogiska forskningen i Sverige är det 1877 stiftade Svenska autografsällskapets (sedan 1906 Personhistoriska samfundet) tidskrift. Af danska genealogiska verk må nämnas: de Hofman, "Danske adelsmænd" (1777--79), Lengnick, "Genealogier" (1844--45) och framför allt H. R. Hiort-Lorenzen och A. Thiset, "Danmarks adels aarbog" (22 årg. 1884--1905). Norrmannen Lassen har utgifvit "Norske stamtavler" (1868). -- Äfven inom djurvärlden spelar det genealogiska arbetet en roll, i det man för att konstatera vissa rasers (hästars, nötboskaps och hundars) renhet uppgör förteckningar (stamböcker) öfver deras förfäder. Inom biologien nyttjas ordet genealogi ofta i samma betydelse som fylogeni. -- Genealog, kännare af eller forskare i släktledningar. -- Genealogisk, som har afseende på släktledningar. ^{B. S.}* Genée [ʃen<over>e</over>]. 1. Franz Friedrich Richard G., tysk tonsättare, f. 1823 i Danzig, d. 1895 i Wien, fungerade från 1848 som kapellmästare vid åtskilliga tyska teatrar, bl. a. i Prag och 1868--78 i Wien. G. komponerade en- och flerstämmiga sånger, bland hvilka särskildt de af humoristiskt innehåll vunnit anklang, samt äfvenledes med framgång större komiska operor i Lortzings stil, Der geiger aus Tyrol (1857), Der schwarze prinz m. fl., och operetter, Der seecadet (1876; "Sjökadetten", 1879), Nanon (uppf. i Stockholm 1886). Han skref äfven text till operetter (af Strauss, Millöcker, Suppé, Dellinger). ^{A. L.}* 2. Rudolf G., den föregåendes broder, tysk författare, f. 1824 i Berlin, har författat åtskilliga lustspel, Gesammelte komödien (I, 1879), samt flera arbeten öfver teater och dramatik, såsom Geschichte der Shakespeareschen dramen in Deutschland (1868), Hundert jahre des königl. schauspiels in Berlin (1886), Hans Sachs und seine zeit (1894; 2:a uppl. 1902), Ifflands Berliner theaterleitung 1796--1814 (1896) och A. W. Schlegel und Shakespeare (1903). G. har också hållit föreläsningar öfver Shakspere och med utomordentlig framgång företagit uppläsningar af dennes dramer. Genelli [dje-], Giovanni Bonaventura, tysk målare, f. 1798 i Berlin, d. 1868 i Weimar, tillhörde en familj, som härstammade från Rom, men öfver Köpenhamn, dit farfadern kallats som konstväfvare, kommit till Berlin. Uppfostrad till konstnär under omsorgsfull ledning af sin fader, Janus G. (f. 1771, d. 1812, målade romantiska landskap), och sin farbror, Hans Christian G. (d. 1823), reste han 1820 till Rom, där han utbildade sig i idealt antik riktning. För Carstens hyste G. den djupaste beundran och trädde med den mest af-