anblick (se bild 1), som. förskaffat den epitetet la superba ("den ståtliga"). Trots sina många palats kan staden dock knappt kallas vacker. Till följd af det inskränkta utrymmet och det sluttande läget äro gatorna trånga, krokiga och så branta, att få kunna befaras med vagn. Här och där äro de förenade med hvarandra genom marmortrappor eller, öfver ravinerna, genom broar, af hvilka den märkligaste är den 110 m. långa och 34 m. höga Ponte Carignano. Den vackraste gatan är Via Balbi, som med sin fortsättning Via Cairoli, Via Garibaldi, Via Carlo Felice och Via San Lorenzo bildar G:s corso. Andra vackra nya gator äro Via Roma, som går utefter Galleria Mazzini, samt dess fortsättning den breda Via Assarotti, vidare Via Venti Settembre, som leder till den sydöstra stadsdelen, Via Carlo Alberto vid hamnen, samt Corso di circonvallazione a Monte, hvilken är anlagd på den inre befästningsvallen i n. ö. och erbjuder en vacker utsikt. De öppna platserna äro många, men små. De vackraste äro Acquaverde, med det 1862 resta Columbusmonumentet af hvit marmor, Piazza corvetto med Viktor Emanuels ryttarstaty (1886), Piazza dei Bianchi (med börsen), Piazza nuova, där veckomarknaderna hållas, samt Piazza Deferrari (se bild 2), stadens lifliga medelpunkt med ryttarstaty af Garibaldi (1893) m. fl. Vackra anläggningar äro den högt belägna parken Acquasola samt Villetta di Negro med präktiga trädgårdsterrasser, naturhistoriskt museum och en minnesstod af Mazzini (rest 1882). Staden räknar omkr. 80 kyrkor, hvilka nästan alla äro rikt smyckade, några t o. m. öfverlastade af dekorationer. De förnämsta äro katedralen S. Lorenzo (se bild 4; invigd 1118, flera gånger ombyggd i olika stilar), med målningar och plastiska konstverk, S. Siro, stadens forna katedral, S. Annunziata (1587), den praktfullaste af alla, S. Maria di Carignano (byggd af Alessi efter Bramantes plan för Peterskyrkan i Rom, 1552--1603), S. Matteo, i gotisk stil (1278) med Andrea Dorias graf samt jesuitkyrkan S. Ambrogio (1589, med målningar af Rubens och Guido Reni). En stor del af G:s praktbyggnader förskrifver sig från Gal. Alessi. De mest bekanta af palatsen äro Palazzo ducale (se bild 5), dogernas forna residens, Brignole Sale, vanligen kalladt Palazzo rosso (efter dess röda färg), jämte bibliotek och tafvelsamling, 1874 skänkt till staden af hertiginnan af Galliera, som ock testamenterade till staden det snedt emot liggande P. bianco, sedan 1893 ett museum, kalladt Galleria Brignole Sale-Deferrari, P. reale (sedan 1815 tillhörigt konungahuset), P. Doria (skänkt 1522 åt dogen Andrea Doria), P. Balbi-Senarega, P. Marcello Durazzo, fordom della Scala (de tre sistnämnda med vackra tafvelsamlingar), P. Spinola (1560), P. Pallavicini m. fl. Nästan hela stranden af bukten, från Ventimiglia till Spezia, har småningom antagit utseendet af en enda stad, där folkrika kvarter omväxla med grupper af villor och trädgårdar. Strax v. om G. ligger förstaden Sampierdarena (S. Pier d'Arena), som räknar omkr. 34,000 inv. och är en viktig handels- och industriort. G. är säte för provinsens prefekt och en ärkebiskop. Bland undervisningsanstalter märkas universitetet (se bild 6; grundlagdt 1812 af Napoleon) med omkr. 1,300 stud., det har 4 fakulteter jämte ingenjörskola och farmaceutisk skola samt ett bibliotek på 130,000 bd; vidare två lyceer, ett gymnasium, en högre nautisk skola, en högre handelsskola, flera tekniska skolor, en skeppsbyggeriskola, lärar- och lärarinneseminarier, en akademi för de sköna konsterna (stiftad 1751), fyra offentliga bibliotek, 7 teatrar, af hvilka den 1826--28 byggda, 1892 ombyggda Teatro Carlo Felice (se bild 2) är den största. 3 km. n. ö. om staden ligger G:s Campo santo (se bild 3), en storartad anläggning på bergsluttningarna, hvilken anses för Italiens vackraste begrafningsplats. -- Hamnen, som sedan 1877 med stor kostnad (öfver 65 mill. lire, inberäknadt hertigens af Galliera 20 mill.) utvidgats, är en af de största och bäst anordnade vid Medelhafvet; den består af en förhamn, (avamporto), den nya hamnen (nuovo porto) och inre namnen (porto), hvilken sistnämnda omfattar den forna krigshamnen (Darsena) i n. och frihamnen i s. ö. Hela hamnarealen utgör 210 har, med landningsdammar och hamnarmar af 11 km. längd. G. är ock Italiens förnämsta handelsstad. I hamnen inlöpte 1902 6,487 fartyg om 5,5 mill. ton och därifrån afgingo 6,294 fartyg om 5,5 mill. ton. Häraf kommo på den internationella trafiken nära 8,9 mill. ton. G. står i regelbunden ångbåtstrafik med alla de stora hamnstäderna, bland utomeuropeiska särskildt med La Plata-hamnarna, dit en stark italiensk emigration försiggår. 1902 utvandrade 62,266 italienare öfver G., mest till Argentina och Förenta staterna. De viktigaste införselvarorna äro bomull och bomullsvaror, spannmål, mjöl, kolonialvaror och stenkol, medan exporten hufvudsakligen består af silke och siden, vin och olja. -- Staden ligger vid järnvägslinjerna G.--Turin, G.--Ventimiglia och G.--Spezia. Den förstnämnda linjen, som från Novi bildar den södra fortsättningen af Gotthardsbanan, fick 1889 till följd af den alltför stora trafiken en nästan parallell sidolinje genom Giovipasset. En ny linje G.--Ovada--Acqui har de sista åren anlagts. Den 1906 färdiga Simplon-banan skall ytterligare befordra G:s handel, enär den nedsätter afståndet till Basel till 524 km. och till Lausanne till 471. Härigenom blir G. en ännu farligare konkurrent till Marseille, än det hittills varit. De båda bangårdarna i G., den östra och den västra, äro förenade genom en mer än 2,2 km. lång tunnel under staden, som därjämte har ett vidsträckt nät elektriska spårvägslinjer. (J. F. N.) L. W:son M. Historia. G., i äldsta tider den förnämsta staden i Ligurien, nämnes redan under andra puniska kriget (218--201 f. Kr.), då det införlifvades med romerska provinsen Gallia cisalpina. Efter Västromerska rikets undergång (476) bytte det flera gånger om herrar, plundrades 539 af burgunder, eröfrades 570 och ödelades 640 af langobarderna samt öfvergick 774 i frankernas våld. Under 800-talets slut, då det frankiska riket föll sönder, gjorde G. sig oafhängigt och bildade en af konsuler styrd republik. Genom sitt gynnsamma läge lyckades staden snart förvärfva vidsträckt handel, hvilken under och till följd af korstågen nådde sin högsta blomstring. Till belöning för det bistånd G. lämnat bysantinerna vid det latinska kejsardömets störtande och Konstantinopels återeröfring (1261) erhöll det nämligen förstäderna Pera och Galata samt handelsfrihet i Svarta hafvet. Vid samma tid blef det ensamt härskande på västra Medelhafvet, sedan det efter 200-åriga strider