945 Gentlemanridt--Genua 946 Gentlemanridt [jäntel-], en kapplöpning, för hvilken propositionerna bestämma, att endast gentlemen och amatörer få deltaga som ryttare. Gentlemanryttare. Se Gentlemanrider. Gentry [dʃe′ntri], eng. (af lat. gens, ätt), var urspr. den gemensamma benämningen på den klass af engelska jordegare, de ”män af börd”, som, utan att ega den engelska adelns (nobilily) företrädesrättigheter eller lysande yttre ställning, täflade med denna i anornas, sköldmärkenas och jordbesittningsrättens ålder, i vett och bildning samt i sina led upptogo peerernas söner. Till gentry hörde knights och esquires. Såsom sheriffer, fredsdomare och andra kommunala förtroendemän utöfvade de ett betydande lokalt inflytande och genom sina representanter i underhuset (”Knights of the Shire”) ett viktigt politiskt. Gentry motsvarade således egentligen den svenska ”landtadeln” l. ”lågadeln” så när som på de privilegier, som skilde den senare från det öfriga folket, ty inför den engelska lagen har gentry aldrig intagit någon undantagsställning i förhållande till andra fria män, om det ock på grund af börd och rikedom i socialt afseende höjt sig öfver andra klasser af medborgare. -- I senare tider har namnet gentry äfven kommit att användas såsom liktydigt med ”medelklass”, och till detsamma i denna vidsträcktare bemärkelse räknas då vanligen, utom den besutna ”lågadeln”, äfven lärde, jurister, präster, bankirer, officerare m. fl. J. Th. W.* Gentz [gents], Friedrich von, tysk politisk skriftställare, f. 1764 i Breslau, d. 1832 i Weinhaus nära Wien, blef 1786 anställd som sekreterare vid generaldirektorium i Berlin, slöt sig först med hänförelse till franska revolutionens åsikter, men uppträdde sedermera, bl. a. som öfversättare af Burkens och Mallet du Pans skrifter, mot densamma. 1797 riktade han en uppmaning till Fredrik Vilhelm III att förebygga omstörtningar genom att medgifva tryckfrihet o. d. Till följd af det spända för hållande, hvari han genom detta förslag kom till konungen, trädde han 1802 i österrikisk tjänst (som kejserligt råd), och samtidigt började han sin publicistiska verksamhet. Alla hans flygskrifter och manifest äro uppfyllda af glödande hat mot Napoleon. I denna anda äro särskildt Fragmente ans der neuesten geschichte des politischen gleichgewichtes in Europa (1806) författade. När fransmännen 1805 närmade sig Wien, begaf sig G. till Dresden och därifrån till det preussiska högkvarteret, hvarifrån han utslungade ett manifest mot Frankrike. 1806 återvände han till Wien och ingick ånvo i statskansliet, där han användes särskildt för politiskt diplomatiska arbeten. Efter ministern grefve Stadions fall 1810 försiggick en afgörande förändring med G. Han blef då dennes efterträdare, Metternichs hjälpare och verktyg samt en fiende till liberalismen och öfver hufvud till hvarje friare politisk och religiös riktning. Sina nya åsikter förfäktade han dels i ”Augsburger allgemeine zeitung”, dels i den af honom uppsatta tidningen ”Österreichischer beobachter”. Han förde som generalsekreterare protokollen vid kongressen i Wien 1815 samt spelade en framträdande roll vid kongresserna i Aachen (1818), Karlsbad (1819), Troppau, Laibach och Verona 1820--22). G:s litterära kvarlåtenskap finnes i Ausgewählte schriften (5 bd, 1836--38), Kleine schriften (5 bd, 1838--40), Mémoires et lettres inedites (1841), ”Aus dem nachlass Friedrich von G.”, utg. af Prokesch-Osten (2 bd, 1867), ”Briefe politischen inhalts von und an G.”, utg. af Klinkowström (1870), och hans Tagebücher för tiden 1800--26 (4 bd, 1873--74). -- Som skriftställare utmärkte G. sig genom stilens fulländning. Genom slöseri och vällefnad försatte han sig, trots stora inkomster, i ständiga penningsvårigheter. Jfr biografier öfver G. af Schmidt-Weissenfels (2 bd, 1859), Mendelssohn-Bartholdy (1867) och Guglia (1901). (V. S--g.) Gentz [gents], Wilhelm Karl, tysk målare, f. 1822, d. 1890, fick sin utbildning i Berlins konstakademi och gjorde därefter resor i Spanien, Egypten och Nubien. Hans resebref trycktes 1853. G. utställde 1852 Slafmarknad i Assuan (vid nubiska gränsen). Han studerade sedan i Paris. G. gäller som Tysklands ypperste skildrare af Orienten (Marknad i Kairo och Afton vid Nilen, 1870, Byskola i Öfre Egypten och Ormtjusare, 1872. Tyske kronprinsens intåg i Jerusalem 1869, 1876, Berlins nationalgalleri, Dödsfest rid Kairo, Dresden, Judisk åminnelsefest i Algeriet, Leipzig, Slaftransport i öknen, Stettin, m. fl.). G. blef 1874 led. af Berlins konstakademi. C. R. N. (G-g N.) Genua, it. Genora, fr. Gênes. 1. Provins i norra Italien. 4,099 kvkm. 934,627 inv. (1901; 1906 beräknade till 989,538). 228 inv. på 1 kvkm. Provinsen, som omfattar största delen af det gamla Ligurien, är en 6--30 km. bred kustremsa vid Genuabukten, ett vildt bergland, i ö. uppfylldt af liguriska Apenninerna, i v. af de liguriska Alperna. De viktigaste vattendragen äro Bisagno och Vara, som falla ut i Medelhafvet, samt Bormida, Orba och Scrivia, hvilka flyta till Po. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid innersta viken af G.-bukten, på de branta sidorna af Apenninerna, 160--200 m. ö. h. Omkr. 175,000 inv. (1901; som kommun 234,710 inv.). G. omgifves på landsidan af dubbla befästningar, af hvilka den 15 km. långa och värdefullare yttre enceinten, 48 bastionerade fronter, ligger på de omgifvande bergkammarna, där äfven flera detacherade verk,forten Sperone, Begato, Crocetta, Belvedere, Castellacio, Clappe, Puin. I due fratelli och Diamante, anlagts. På vänstra Bisagnostranden ligga forten Monteratti, Quezzi, Richelieu, Santa Tecla och San Martino samt vid kusten San Giuliano, hvarjämte 16 kustbatterier ligga mellan sistnämnda fort och Cornigliano. I senaste tid har västra fronten förstärkts med 2 nya verk, fort Monte Guano och batteriet Monte Croce, och äfven kustbatteriernas antal har ökats på samma gång som deras bestyckning moderniserats, hvadan G. kan anses vara en af de starkaste fästningar i norra Italien. Sedd från hafvet, erbjuder staden med sin lifliga hamn, sina amfiteatraliskt belägna marmorpalats, de bakom liggande grönskande höjderna, smyckade med vackra villor, en ovanligt vacker