Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
945 Gentlemanridt–Genua 946
Gentlemanridt [jäntel-], en kapplöpning, för
hvilken propositionerna bestämma, att endast gentlemen
och amatörer få deltaga som ryttare.
Gentlemanryttare. Se Gentlemanrider.
Gentry [dʃe′ntri], eng. (af lat. gens, ätt), var
urspr. den gemensamma benämningen på den klass
af engelska jordegare, de ”män af börd”, som, utan
att ega den engelska adelns (nobilily) företrädesrättigheter
eller lysande yttre ställning, täflade med
denna i anornas, sköldmärkenas och jordbesittningsrättens
ålder, i vett och bildning samt i sina led
upptogo peerernas söner. Till gentry hörde knights
och esquires. Såsom sheriffer, fredsdomare och
andra kommunala förtroendemän utöfvade de ett
betydande lokalt inflytande och genom sina representanter
i underhuset (”Knights of the Shire”) ett
viktigt politiskt. Gentry motsvarade således egentligen
den svenska ”landtadeln” l. ”lågadeln” så
när som på de privilegier, som skilde den senare
från det öfriga folket, ty inför den engelska lagen
har gentry aldrig intagit någon undantagsställning
i förhållande till andra fria män, om det ock på
grund af börd och rikedom i socialt afseende höjt sig
öfver andra klasser af medborgare. – I senare tider
har namnet gentry äfven kommit att användas såsom
liktydigt med ”medelklass”, och till detsamma i
denna vidsträcktare bemärkelse räknas då vanligen,
utom den besutna ”lågadeln”, äfven lärde, jurister,
präster, bankirer, officerare m. fl.
J. Th. W.*
Gentz [gents], Friedrich von, tysk politisk
skriftställare, f. 1764 i Breslau, d. 1832 i Weinhaus
nära Wien, blef 1786 anställd som sekreterare vid
generaldirektorium i Berlin, slöt sig först med
hänförelse till franska revolutionens åsikter, men uppträdde sedermera,
bl. a. som öfversättare af Burkens och Mallet du Pans skrifter, mot densamma.
1797 riktade han en uppmaning till Fredrik Vilhelm III att förebygga
omstörtningar genom att medgifva tryckfrihet o. d. Till följd af det
spända för hållande, hvari han genom detta förslag kom till konungen,
trädde han 1802 i österrikisk tjänst (som kejserligt
råd), och samtidigt började han sin publicistiska
verksamhet. Alla hans flygskrifter och manifest äro
uppfyllda af glödande hat mot Napoleon. I denna
anda äro särskildt Fragmente ans der neuesten
geschichte des politischen gleichgewichtes in Europa
(1806) författade. När fransmännen 1805 närmade
sig Wien, begaf sig G. till Dresden och därifrån till
det preussiska högkvarteret, hvarifrån han utslungade
ett manifest mot Frankrike. 1806 återvände
han till Wien och ingick ånvo i statskansliet, där
han användes särskildt för politiskt diplomatiska
arbeten. Efter ministern grefve Stadions fall 1810
försiggick en afgörande förändring med G. Han blef
då dennes efterträdare, Metternichs hjälpare och
verktyg samt en fiende till liberalismen och öfver
hufvud till hvarje friare politisk och religiös riktning.
Sina nya åsikter förfäktade han dels i ”Augsburger
allgemeine zeitung”, dels i den af honom
uppsatta tidningen ”Österreichischer beobachter”.
Han förde som generalsekreterare protokollen vid
kongressen i Wien 1815 samt spelade en
framträdande roll vid kongresserna i Aachen (1818),
Karlsbad (1819), Troppau, Laibach och Verona
1820–22). G:s litterära kvarlåtenskap finnes i
Ausgewählte schriften (5 bd, 1836–38), Kleine
schriften (5 bd, 1838–40), Mémoires et lettres
inedites (1841), ”Aus dem nachlass Friedrich von
G.”, utg. af Prokesch-Osten (2 bd, 1867), ”Briefe
politischen inhalts von und an G.”, utg. af
Klinkowström (1870), och hans Tagebücher för tiden
1800–26 (4 bd, 1873–74). – Som skriftställare
utmärkte G. sig genom stilens fulländning.
Genom slöseri och vällefnad försatte han sig, trots
stora inkomster, i ständiga penningsvårigheter.
Jfr biografier öfver G. af Schmidt-Weissenfels (2 bd,
1859), Mendelssohn-Bartholdy (1867) och Guglia
(1901).
(V. S–g.)
Gentz [gents], Wilhelm Karl, tysk målare,
f. 1822, d. 1890, fick sin utbildning i Berlins
konstakademi och gjorde därefter resor i Spanien, Egypten
och Nubien. Hans resebref trycktes 1853. G.
utställde 1852 Slafmarknad i Assuan (vid nubiska
gränsen). Han studerade sedan i Paris. G. gäller
som Tysklands ypperste skildrare af Orienten (Marknad
i Kairo och Afton vid Nilen, 1870, Byskola i
Öfre Egypten och Ormtjusare, 1872. Tyske
kronprinsens intåg i Jerusalem 1869, 1876, Berlins
nationalgalleri, Dödsfest rid Kairo, Dresden, Judisk
åminnelsefest i Algeriet, Leipzig, Slaftransport i
öknen, Stettin, m. fl.). G. blef 1874 led. af Berlins
konstakademi.
C. R. N. (G-g N.)
Genua, it. Genora, fr. Gênes. 1. Provins
i norra Italien. 4,099 kvkm. 934,627 inv. (1901;
1906 beräknade till 989,538). 228 inv. på 1 kvkm.
Provinsen, som omfattar största delen af det gamla
Ligurien, är en 6–30 km. bred kustremsa vid
Genuabukten, ett vildt bergland, i ö. uppfylldt af
liguriska Apenninerna, i v. af de liguriska Alperna.
De viktigaste vattendragen äro Bisagno och Vara,
som falla ut i Medelhafvet, samt Bormida, Orba och
Scrivia, hvilka flyta till Po. – 2. Hufvudstad i
nämnda provins, vid innersta viken af G.-bukten,
på de branta sidorna af Apenninerna, 160–200
m. ö. h. Omkr. 175,000 inv. (1901; som kommun
234,710 inv.). G. omgifves på landsidan af dubbla
befästningar, af hvilka den 15 km. långa och
värdefullare yttre enceinten, 48 bastionerade fronter,
ligger på de omgifvande bergkammarna, där äfven
flera detacherade verk,forten Sperone, Begato,
Crocetta, Belvedere, Castellacio, Clappe, Puin. I
due fratelli och Diamante, anlagts. På vänstra
Bisagnostranden ligga forten Monteratti, Quezzi,
Richelieu, Santa Tecla och San Martino samt vid
kusten San Giuliano, hvarjämte 16 kustbatterier
ligga mellan sistnämnda fort och Cornigliano. I
senaste tid har västra fronten förstärkts med 2 nya
verk, fort Monte Guano och batteriet Monte Croce,
och äfven kustbatteriernas antal har ökats på samma
gång som deras bestyckning moderniserats, hvadan
G. kan anses vara en af de starkaste fästningar i
norra Italien. Sedd från hafvet, erbjuder staden
med sin lifliga hamn, sina amfiteatraliskt belägna
marmorpalats, de bakom liggande grönskande höjderna,
smyckade med vackra villor, en ovanligt vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
