(1070--1299) krossat Pisas makt och kommit i besittning af Corsica och Sardinien. (Redan 1326 förlorades Sardinien till Aragonien.) En enda handelsrepublik, Venezia, kunde nu mäta sig med G. Mellan de båda rivalerna utbröto i slutet af 1200-talet krig, som med korta afbrott varade i 100 år och som till en början utföllo lyckligt för G., hvilket 1379 eröfrade Venezias hamn Chioggia. Men 1380 återtogo venezianerna hamnen och tvungo G. till freden i Turin 1381, hvilken bekräftade Venezias öfvertag i handelsrivaliteten. Efter detta krig återfick G. aldrig sitt forna välstånd. Konstantinopels eröfring af turkarna (1453) samt upptäckten af de nya handelsvägarna till Ostindien i slutet af 1400-talet gjorde slut på stadens stora makt. -- I G:s inre rasade ständiga partistrider dels emellan aristokraterna och borgarna, dels emellan de båda aristokratiska fraktionerna guelfer (under ledning af släkterna Fieschi och Grimaldi) och ghibelliner (under släkterna Spinolas och Dorias anförande). 1339 lyckades borgarna genomdrifva tillsättandet af en på lifstid vald doge, vid hvilkens sida ställdes ett råd af 6 adelsmän och 6 af folket. Inbördesstriderna fortforo dock och tvungo genueserna att gång på gång ställa sig under främmande öfvervälde: 1396--1409 lydde de under fransmännen, 1421--36 under hertigen af Milano, 1458--61 under fransmännen, 1464--99 under hertigen af Milano, 1499--1522 under fransmännen, 1523--27 under kejsar Karl V och 1527-28 ännu en gång under fransmännen. Midt under dessa oroligheter stiftades 1407 den berömda Georgsbanken (Compera di S. Giorgio), hvilken hade att förvalta de statsinkomster, som blifvit anvisade till betalning af räntorna på statsskulden. -- 1528 återställde Andrea Doria sin fädernestads oberoende och införde en ny, aristokratisk författning (jfr Doge), hvilken med få ändringar bestod till 1797, då den förändrades af Napoleon Bonaparte, hvilken gaf staten namnet Liguriska republiken. 1768 sålde genueserna sina rättigheter öfver Corsica till Frankrike, sedan de förgäfves sökt upprätthålla sin myndighet mot upprepade resningar på ön. 1805 blef Liguriska republiken införlifvad med Frankrike och delad i 3 departement. 1814 besatte engelsmännen staden, och den före 1797 gällande författningen återställdes. På grund af Wienkongressens beslut (1815) blef G. under titeln hertigdöme införlifvadt mod Sardinien. Ett upprorsförsök i april 1849 misslyckades fullständigt; två dagar efter det republiken Genua utropats, tvang general Lamarmora staden att gifva sig (4 apr.), hvarefter konungen af Sardinien utfärdade allmän amnesti. -- Litt.: Malleson, "Studies from genoese history" (1875), Langer, "Politische geschichte Genuas und Pisas im XII:ten jahrhundert" (1882), och Heyck, "G. und seine marine im zeitalter der kreuzzüge" (1886). (V. S-g.) Genua, hertig af, titel, som bars af konung Viktor Emanuels broder Ferdinand (f. 1822, d. 1855) och nu bäres af dennes son Tomas (f. 6 febr. 1854). Genua, astron., en af småplaneterna. GenuëS. Genuesare, invånare i Genua. Genuin (lat. genmnus), medfödd, verklig, äkta, oförfalskad, inbiten, genomgående, från topp till tå, veritabel. Genus, plur. genera, lat., kön, släkte. 1. Gramm. a. Hos nomen och pronomen betecknar genus vissa kategorier af ordmaterialet, så att en del uppfattas som maskulinum (han-kön), en del som femininum (hon-kön) och en del som neutrum (intet-kön, det-kön). Detta är hvad man kallar grammatiskt genus (kön) till skillnad från naturligt genus. För denna uppdelning ligger närmast könsåtskillnaden hos de organiska varelserna till grund: de ord i de olika språken, om hvilka man kunde använda t.ex. han, som närmast är pronomen för manlig individ, gälla grammatiskt för manliga (maskulina), de, om hvilka man kunde använda hon, som kvinnliga (feminina), och de, om hvilka man kunde använda det, som intetdera (neutra). Dessa tre genera tillhöra de indoeuropeiska språken, men ha under den historiska utvecklingen undergått hvarjehanda förändringar och förluster. - Gemenligen äro de olika genera betecknade genom särskild form (däraf grammatiskt genus), resp. flexion, samt därmed i sammanhang stående syntaktiska fenomen, såsom kongruens mellan sammanhörande, substantiver och adjektiver (resp. pronomina). I de semitiska språken komma maskulint och feminint genus till uttryck t. o. m. i verbalformerna, något, som också är fallet i en del perifrastiska former äfven inom indoeuropeiska språk (lat. -urus, -ura sum o. s. v.). Fördelningen af orden på olika kön kan emellertid vara mycket oregelbunden. Det är ej alltid sagdt, att de ord, som beteckna naturligt kön, just därigenom ha de motsvarande grammatiska genusformerna: ett sto är grammatiskt neutrum, ehuru naturligt femininum. Man kunde å andra sidan vänta, att endast ord, som beteckna naturligt kön, skulla inordna sig i de för naturliga maskulina och feminina gällande formkategorier, de öfriga, som uttrycka sak, kunde man vilja finna bland neutra. Så är emellertid än mindre fallet. Det största antalet sak- och handlingsord är oftare inordnadt på de maskulina och feminina grupperna än på de neutrala. Man säger bäcken-han ån-hon, men vattendraget-det o. s. v. En annan fördelning af ordmaterialet utmynnar i hvad man kallar animelt genus (af animalis, "hörande till lefvande varelse"), hvarmed menas en formell uppdelning af nomina och pronomina i fråga om flexion och konstruktion, allteftersom de beteckna något lefvande (genus animatum) eller något liflöst (genus inanimum). En sådan uppdelning förekommer i vissa (icke indoeuropeiska) ostindiska folkspråk (E. Heuman, "Grammatisk studie öfver santalspråket", 1892), och bland de amerikanska folkspråken finnas flera, som icke känna något annat slag af genusfördelning. Det svenska riksspråket, som fordom hade efter sexuella grunder regleradt genus (ännu i dag bevaradt i många af våra munarter), har på spillrorna af detta uppfört en genusbyggnad af väsentligen animelt slag. I riksspråket säger man t. ex. hellre nålen-den, tråden-den i st. f. -hon, -han. Alltså använda vi om de icke neutrala substantiv, som afse något liflöst, nu merendels den, hvadan vi sålunda fått ett den-genus (genus commune); väsentligen likartadt är förhållandet i danskan (fælleskøn); hvarförutom dock ännu står genus neutrum, som rymmer både lefvande och liflösa föremål: bordet-det lejonet-det (E. Tegnér, "Om genus i svenskan", 1891). I öfriga nyare indoeuropeiska äro för öfrigt genusförhållandena i stor