utsträckning förändrade eller förenklade. I eng. är ordgenus försvunnet, och pronomina (he, she) användas nu merendels endast om föremål med naturligt kön. I de romanska språken har neutrum sammanfallit med maskulinum (bortsedt från vissa pronomina, il, elle, ce(t), cette, o. s. v.), så att en tvådelning trädt i stället för den gamla tredelningen: fr. il säges såväl om le temps "tiden" (lat. tempus neutr.), le livre "boken" (lat. liber mask.) som om le mari "mannen" (lat. maritus); elle såväl om la table "bordet" (lat. tabula fem.), la majesté "majestätet" lat. majestas fem.) som om la femme "kvinnan" (lat. femina fem.). Liksom de romanska språken ha t. ex. litauiskan och lettiskan också förlorat sitt neutrum. I danskan åter finnes en benägenhet att utvidga området för neutrum (t. ex. stövet för äldre stöven o. d.). - Många språk veta icke af något grammatiskt kön, t. ex. de finska och turkiska språken; t. o. m. där könen formellt åtskiljas, är denna form ofta mycket ofullständigt markerad. - Frågan om uppkomsten af genera tillhör de dunklare problemen inom språkvetenskapen. Neutrum var troligen ursprungligen icke skildt från maskulinum, utan har kanske tillkommit genom en för vissa ord gällande större användning af ackusativform för nominativform, i det dessa ord syntaktiskt sällan stodo som subjekt. Fördelningen i maskulinum och femininum har man tidigare mest tillskrifvit en primitiv poetisk åskådning, i det man uppfattade liflösa föremål som lefvande (delvis ett slags antropomorfism) och tilldels därefter präglade deras form (så t. ex. J. Grimm och utgifvaren af senaste upplagan af hans stora verk "Deutsche grammatik", G. Roethe i inledn. till bd III samt i "Anzeiger f. deutsches altertum", bd 17; af senare författare, som ställt sig på Grimms ståndpunkt, må nämnas R. Henning, "Über die entwicklung des grammatischen geschlechts" i Kuhns "Zeitschr. f. vergleichende sprachforschung", bd 33). Denna teori är nu gemenligen öfvergifven. De nyare åsikterna, som representeras af K. Brugmann i en afhandling om genus (i Techmers "Internationale zeitschrift", bd 4) och som svar på Roethes invändningar i "Beiträge z. geschichte der deutschen sprache und litteratur", bd 15, samt V. Michels i "Germania", bd 24, och H. Winkler, "Weiteres z. sprachgeschichte" (1889), och G. H. Müller i "Indogermanische forschungen", bd 8, gå i korthet ut på följande. Genusskillnad var i de indoeuropeiska språken, liksom i allmänhet i de flesta språk, ursprungligen uttryckt genom olika ord: man: kvinna, tjur: ko o. s. v. Sålunda funnos sannolikt några ord på -ä, som voro uttryck för kvinnliga föremål, t. ex. *mama "moder", *gena "kvinna"; efter dessa kunde dels andra sexuellt bestämda ord bildas; dels kunde ord, som ursprungligen ändades på -ä, men icke egde någon relation till genus, genom formlikhet associeras med de nämnda orden och sekundärt uppfattas som genusförsedda, t. ex. grek. sofia "vishet", lat. mensa "bord" o. d. Å andra sidan äro kvinnan och kvinnliga föremål för folk på jämförelsevis primitiva sociala stadier snarast uppfattade som sakföremål. En del af de indoeuropeiska sakföremålen hade till bildningselement för uttryckande af abstrakt-kollektiva begrepp en ändelse (på -a och) -ia, hvarur också pluralformen för neutra i stor utsträckning härledts. På grund af de kvinnliga föremålens reala association med dessa sakföremål kom nämnda märke att som suffix uttrycka äfven kvinnliga föremål; denna tendens ledde till användning af dessa suffix som moverande, så att man till maskuliner (resp. neutra) kunde med detsamma bilda såväl abstrakt kollektiva som speciellt sexuellt femininum betecknande ord. Jfr J. Schmidt, "Pluralbildungen der indogermanischen neutra" (1889). b. Hos verben menar man med genus den indelning af deras formsystem, som tagit sig uttryck i de kategorier inom de indoeuropeiska språken, hvilka man benämner aktivum, medium och passivum. Det indoeuropeiska urspråket hade säkert aktivum och medium, hvilka båda förefinnas i sanskrit och forngrekiska. I de öfriga indoeuropeiska språken har medium dött ut eller finnes kvar blott i spridda rester. Tilldels har det öfvertagit passiv funktion (såsom på sätt och vis i sanskrit, där den passiva bildningen ursprungligen kompletteras med mediala ändelser, samt i stor utsträckning i grekiskan och tilldels i latinet). Passivum är i regel att betrakta som ny bildning i de särskilda språken, hvilka i det ursprungliga materialet tagit delvis mycket olika utgångspunkter för skapande af denna formkategori (t. ex. de italiska och keltiska språken, som förallmänligat bildningar på -r, t. ex. lat. legitu-r, de nordiska språken, som betjänat sig af reflexiva uttryck). I stor utsträckning har man begagnat sig af perifrastiska former (lat. captus est, faciendum est). - Ett handlingsverb har i regel betingelser för att bilda former i alla genera (där dessa finnas); och aktivum uttrycker då, att handlingen utgår från satsens subjekt (eventuellt med verkan på ett annat föremål, objekt), medium, att handlingen stannar inom subjektet eller återverkar på detsamma, passivum, att satsens subjekt är föremål (objekt) för en från annat föremål (agenten) utgående handling: akt. mannen förrättar arbetet, pass. arbetet förrättas af mannen; medium kan i regel uttryckas med reflexivt pronomen: jag erinrar mig. Deponens kallar man ett verb med passiv form, men aktiv betydelse. Rörande verbets olika betydelse och aktionsarter se Verb. 2. Bot., släkte, sammanfattning af arter, som genom sitt allmänna utseende, sin "habitus", och andra karaktärer visa sig vara nära besläktade. Ett släkte, som innehåller endast en art, t. ex. Butomus, Ægopodium, Adoxa, säges vara monotypiskt. De större släktena delas ofta i undersläkten (subgenus), utgörande grupper af arter närmare besläktade med hvarandra än med släktets öfriga arter. Af somliga författare upphöjas undersläktena till rang af släkten. I botaniken infördes släktbegreppet af Tournefort. Aristoteles använde i zoologien visserligen termen genos. men i en betydelse, som närmast motsvarade den moderna zoologiens klass. 3. Filos., släkte, begrepp eller allmän föreställning (schema), tänkt såsom det gemensamma för sina omfångsmoment eller arter (species, individer). Genera ha ingen själfständig tillvaro, utan äro att betrakta blott som de under dem hörande individerna, sedda från en viss för dem gemensam sida, med bortseende från alla andra sidor. De äro följaktligen abstraktioner (jfr Begrepp). 1. K. F. J. 2. G.L-m. 3. (S-e.)