1107 Gherardi del Testa-Ghiberti 1108 att pisanerna 1284 förlorade slaget vid Meloria. Trots detta valdes han 1285 till Pisas podestä och lyckades spränga förbundet mellan Genua och de guelfiskt sinnade städerna i Toscana (Florens, Lucca, Siena o. s. v.). Misstrodd af guelferna, måste han 1287 dela makten med sin frände Nino Visconti och tvangs af denne att nedlägga sina ämbeten. För att återvinna dem förenade han sig med ghibellinpartiet. Sedan han emellertid mördat en släkting till ghibel-linernas ledare ärkebiskopen Ruggiero degli Ubal-dini, vände sig dessa emot honom, togo honom till fånga samt läto honom i fängelset lida hungersdöden tillsammans med sina söner Gaddo och Ugoccione. Berömd är skildringen af deras olyckliga slut i Dantes "Divina commedia"; de beskyllningar för förräderi, som skalden, ghibellin till sina politiska åsikter, framkastar mot G., sakna stöd i samtida källor. Af familjens öfriga medlemmar märkas Gaddo G., från 1317 Pisas styresman, död (af gift?) 1320; vidare Bonifatio G. (d. 1340), som 1329, när Pisa belägrades af Ludvig af Bajern och Castruccio Castrocane valdes till "capitano", efter Castrocanes död befriade staden från kejsarens ok samt försonade de kämpande partierna med hvarandra; samt hans son Ranieri G., som vid faderns död trots sin ungdom (11 år) valdes till "capitano", men afled redan 1347. Sedan dess har släkten ej spelat någon framträdande roll. Litt.: Del Noce, "II conte Ugolino della Gherardesca" (1894). (T.H-r.) Ghera'rdi del Te'sta, T o m m as o, italiensk författare, f. 1818 i Terricciola, nära Pisa, d. 1881 i Pistoja, var advokat i Florens, när 1848 års revolution utbröt. Lågande af patriotism, tog han personligen del i striden för Italiens frihet. Därunder blef han tillfångatagen af österrikarna, men frigafs 1849 och återkom till Florens. Genom sina berättelser, t. ex. La povera e la ricca (1858), i hvilka han står Manzoni närmast, blef G. en af Italiens mest lästa skriftställare. Han vann dock sin egentliga ryktbarhet genom sina omkr. 40 lustspel, som skildra toskanskt hvardagslif med flytande dialog, men utan djupare originalitet. Ett af hans lustspel ("En pärla bland äkta män") har uppförts i Stockholm (1860). Teatro comico utkom 1856-58 (ny uppl. 1872-83). Gherardini, Giovanni, italiensk språkforskare, f. 1778, d. 1861, sysslade, ehuru praktiserande läkare, mest med ordboksarbeten, bl. a. Supple-mento ai vocabolari italiani (6 bd, 1852-57; ny uppl. 1878). Ghera'rdo dalle notti, italienarnas namn på den holländske målaren G. Honthorst. Ghes. Se Ges, indianstammar. Ghe'tto 1. Ge 11 o, namn på det i åtskilliga italienska och orientaliska städer åt judarna upplåtna kvarteret. Ordets betydelse af judekvarter plägar härledas från ett venezianskt dekret af 19 mars 1516, genom hvilket judarna tvungos att slå sig ned "in getto (d. v. s. kanongjuteriet) presso di S. Girolamo", men äfven andra etymologier förekomma. Eoms beryktade ghetto upplåts 1556 åt judarna af påfven Paul IV, men är nu ett minne blott. I Prag och Amsterdam finnas gamla judekvarter. Ryska och rumänska flyktingar af judisk börd ha på sista tiden af egen drift i flera västerländska städer, t. ex. London och New York, bosatt sig tätt sammanhopade i särskilda kvarter, för hvilka namnet "ghetto" äfven plägar användas. Bland skildrare af ghetto-lifvet märkas A. Bernstein och I. Zangwill. Ghibelliner (it. ghibellini), under medeltiden italienskt partinamn, urspr. användt på den tyskromerske kejsarens af ätten Hohenstaufen anhängare i striden mot påfven, hvars anhängare kallades guelfer (se d. o.). Namnets härledning är omtvistad. Säkert oriktigt är att föra den tillbaka till två i Pistoja bosatta tyska bröder Guelf och Gibel, af hvilka den förre varit påfvens anhängare, den senare kejsarens. Osannolik är ock den förklaringen, att namnen uppkommit ur de härskrin "Hie Waiblingen" (namnet på en hohenstauferna tillhörig borg i Remstal) och "Hie Welf", som Konrad III :s och Welf VI :s trupper användt i slaget vid Weins-berg 1140. Sannolikast är, att namnet ghibelliner uppkommit ur ordet Gibello, det namn, hvarmed araberna på Sicilien betecknade hohenstauferna. I Tyskland förekommer namnet ej alls. I Italien holl det sig trots påfliga förbud till 1500-talet; ghibelliner och guelfer kommo småningom (liksom de engelska partinamnen whigs och tories) att beteckna motsatser, som alls ej hade något att göra med den ursprungliga betydelsen: i Florens betecknades så t. ex. adeln som ghibellinsk och folkpartiet som guelfiskt. öfvervägande ghibellinska voro de stora republikerna Genua, Pisa och Venezia samt de mindre lombardiska städerna, t. ex. Pavia. Särskildt räknade partiet sina anhängare bland lågadeln, som ofta härstammade från tyska ministerialer och sökte kejsarens stöd i sin kamp mot städerna. I de flesta stadsrepubliker var befolkningen delad i ett ghibel-linskt och ett guelfiskt parti. (T. H-r.) Ghibe'rti, Lorenzo, italiensk bildhuggare, född 1381 i Florens, död där 1455, son af en guldsmed, grundlade i Florens den nya, på studium af antikens skulptur baserade stilriktning, som kallas ungrenässans. I början följde han den äldre gotiska uppfattningen, men genom skarpare naturstudium och genom åskådning af antiken kom han sedan till en grundligare insikt i formens beskaffenhet och vann förmåga att genom enkelt draperifall och harmoniska linjer snarare framhäfva än dölja denna, under det att den äldre stilens fromhet och naivitet sammansmälte med renässansens ungdomliga hänförelse öfver upptäckten af naturens och den antika konstens skönhet. 1401 utlyste La signoria i Florens en täflan för fullbordandet af dörrarna till Baptisterium, till hvilket Andrea Pisano 1330 hade utfört det första dörrparet (i den sydliga portalen). Sex konstnärer täflade, bland dem G :s närmaste föregångare i Siena, Jacopo della Quercia, och hans samtida i Florens, Filippo Brunelleschi. G. segrade och fick uppdrag att utföra de norra portarna, på hvilka han sedan arbetade 1403-24. I de 20 gotiskt formade bildfälten, där han framställde scener ur Kristi lif och lidande, anslöt han sig till den äldre stilens uppfattning, hvilken i dessa ädla skildringar kan sägas ha nått höjdpunkten af sin utveckling. Under tiden utförde G. äfven 3 fristoder af brons för nischerna utanpå den egendomliga kyrkan Or Sanmichele i Florens, nämligen Johannes döparen, som ännu genom stränghet i linjer och uttryck påminner om den äldre stilen, Matteus, som däremot tillhör den nyare upp-