1109 Ghlka-Ghi» 1110 fattningen och i draperiet visar starkt inflytande från antiken, samt slutligen Stefanus, i hvilken den nya stilens frihet och ädelhet äro fullt utvecklade. - När G. hade utfört det första paret portar, var beundran öfver dem så allmän, att han fick uppdrag att utföra äfven det par, som ännu återstod. Arbetet utfördes 1425-47, och dörrarna (se plansch) insattes i hufvudportalen på Baptisterium. Med detta verk åstadkom G. en omkastning i plastikens utveckling, som för densamma blef ganska ödesdiger. I de äldre portarna hade han hållit sig inom gränserna för den gifna ramen och äfven för sin konst; vid utförandet af de senare, där han från början hade fullkomligt fria händer, greps han af det pittoreska tycke, som alltmera blef tidens karaktärsmärke, och han införde inom reliefen måleriets framställningssätt med en perspektivisk bakgrund, bestående af landskap och arkitektur, ett missgrepp, som ledde .skulpturen alltmera bort från dess naturliga rymd och förledde den till en täflan med måleriet, hvilken till slut måste genom stilvidrighet förstöra den. Men de i portarna anbragta 10 bilderna ur G. T. äro dock utförda med ett skönhetssinne och en fin formkänsla i detalj, som verka hänförande. Särskildt må påminnas örn genomförandet af formen i de nakna figurerna, om det ideala draperifallet på de klädda, om de sirliga renässansformerna i arkitekturen och hela den omslutande ramen, med dess statyetter och dekorativa verk. Det var om dessa portar, som Michelangelo längre fram i tiden skall ha yttrat, att de förtjänade bilda ingången till paradiset. (En af bildning af dem i gips finnes å Nationalmuseum i Stockholm.) - Genom dessa och ännu flera, ehuru i jämförelse med de föregående mindre betydande verk visade sig G. vara en konstnär af första rang. som visste att förena traditionen och tidens lynne med djupgående studier af natur och antik, hvarjämte han i sin uppfattning var en högstämd, ideal natur, som med sin konst gick i spetsen för den ideala, från :äldre tider arf da riktningen, fortsatt efter honom af konstnärerna ur familjen Della Kobbia, af Andrea Sansovino och Michelangelo, under det att den fick sin skarpa motsats i den samtidigt iramträdande hänsynslöst realistiska plastik, som grundlades af Donatello och vidare utbildades af dennes efterföljare. C. R. N. (A. L. R.) Ghika, rumänsk furstesläkt af albanesisk härkomst, .öfverflyttade till Rumänien med Georg G., som blef hospodar i Moldau (1658-59) och i Valakiet (1659-60). Af hans ättlingar beklädde åtskilliga hospodarposterna i de båda länderna under 1600-och 1700-talen. Under 1800-talet gjorde sig flera medlemmar af släkten bemärkta i Rumäniens historia: 1. Gr i g o re G., d. 1844, utnämndes 1822 af Porten utan Rysslands bifall till hospodar i Valakiet, bekämpades af de ryssvänlige bojarerna och emigranterna och störtades vid de ryska truppernas intåg i landet 1828. 2. AlexandruG., den föregåendes broder, f. 1795, d. 1862 i Italien, utnämndes 1834 af Turkiet med ryskt förord till hospodar i Valakiet. Ställd mellan Turkiet, Ryssland och det mot sistnämnda makt och honom själf fientliga bojarpartiet, lyckades han emellertid ej bringa stadga i de genom det organiska reglementet af 1831 nyskapade förhållandena och afsattes 1842 af sultanen på Eyss- lande anmodan. Han lefde sedan i Italien och Wien till 1853, då han å^rvände till sitt land. 1856-58 var han kairnakam (ståthållare) i Valakiet. 3. Grigore G., tillhörande en annan gren af ätten än de båda föregående, f. 1807, d. 1857, anslöt sig efter studier i Tyskland och Frankrike till den antiryska oppositionen. 1849 blef han af Turkiet utsedd till hospodar af Moldau för sju år och utvecklade som sådan en energisk verksamhet på de ekonomiska och kulturella reformernas områden. Vid ryssarnas intåg 1853 måste han lämna landet, men återvände 1854 under skydd af den österrikiska ockupationen. Han tillhörde redan som hospodar vännerna af Donaufurstendömenas förening. Efter funktionstidens utgång 1856 begaf han sig till Frankrike, där han följande år begick själfmord. 4. Dimitrie G., son till G. l, f. 1816, d. 1897, utbildade sig under utländska resor och i rysk krigstjänst, blef polisprefekt i Bukarest och medverkade till unionen mellan Moldau och Valakiet 1859. Han var under Alexander Kusa och - efter att ha bidragit till dennes störtande - under Karl I flera gånger minister, bl. a. ministerpresident nov. 1868-febr. 1870. Vid olika tillfällen var han sedermera president i kammaren och i senaten. 5. Joan G., brorson till G. l, f. 1817, d. 1897, studerade i Frankrike, blef i början af 1840-talet lärare i matematik och politisk ekonomi i Jassy och var medarbetare i den liberala tidskriften "Progresul". Han var en af organisatörerna af 1848 års revolution och användes därunder som sändebud i Konstantinopel, där han trädde i beröring med Englands och Frankrikes sändebud och tillvann sig sådant förtroende hos Porten, att han 1852 blef guvernör och 1856 furste af Samos. Till Valakiet återvände han 1859, var en kort tid ministerpresident (1859-60), deltog i Alexander Kusas störtande 1866 och blef konseljpresident under det därpå följande interregnum. Furst Karl kallade honom s. å. till ministerpresident efter Catargiu; han störtades i mars 1867, återfick makten i dec. 1870, men af skedades af fursten i mars 1871 på grund af sitt förhållande vid oroligheterna i Bukarest. 1881 -89 var han sändebud i London. Han verkade äfven som författare på historiens och statsvetenskapens områden. 6. Helena G., brorsdotter till G. 1. Se Kolzov-Massalskij. H. B-n. GhiL E en e, fransk skald, f. 1862 i Tour-coing, Nord, debuterade med diktsamlingen Légendes d'ämes et de sangs (1885) och väckte ett visst uppseende med Traité du verbe (1886), i hvilken han utvecklade sin teori om framtidsversen. Denna teori kallar han själf för l'instrumentation verbale. Det existerar ett samband mellan ljuden och de öfriga sinnenas sensationer. Språket är vetenskapligt taget endast en art musik. Hittills har man vid valet af orden i ett poem endast fäst sig vid deras betydelse, men man bör äfven taga hänsyn till deras musikaliska verkan. För att uttrycka ett visst själstillstånd bör man gruppera orden så, att de genom själfva sin musik gifva bilden af det musikinstruments toner, som en skicklig orkesteranförare skulle valt för att uttrycka samma känslor. Strofformen förkastas af G., då den lägger hinder i vägen för att uttrycka tankarna. För teorien