(Neapel), en gratiös Galatea, i Palazzo Pitti, o. a. Dessutom fyllde han oerhörda väggytor med kompositioner, i hvilka han stundom lyckades väl med den mera flyktiga dekorationsmålningen, men ofta också, under sträfvan efter formskönhet och idealt uttryck, helt plötsligt råkade in i krass naturalism. Hans taflor och väggmålningar äro otaliga både inom och utom Italien. I synnerhet finnas många af hans arbeten i Spanien, dit han kallades 1692 af Karl II och behandlades som en furste, med underhåll och ärebetygelser, under det han med sina färger öfverhöljde tak och väggar i Escorial. Efter Karls död återvände G. till Italien, där han med oförminskad ifver målade till sin död. C. R. N. (A. L. R.) Giordano [djårdanå], Umberto, italiensk operakompositör, f. 1867 i Foggia, utbildad vid konservatoriet i Neapel, är en långt gående representant för den italienska "verismen". Hans operor Mala vita (1892) och Regina Diaz (1894) efterföljdes af den talangfullt gjorda Andrea Chénier (1896) och de än mognare Fedora (1898) och Siberia (1903). E.F-t. Giordano Bruno [djårdanå bronå]. Se Bruno. Giorgio [djå'rdjå], Eusebio di San, italiensk målare, tillhörande Peruginis skola. Bland hans verk må nämnas en präktig altarbild med Konungarnas tillbedjan (1505) i pinakoteket i Perugia (förr i kyrkan S. Agostino), två vackra och egenartade fresker, Marie bebådelse, S:t Franciscus' stigmatisation (1507), i kapucinerklostret S. Damiano vid Assisi, en Madonna (1509), i Perugias pinakotek, som lånat kompositionen från Rafaels "Konungens af Neapel Madonna", och en altartafla (1512) i S. Francesco i Matelica. A. L. R. Giorgio Barbarelli [djå'rdjå]. Se Giorgione. Giorgio Martini [djå'rdjå], Francesco (Cecco) di, italiensk arkitekt, bildhuggare och målare i Siena, f. 1439, d. 1502. Anmärkningsvärda arkitektoniska verk af honom äro den vackra, 1485 påbörjade kyrkan Madonna del Calcinajo utanför Cortona, rådhusen i Jesi (1487--1503) och Ancona. Af hans skulpturer äro de stora bronsänglarna vid sidorna af högaltaret i Sienas dom (1497) de förnämsta. Bland målningar af hans hand kunna nämnas en Kristi tillbedjan och en Marias kröning i akademien i Siena. A. L. R. Giorgione [djårdjåne], eg. Giorgio Barbarelli, italiensk målare, tillhörande venezianska skolan, f. 1477 eller 1478 i Castelfranco n. v. om Venezia, d. 1510 i Venezia af pesten. Hans tidigaste stora verk är en altartafla i födelseorten Castelfranco framställande Maria med barnet på en hög tron, omgifven af helgonen S. Franciscus och S. Liberale, en ung stålklädd riddare med korsfanan i handen. Denna bild innehåller redan de egenskaper, som gjorde dess upphofsman till en af målarkonstens störste, en ädelt vek harmoni i uttryck och färgstämning, som ovillkorligt hålla åskådaren fången. Samma innerligt lyriska ton klingar äfven fram ur G:s taflor med antikt mytologiska eller andra sagoämnen. Till dessa anser man sig böra räkna den s. k. Giorgiones familj, hos principe Giovanelli i Venezia, ett landskap med åskväder med en naken kvinna ammande ett barn och en ung man i landsknektsdräkt. I denna målning ha figurernas och landskapets stämning på ett underbart sätt bragts till samklang, så som aldrig förut inom konsten.

Giorgiones (förmodade) själf-porträtt (i Uffizierna, Florens).

Landskapet spelar en hufvudroll äfven i De tre filosoferna (i Hofmuseet i Wien), -- motivet uttydt som en scen ur sagan om trollkarlen Merlin -- och i Dresdengalleriets Slumrande Venus, fullbordad efter G:s död af Tizian. Utom dessa och några andra, omstridda, mytologiska taflor har G. lämnat efter sig ett fåtal porträtt, präglade af djup och ädel själfullhet. De, hvilka forskningen är böjd att erkänna som verkligen härrörande från G., äro Malteserriddaren (i Uffizierna i Florens), ett kvinnoporträtt (i galleria Borghese i Rom), bröstbilden af en yngling (i Berlins Kaiser-Friedrich-museum) och Antonio Brocardos porträtt (i Budapests nationalgalleri). Äfven om dessa verk fortsattes dock diskussionen liksom om den berömda Konserten (i Palazzo Pitti i Florens). G. var verksam äfven som monumentalmålare och dekorerade tyska handelskompaniets hus (Fondaco del tedeschi) med fresker, hvilka en gång voro Venezias stolthet, men nu äro h. o. h. utplånade genom klimatets inverkan.

Äktenskapsbryterskan inför Kristus, målning af Giorgione (i Ludwig-Salvator-museet vid Dresden), enligt Schaufuss ett af G:s säkrast äkta verk.

Ehuru död vid unga år och känd endast genom ett fåtal verk, är mästaren från Castelfranco dock en af konsthistoriens rikaste gestalter, fängslande genom det vi veta om honom och hans skapelser, men än mera genom det vi ana. Se O. Sirén, "Giorgione" (i "Ord och bild", 1903, h. 9). A. L. R. Giornico [djå'rnikå], ty. Irnis, köping i schweiziska kantonen Ticino och station vid Gotthardsbanan, på ömse sidor om floden Ticino (Leventina-dalen). Omkr. 750 inv. Vid G. slogo invånare från Uri och Leventina 28 dec. 1478 en öfverlägsen milanesisk styrka. Wbg. Giottino [djåttinå], eg. Giotto di Maestro Stefano, italiensk målare, i Florens, på 1300-talet, lärjunge af Giotto. Ett antal fresker och