tjänst, där han avancerade raskt och gaf prof på stor statsfinansiell begåfning. 1882 utnämndes G. af Depretis till medlem af statsrådet och inträdde s. å., af sin hemtrakt invald i deputeradekammaren, på den politiska banan. G. gjorde sig snart bemärkt genom sin skarpa och sakkunniga kritik af skatteministern Maglianis tämligen sorglösa finanspolitik och blef kort efter dennes fall skatteminister i Crispis ministär (mars 1889) samt var från sept. 1890 också finansminister, men afgick redan i dec. s. å. på grund af oenighet med ministern för allmänna arbeten, Finali.

[Porträtt; ingen bildtext]

G. bidrog sedan i jan. 1891 till Crispis fall och bekämpade äfven dennes efterträdare Rudini samt blef vid nästa ministerkris själf konseljpresident och inrikesminister, 10 maj 1892. G. upplöste snart kammaren (okt.) och vann vid nyvalen en ganska betydande majoritet, men hans verksamhet för sparsamhet och skattereformer afbröts snart genom ministärens inblandning i den skandalösa Banca-romana-affären. G. gjorde nämligen den för oredlighet beryktade direktören för Banca romana, Tanlongo, till senator, men tvangs, sedan senaten vägrat erkänna denne som medlem, att anställa rättegång mot honom. En parlamentarisk kommission, hvilken samtidigt nedsattes att undersöka "oegentligheterna" i bankväsendet, fritog visserligen G. från personlig oredlighet, men uppvisade, att flera ministrar länge haft kännedom om bankernas insolvens, utan att vidtaga några åtgärder, och under trycket af en upphetsad folkmening måste G. och hans ämbetsbröder afgå (24 nov. 1893). En diplomatisk konflikt med Frankrike och upprorsrörelser på Sicilien bidrogo ytterligare att uppreta allmänna meningen mot G., och det dröjde många år, innan han lyckades återvinna sitt forna inflytande. Han förband sig 1901 med den gamle vänsterledaren Zanardelli, satt några månader (febr.--juni) som inrikesminister i dennes ministär och efterträdde honom som konseljpresident (okt. s. å.), därvid återtagande inrikesportföljen. Försoningen med Frankrike beseglades 1904 genom presidenten Loubets besök i Rom, och G. gjorde äfven flera trefvande försök att framkalla ett bättre förhållande till påfvestolen. Gentemot strejkhot och obstruktionsförsök från arbetare och betjänte vid järnvägarna samt syditalienarnas partikularistiska politik var regeringen emellertid tämligen maktlös, och dessa förhållanden i förening med sjuklighet förmådde G. att afgå (mars 1905). Efter de kortlifvade ministärerna Fortis' och Sonninos fall blef G. i maj 1906 ånyo konseljpresident och inrikesminister samt lyckades genom allians med en högergrupp få till stånd en rätt stark majoritet för sin nya ministär, hvilken sedermera ett par gånger partiellt rekonstruerats. G:s politiska framgångar ha mest betingats af hans finansiella skicklighet och sedermera af hans opportunistiska smidighet i de parlamentariska kotteriernas spel. V. S-g. Giona (Nkiona), forntidens Korax, högsta bergstoppen i Grekland, 2,512 m., i de etoliska kalkalperna, s. om Oite, nomarkien Fokis. J. F. N. Giordani [djårdani], Pietro, italiensk författare, f. 1774, d. 1848, var 1808-15 sekreterare vid akademien i Bologna och utmärkte sig som författare af estetiska, historiska och politiska skrifter, hvilkas form anses klassisk. Hans Opere complete^{[Svårtydbar faksimil]} utgafs 1854-62, Lettere 1891, Orazioni ed elogi^{[Svårtydbar faksimil]} 1890. Se biogr, öfver G. af Romani (1868) samt Montanari. "Arte e letteratura nella prima meta del secolo XIX", I (1903). Giordano [djårdanå], Luca, kallad Fa presto, italiensk målare af neapolitanska skolan, en af de alsterrikaste, som någonsin lefvat, f. 1632 i Neapel, d. där 4 jan. 1705, var son till en medelmåttig målare, Antonio G., hvilken lät gossens undervisning börja mycket tidigt. Gossen skall redan vid 8 år ha öfverträffat sin fader. Han kom tidigt i Riberas ateljé och arbetade där så ifrigt i 9 år, att han på det fullkomligaste kunde härma sin mästares stil.

[Porträtt; ingen bildtext]

Men då greps han af längtan att se sig omkring i världen. Han lämnade i hemlighet fädernehuset och begaf sig direkt till Rom, där han började taga undervisning hos Pietro da Cortona, hvars maner var raka motsatsen till Riberas. Snart hade han så fullständigt satt sig in i det nya målningssättet, med dess akademiska teckning och milda, glada färger, i motsats till Riberas naturalism och skarpa kontraster mellan ljus och skuggor, att han, oaktadt sin ungdom, fick den äran att hjälpa sin nye mästare i hans arbete. Emellertid uppsökte fadern honom, och olyckligtvis kom ynglingen åter under hans spira. Fadern lät honom visserligen i tre år fortsätta sina studier hos Pietro da Cortona, men därefter tog han honom med sig till Parma och Bologna, till Venezia och Florens, där han öfverallt lät honom kopiera olika mästares taflor, så att Luca till slut alldeles förlorade hvarje spår till personlig egendomlighet. "Fa presto!" (skynda dig) sade fadern; och detta uttryck öfvergick sedan till det stående tillnamn, under hvilket Luca är känd i konsthistorien. -- Var han sålunda genom uppfostran och till grundsats en eklektiker, som sökte förena ideal stil med naturalism och som visste att återgifva hvilket maner man behagade, Tizians, Bassanos, Tintorettos, Rafaels, ja Dürers, så vardt han genom sin oerhörda lätthet att arbeta en fullständig snabbmålare, som slösade med de största naturgåfvor, formsinne, praktfull kolorit, outtömlig fantasi, och som ibland var mäktig af den högsta lyftning, men i nästa ögonblick föll ned i den flyktigaste ytlighet och tomhet. Ett exempel på denna utomordentliga snabbhet är den stora tafla Francisco Xavier döper japaner^{[Svårtydbar faksimil]}, som han målade för jesuiterna i Neapel. Denna ytterst rika komposition utförde han på två dagar utan föregående utkast. Till hans bästa arbeten höra takmålningar i San Martino