altartaflor har af konstforskningen tillskrifvits honom. A. L. R. Giotto [djå'ttå], den äldre italienska konstens förnämsta personlighet, målare, bildhuggare och arkitekt, son af en fattig arbetare Bondone, i byn del Calle nära Florens, f., enligt Vasari, 1276 (enligt en tidigare uppgift redan 1267), d. 28 jan. 1336 (1337?). Enligt sagan fann Cimabue den tioårige gossen som herde, tecknande ett får på en sten, märkte hans förmåga och tog honom till sig i sin ateljé. Om G:s ungdom och utveckling känna vi intet. De äldsta arbetena af hans hand skola finnas bland de bilder ur den hel. Franciscus' historia, som äro målade under fönstren i öfverkyrkan i Assisi och säkerligen härröra från åren näst före 1298. (Vidstående plansch visar en af dessa fresker.) 1298--1300 var han i Rom sysselsatt med vidlyftiga arbeten, nämligen ett stort altarverk samt den symboliska bilden af Petrus' fiskarbåt i mosaik. Den sistnämnda, kallad Navicella, finnes ännu, ehuru restaurerad, i försalen till nuv. Peterskyrkan; af altaret förvaras en del i sakristian. Därefter fick G. af påfven uppdrag att i Laterankyrkans försal måla fresker till minne af jubileet 1300, och af dem finnes kvar ett litet fragment i den nybyggda kyrkan. 1303 kallades han till Padua, där han arbetade i flera år i det nybyggda Capella dell' arena. Målningarna i denna lilla, enskeppiga kyrka äro G:s mest omfattande och betydande verk. Hvalfvet är smyckadt med bröstbilder af Kristus, Maria och profeterna i medaljonger; på långväggarna och bågen framför koret framställes i 38 bilder Marias historia, och det breda ramverket finnes en mängd småbilder ur nya och gamla testamentet; den undre sockeln innehåller 14 personifikationer af dygder och laster, målade grått i grått; slutligen ses på ingångsväggen en stor bild af Yttersta domen. Det hela är således efter medeltidens sätt en sammanfattning af den kristna läran såsom sammanhängande dekoration af ett kyrkligt rum. -- Osäkert är, om G. före eller efter detta besök i Padua målade sina fresker (upptäckta 1841) i Palazzo del Podestà i Florens, i hvilka han porträtterade Dante (se denne, sp. 1365), dennes lärare Brunetto Latini och många andra florentinare (meningarna äro delade, om dessa äro af G. eller ej). Enligt traditionen skall konstnären en tid ha vistats vid det påfliga hofvet i Avignon (man har antagit omkr. 1310-16). Därefter, vid ett andra besök i Assisi, utförde han i underkyrkan i S. Francesco dels några fresker ur Magdalenas legend, dels fyra allegorier i korhvalfvet. - Sedermera mottog G. kallelse af konung Robert i Neapel, där han vistades 1330--33 och njöt den äran att utnämnas till "familiaris" (hofmedlem) med därtill hörande heder och förmåner. Evad han där målade i S. Chiara och i Castel dell' Uovo är nu förstördt, och de fresker i S. Maria dell' incoronata, som länge ansågos vara af honom, ha af kritiken blifvit honom frånkända, helt enkelt emedan kyrkan byggdes först flera år efter hans död. Under de närmaste åren utförde G. i Florens några af sina yppersta bilder. Så målade han i S. Croce 4 kapell, af hvilka 2 äro förstörda, men 2 nyligen blifvit fria från sin öfverkalkning. Dessa äro Cappella Bardi, där han framställde Franciscuslegenden, men bättre än i Assisi och med uteslutande pittoreska motiv utan allegorier, samt Cappella Peruzzi, där han målade Johannes döparens och Johannes evangelistens historia, utan tvifvel något af det bästa, som finnes i behåll efter honom. Utom freskerna målade G. en hel mängd taflor, bland hvilka må nämnas, utom det ofvan anförda altaret i S:t Peters sakristia, Marias kröning i S. Croce, Tronande madonna i Florens' konstakademi, och ett par stora Crucifix i S. Marco och Ognissanti. År 1334 blef konstnären efter en längre frånvaro från Florens af sina medborgare nämnd till öfverbyggmästare för alla offentliga byggnader och fick särskildt sig anförtrodd ledningen af domkyrkans utförande jämte uppdrag att bygga ett klocktorn vid sidan af densamma. Åt detta stora värf egnade han nu alla sina krafter. Först gjorde han ett härligt utkast till fasad för domkyrkan, S. Maria del fiore, hvaraf en del upp öfver portalen verkligen utfördes. Denna begynnelse till fasad, som åter borttogs 1586 och sedan två gånger ersattes af målade barockfasader, ser man ännu delvis framställd å en fresk i S. Marcos första klostergård. Därefter började G. det oförlikneliga klocktornet, il Campanile (se Florens, sp. 615--616, fig. 1) som efter hans död fullbordades af Taddeo Gaddi. Utan afsmalning, stigande själfständigt och fritt uppåt ur marken på italienskt sätt, reser det sig till en höjd af 84 m., afdeladt i flera våningar, i hvilka massans lättande försinnligas därigenom, att fönstren blifva större uppåt, och bjuder på en dekoration af inlagd marmor i de finaste skiftningar, som gör detta torn till ett konstverk, ensamt i sitt slag i världen. Det är också på detta klocktorn, som G. efterlämnat minnen såsom bildhuggare, ty de därstädes anbragta relieferna äro utförda dels af honom själf, dels efter hans teckningar. Efter sin tids åskådningssätt har han i dem gifvit en framställning af den mänskliga kulturutvecklingen i naiva, ehuru stundom något gåtfulla drag. -- Ej endast som konstnär, utan äfven som person inpräglade sig G. i sin samtids medvetande. Utom af Dante prisas han af Petrarca, och i Boccaccios samt Fr. Sacchettis noveller spelar han ofta en roll som en bekant typisk figur, liten, till och med ful, men sprittande af kvickhet och snabb i repliken. Ja, äfven tidens historieskrifvare, såsom Villani och andra, omtala honom på det ärofullaste sätt. Som konstnär var G. främst en mästare i det monumentala måleriet, hvilken förstod att behärska hela väggytor och förena flera bilder till ett enda stort intryck. I detta hänseende lade han grunden till den florentinska konstens kommande storhet. Han var en förträfflig iakttagare af det verkliga lifvet, ehuru han ej underkastat människoformen något djupare studium. Hans hufvuden äro karakteristiska och bestämda, ändock de i det hela äro typiska och formade efter ett gifvet schema. Draperiet är enkelt, ordnadt i stora massor och af öfvervägande idealt snitt, om än tidskostymen icke saknas. I kompositionen är han enkel och klar och, hvad sceneriet beträffar, mera antydande än utförande. Han ställde alltid föremålen, träd, klippor, arkitektur, mot en enkelt blå bakgrund, medan han åter i mosaiken och stafflibilden höll sig kvar vid guldgrunden. I färgen är han likaledes enkel, jämn och harmonisk, men pålägger den ungefär, som om han kolorerade konturer utan modellering. I allt detta står han nu för oss på en naiv ståndpunkt, men för sina samtida hade han