Girandole [Jirãdå'l], fr. (it. girandola, af girare, vända sig, svänga), flerarmad ljusstake; grupp af ädelstenar, som damer bära i örhängena (i denna bemärkelse nyttjas ordet på flera ställen af Bellman, hvilken skrifver girandoller); raketkista. Girant. Se Giro. Girard [djira'd], Stephen, nordamerikansk filantrop, f. 1750 nära Bordeaux, d. 1831 i Philadelphia, förvärfvade i Amerika som sjökapten och köpman en betydlig förmögenhet (omkr. 40 mill. doll.), hvilken han testamenterade till välgörande ändamål, i synnerhet i staden Philadelphia. Bl. a. grundades för detta legat en väldig uppfostringsanstalt för föräldralösa barn, som efter G. fick namnet Girard college, öppnades 1848 och nu lämnar vård och uppfostran åt mer än 1,600 barn. För att undvika sekteriska tvister förbjöd G. i sitt testamente prästmän att besöka anstalten; religionsundervisningen skötes af lekmän och är hufvudsakligen inskränkt till moralfilosofiska betraktelser. G:s staty restes 1897 i Philadelphia. Jfr Ingram, "Life and character of Stephen G." (3:e uppl. 1886), och "Girard college, semi-centennial, 1848--1898" (1898). Girard [Jirar], Jean Baptiste, baron de G., fransk divisionsgeneral, f. 1775, ingick tidigt i krigstjänst och var under fälttåget 1805 redan brigadgeneral. Under fälttåget 1813 förde han en 12,000 man stark division, som skulle understödja den mot Berlin framryckande marskalk Oudinot. Efter dennes nederlag vid Grossbeeren blef G. anfallen af preussarna vid Hagelberg, 27 aug. 1813, hvarvid hans division helt och hållet upprefs. Efter Napoleons störtande (1814) öfvergick G. till Ludvig XVIII, men var en af de förste, som slöto sig till Napoleon vid dennes återkomst till Frankrike (1815). Han blef dödligt sårad vid anfallet på S:t Amand 17 juni 1815 och afled några dagar senare i Paris. C. O. N.* Girard [jirar], Philippe Henri de, fransk ingenjör och uppfinnare, f. 1775, d. 1845 i Paris, lyckades konstruera en användbar maskin för linspinning, för hvilken uppfinning Napoleon 1810 utfäst ett pris om 1 mill. frcs, och upprättade 1813 ett linspinneri i Paris och ett i Charonne. Då den utlofvade belöningen genom Napoleons fall uteblef, råkade G. i stora ekonomiska svårigheter och lämnade Frankrike. Han bosatte sig i Österrike, där han anlade ett linspinneri och tog initiativet till den första ångbåtsfarten på Donau. 1825 kallades han af Alexander I till chef för bergverken i Polen, där han äfven inrättade ett linspinneri. Girard college [djira'd kå'lidj]. Se Girard, S. Girardin [jirardä']. 1. René Louis de G., markis, fransk författare, f. 1735, d. 1808, bekant som egare till godset Ermenonville, där han mottog sin vän J. J. Rousseau (se d. o.). G. författade De la composition des paysages sur le terrain (1777) och Discours sur la nécessité de la ratification de la loi par la volonté générale (1791). 2. Louis Stanislas Cécile Xavier de G., den föregåendes son, grefve, fransk politiker, f. 19 jan. 1762 i Lunéville, d. 27 febr. 1827 i Paris, tjänade i sin ungdom som kapten vid ett dragonregemente och omfattade i början af revolutionen med hänförelse dess idéer samt blef 1791 invald i lagstiftande församlingen, där han först tillhörde yttersta vänstern, men småningom af fruktan för den öfverhandtagande anarkien alltmer närmade sig högern och försvarade 10 aug. 1792 modigt det konstitutionella konungadömet. Efter återkomsten från en beskickning till England blef han under skräckväldet häktad som "misstänkt", men frigafs efter Robespierres fall (1794). Efter 18 brumaire (1799) blef han medlem af tribunatet och 1802 dess president samt visade sig som en hängifven anhängare af Napoleon. 1806 åtföljde han konung Josef Bonaparte till Neapel och 1808 till Spanien, där han inom kort blef brigadgeneral och med utmärkelse deltog i de första fälttågen. Han återvände dock snart till Frankrike, blef medlem af lagstiftande kåren och 1812 prefekt i Seine-inférieure samt under "de hundra dagarna" i Seine-et-Oise. Under andra restaurationen (efter 1815) blef han anklagad för att ha skrifvit mot den kungliga familjen, miste sin syssla och slöt sig till det liberala partiet. Medlem af deputeradekammaren för Rouen 1819--26, slöt han sig till yttersta vänstern och bekämpade energiskt Richelieus och Villèles kabinett. G. skref bl. a. det intressanta verket Journal et souvenirs; discours et opinions (2 bd, 1828).

[Porträtt; ingen bildtext]

3. Alexandre Louis Robert de G.,den föregåendes broder, grefve, fransk militär, f. 1776 i Paris, d. där 1855, tjänade i lång tid i franska flottan, men öfvergick till kavalleriet och deltog med utmärkelse i första kejsardömets krig. Som öfverste utmärkte han sig särskildt vid Friedland (1807) samt blef 1811 brigad- och 1814 divisionsgeneral. Han öfvergick sedan till bourbonerna, på hvilkas sida han stod under "de hundra dagarna", blef öfverhofjägmästare hos Karl X och spelade en lysande roll i den högre societeten. 1830 drog han sig tillbaka till privatlifvet och egnade sig åt författarskap, bland hvars på originella, af en senare tid bekräftade idéer rika alster märkas Des places fortes (1837), Des inconvénients de fortifier les villes capitales (1839) samt Mémoire sur la situation politique et militaire de l'Europé (1844). 4. Ernest Stanislas de G.,son till G. 2, markis, fransk politiker, f. 24 juli 1802 i Paris, d. där 2 jan. 1874, var 1831--45 deputerad och tillhörde den konstitutionella oppositionen. I synnerhet angrep han häftigt Guizot. Efter februarirevolutionen 1848 var han medlem såväl af den konstituerande som den lagstiftande församlingen. Han understödde Élyséepolitiken och gillade Louis Napoleons statskupp (2 dec. 1851) samt blef 1852 senator. Efter kejsardömets fall drog han sig från politiken. 5. Émile de G., naturlig son till G. 3, fransk publicist, f. 27 juni 1802 i Paris, d. där 27 april 1881, uppfostrades under namnet Delamothe, men tog egenmäktigt 1827 faderns namn, och denne erkände honom som sin son 1837. Han debuterade med romanen Émile (1827; 4:e uppl. 1853) och Au hasard, fragments sans suite d'une histoire sans fin