(1828), af hvilka den förra är en berättelse om hans börd och första ungdom.

[Porträtt; ingen bildtext]

Ungefär samtidigt med utgifvandet af dessa arbeten utnämndes han till konstinspektör. Vid denna tid började han också sin publicistiska verksamhet, i det han då uppsatte tidningarna "Le voleur" (1828) och "La mode" (1829), som båda väckte stor uppmärksamhet. Efter julirevolutionen utgaf han efter hvarandra "Journal des connaissances utiles" (1831), som på en månad hann en upplaga af 120,000 exemplar, "Journal des instituteurs primaires", "Musée des familles" (1833), "Almanach de France" (1834), som från början trycktes i en million exemplar, samt kartverken "Atlas de France" och "Atlas universel". Dessa publikationer såldes till ett mycket lågt pris och föregåfvos ha utgått från en "Société nationale pour l'émancipation intellectuelle". Vid samma tid kastade G. sig in i åtskilliga industriella affärsföretag, 1 juli 1836 började han utgifva "La presse", ett konservativt organ, som gjorde formlig revolution inom pressen, bl. a. genom sitt låga pris, genom införandet af reklamen och romanföljetongen samt genom en hänsynslös polemik. Denna ledde särskildt till en duell mellan honom och Armand Carrel, hvilken ihjälsköts af G. 1834 utsågs han till deputerad, omvaldes 1838 och erhöll 1839 genom ministeriellt inflytande ett nytt mandat, hvilket dock kasserades, då han icke kunde bevisa sig vara fransman. 1842 blef han åter deputerad, och valet, ehuru lifligt bekämpadt, godkändes denna gång med stor majoritet af kammaren. Då regeringen, trots hans tjänster, ej ville tillfredsställa hans ärelystnad och göra honom till minister, förklarade han den krig och förutsade julimonarkiens fall, långt innan den inträffade. Kort före februarirevolutionen 1848 uppmanade han på ett pockande sätt Ludvig Filip att abdikera och förklara hertiginnan af Orleans för regentinna, i hvilket fall han räknade på att blifva minister. Efter revolutionen slöt han sig till det republikanska partiet och försvarade i början provisoriska regeringen, hvilken han strax därpå bekämpade, när den ej lönade hans tjänster. Sedan anbefallde han till en början Louis Napoleons kandidatur till presidentskapet, men gjorde snart åter opposition, då denne ej ville ingå på han program. G. kastade sig nu afgjordt i armarna på socialismen. 1850 invaldes han åter i kammaren och hörde där till "bergets" ytterlighetsmän, men öfvergaf i aug. s. å. äfven detta parti. Samtidigt lämnade han redaktionen af "La presse". Efter statskuppen 2 dec. 1851 blef G. förvisad från Frankrike, men fick återvända redan efter ett par månader och ledde hela tiden "La presse", som han behöll till 1856, då han sålde den till bankiren Millaud för 800,000 frcs. När han likväl ej heller då lyckades erhålla den åtrådda portföljen, återtog han 1862 sin publicistiska verksamhet, var ånyo, till 1866, ledaren af "La presse" och uppsatte 1867 "La liberté", som han nyttjade till de vildaste upphetsningar mot Preussen. Under ministären Ollivier sålde han 1870 denna tidning för 1 mill. frcs och lämnade ännu en gång publiciteten med säker utsikt att blifva utsedd till senator; detta val hann dock icke offentliggöras före kejsardömets störtande. Under fransk-tyska kriget nådde hans utbrott mot Preussen höjden af våldsamhet. Redan före belägringen af Paris flyttade han till Limoges, där han uppsatte tidningen "La défense nationale" och bekämpade Gambettas diktatur. I april 1871 började G. utgifva "L'union francaise", där han förordade Frankrikes ombildning till en federativ republik. 1872 blef han egare af "Journal officiel", 1873 utgaf han, "Petit journal", som erhöll en ofantlig spridning, särskildt bland de lägre klasserna (500,000 ex.); 1874 öfvertog han dessutom "La France", i hvilken han särskildt efter majdagarna 1877, med sin gamla polemiska styrka och en logisk skärpa, som äfven i de ytterligaste konsekvenser hade något bländande, bekämpade Broglie-Fourtous ministär. I dec. s. å. invaldes han af Paris med stor majoritet i deputeradekammaren och blef ordf. i utskottet för en revision af presslagarna. -- G. gifte sig 1831 med den talangfulla författarinnan Delphine Gay (se G. 6) och 1856 med en grefvinna af Tieffenbach (änka efter prins Fredrik af Nassau), från hvilken han, efter en skandalös rättegång, skildes 1872. -- Bland mängden af G:s arbeten må, utom de redan anförda, särskildt nämnas De la presse périodique an XlX:e siècle (1837), De l'instruction publique (1838), La politique universelle (1852), Questions de mon temps (1858) och det tills. med A. Dumas d. y. skrifna skådespelet Le supplice d'une femme (1865; "En hustrus straff", s. å., "Sköflad lycka", 1878), hvilket gaf anledning till en häftig polemik mellan de båda författarna. Litt.: Hatin, E., "Histoire de la presse de France" (1859--61), och O. Sylwan, "Den moderna pressen" (1906). 6. Delphine de G., den föregåendes hustru, fransk författarinna, f. 1804 i Aachen, d. 1855, var dotter till författarinnan Sophie Gay och gifte sig 1831.

[Porträtt; ingen bildtext]

Uppfostrad under sin moders ledning inom en både i socialt och litterärt hänseende högst lysande krets, gjorde hon sig tidigt bemärkt genom behag, skönhet, smak och skaldegåfva. 1822 prisbelöntes hon af Franska akad. för skaldestycket Dévouement des médecins français et des soeurs de Sainte-Camille dans la peste de Barcelone. Hon skref dessutom många andra känslofullt romantiska och frihetsglödande poem. Dessa föreligga samlade i Essais poétiques (2 bd, 1824--26). Hennes bästa lyriska poem är kanske det af Lamartine inspirerade Napoline (1834). Hon författade dessutom romaner, af hvilka Le lorgnon (1831--32; "Lorgnetten", 1839), Contes d'une vieille fille (1832), La croix de Berny (1846), La canne de mr Balzac (1836; "Balzacs käpp", 1860), Marguerite (1853; "Margaretha eller den dubbla kärleken", 1857) och