Storia delle belle lettere in Italia (1845), som anses för ett klassiskt verk, Storia del teatro in Italia (1860, ofullbordadt), Storia politica del municipii italiani (1851) och Storia del comuni italiani (1861--66). Giuliani [djolia-], Giambattista, italiensk filolog och Dante-forskare, f. 1818, d. 1884 i Florens, ingick i det andliga ståndet, men öfvertog sedermera en professur i italiensk litteratur i Florens. 1845 utkom hans Saggio di un nuovo commento della commedia di Dante. Bland hans öfriga Danteskrifter må nämnas de utmärkta afhandlingarna Le norme di commentare la Divina commedia (1856), Metodo di commentare la Divina commedia (s. å.), La Vita nuova e il canzonniere di Dante (1863). Dessutom skref han Lettere sul vivente linguaggio della Toscana (1865) och Moralità e poesia del vivente linguaggio toscano (1871; 3:e uppl. 1873), hvilket arbete rönte en ofantlig framgång. Giuliano in Campania [djolianå], stad i italienska prov. Neapel. 14,363 inv. (1901). Flera intressanta kyrkor och ett gammalt slott. J. F. N. Giulianova [djolianåva], stad i italienska prov. Teramo vid Adriatiska hafvet och vid järnvägen Ancona--Brindisi. 2,554 inv. (1901; som kommun 7,458). J. F. N. Giuliari [djoliari], Giambattista Carlo, grefve, italiensk historiker, f. 1810 i Verona, d. där 1892 som domherre och bibliotekarie, skref ett stort antal arbeten i bibliografi, italiensk litteraturhistoria, språkvetenskap o. s. v., af hvilka kunna nämnas Memoria bibliografica dantesca (1865), Bibliografia del dialetto veronese (1872) och Monumenti per la storia veronese (1880). Giulio Romano [djoliå råmanå], eg. Giulio Pippi, italiensk målare och arkitekt, f. 1492 i Rom, d. 1546 i Mantua, var den berömdaste bland Rafaels lärjungar och räknas till den romerska skolan, hvars tradition han öfverflyttade till Mantua.

[Porträtt; ingen bildtext]

Han kom tidigt, omkr. 1509, i Rafaels skola, omfattades af denne med stor kärlek och gjorde under hans ledning så snabba framsteg, att han snart var i stånd att biträda sin lärare i arbetet. Detta fick han tillfälle till att göra dels i Vatikanens loggier, dels i stanzerna, där Sala di Costantino efter Rafaels död enligt mästarens teckningar utfördes under ledning af G. Samtidigt därmed målade han åtskilliga, i Rom befintliga fresker af mytologiskt innehåll, i Villa Lante och Villa Madama, hvarest han framstår som en på en gång kraftig och behagfull målare. G. hade nämligen liflig fantasi och lätt hand jämte mycken fart och käckhet i sinnet; så länge han hölls i tygel af Rafael och hufvudsakligen rönte inflytande af dennes ädla uppfattning, var han äfven själf ädel och tilldragande i sin konstverksamhet. Helst målade han ämnen hämtade från antiken, men äfven heliga bilder af framstående slag härstamma från denna hans första tid. Bland dessa må främst nämnas Stefanus' stening (i kyrkan S. Stefano i Genua), utmärkt för sin vackra modellering, klara färg och ädla uppfattning, ett af den romerska skolans bästa verk. Då Rafael dog, utnämnde han G. och Francesco Penni till sina arfvingar, och de fullbordade i denna egenskap gemensamt mästarens efterlämnade ofulländade verk, till hvilka hörde "Transfigurationen" (se fig. i art. Förklaring). 1524 kallades G. af hertig Federigo Gonzaga till Mantua, där han fick utföra ofantliga arbeten, hvarjämte han där stiftade en mycket besökt målarskola. Men efter Rafaels bortgång hade hans inneboende naturell brutit fram. Han saknade mästarens djup och framför allt hans kyskhet. Han hade också kommit ifrån det hälsosamma tvång, som Roms klassiska anda hade pålagt honom. Då framträdde hans verkliga sinne i en vildhet och rent af råhet, som voro utan gränser, hvad uppfattning och ton angick, under det att formbildningen, som något påminde om Rafael, men ännu mer om Michelangelo, nedsjönk till ytliga effekter, hvarmed G. gaf första exemplet till den kommande tidens själlösa dekorationsmåleri. Förnämligast visar sig detta i vägg- och takmålningarna i Palazzo del Te, där G. i en sal, formad som en stor ugn, målat Giganternas störtande och i en annan sal framställt Psyches historia och andra gudarnas kärleksäfventyr, i hvilka bilder likgiltigheten för formen och gemenheten i uppfattningen svårligen kunna drifvas längre. Det ligger en afgrund mellan Rafaels kyska Psyche-fresker i Villa Farnesina och dessa lärjungens skapelser. -- Af G:s stafflibilder finnes icke mycket i behåll, det bästa utan tvifvel i Louvre, såsom en Madonna med Kristus och Johannes som barn, G:s eget porträtt, Vespasianus' och Titus' triumf jämte några andra. Bland G:s byggnader i Rom må nämnas Villa Lante, Palazzo Cicciaporci och Palazzo Maccarani. I Mantua byggde han det nämnda Pal. del Te, ett storartadt hertigligt lustslott utanför staden, hvarjämte flera palats och äfven kyrkor i denna stad äro frukter af hans verksamhet. -- Bland G:s många lärjungar är bolognesaren Primaticcio, hvilken var en af dem, som förde den italienska konstens grundsatser och åskådningssätt öfver till Frankrike, den berömdaste. C. R. N. (A. L. R.) Giulio Romano [djoliå råmanå], en benämning på tonsättaren Giulio Caccini (f. i Rom). Giumaleu, berg. Se Dzumaleu. Giunta [djo'nta] l. Giunti, sp. Junti, Junta, Juncta l. Zonta, italiensk boktryckarfamilj, som härstammade från Florens och under 16:e årh. upprättade boktryckerier i Venezia, Florens, Lyon, Burgos, Salamanca och Madrid.

Filippo Giuntas boktryckarmärke (med staden Florens' lilja).

De äldsta af dessa voro boktryckeriet i Venezia, hvilket anlades 1503 af Luca Antonio G. och egde