ömsint läkare, som ofta på egen bekostnad beredde läkemedel åt sjuka och t. o. m. vårdade dem i sitt hem. Han gjorde ansenliga naturhistoriska samlingar och anlade strax efter sin ankomst till Härnösand en botanisk trädgård därstädes. Han var äfven verksam som författare och i synnerhet flitig i upptecknandet af iakttagelser å medicinens och naturkunnighetens områden, hvilka han, sedan 1748 led. af Vet. akad., för det mesta meddelade i dennas handlingar. Giss moll (fr. sol dièse mineur, eng. g sharp minor), mus., den molltonart, som har giss till grundton och i likhet med sin parallelltonart, h dur, förtecknas med fem #, näml. för f, c, g, d, och a. Jfr Ass moll. A. L.* Gissur, isländskt namn. Se Gizurr. Gistad, socken i Östergötlands län, Skärkinds härad. 2,387 har. 704 inv. (1907). G. utgör ett konsist. pastorat i Linköpings stift, Skärkinds kontrakt. Gistkilar l. Skarfkilar, de 1 m. långa och 9 cm. tjocka toppändar, som inhuggas mellan skarfstockarna och vinkelrätt mot desamma uti bakväggen af en liggmila. C. G. H.* Gistrén, Jonas Henrik, läkare, f. 7 juni 1767 i Karlshamn, d. 21 maj 1847 i Stockholm, blef student i Lund 1784, förrättade 1788--90 adjunktssysslan vid Allmänna barnbördshuset i Stockholm och förordnades 1793 till adjunkt i obstetrik i Stockholm. G. promoverades 1794 i Lund till med. doktor, erhöll 1798 professors fullmakt och lämnade 1805 adjunktsbefattningen.

[Porträtt; ingen bildtext]

G. blef 1804 led. af Vet. akad., var en af Svenska läkarsällskapets stiftare (1807) samt valdes 1816 till hedersled. af Sundhetskollegium. G. arbetade i snart sagdt alla medicinens grenar. "Försiktig i antagandet af nya satser och nya kurmetoder, var han dock för ingen del stationär." Särskildt framstående var han inom förlossningskonsten samt var därjämte en af Stockholms erfarnaste och skickligaste barnläkare. G. lämnade värderika uppsatser bl. a. i Vet. akad:s och Sv. läkarsällskapets handlingar, i Hedins "Vetenskapshandl. för läkare och fältskärer" samt i Berzelius' och Gadelius' "Vetenskapsjournal". (R. T-dt.) Gitagin. Se Agrostemma. Gitagovinda, indisk dikt. Se Jayadeva. Gitana [chi-], sp., zigenerska; ett slags zigenardans. Gitano [chi-], sp. (urspr, egiptano, egypter), zigenare. Jfr Gipsy. Gitarr (fr. guitare, sp. guitarra. it. chitarra, af grek. kithara), knäppinstrument, liknande en förminskad violoncell, men med platta bottnar och gripbräde samt rundt ljudhål. Vid spelningen, då instrumentet fasthålls medelst ett band öfver axeln, fattar vänstra handen om gripbrädet, som är försedt med band, och den högra knäpper strängarna, som vanligen äro sex, stämda i E, A, d, g, h, e', och noterade en oktav högre än de ljuda. Genom capotasto kan stämningen höjas flera halftoner. Gitarren är liksom lutan af moriskt ursprung, men blef först i slutet af 1700-talet modern i Europa; man fann den synnerligen väl egna sig till ackompanjemang af enklare visor.

[Bild av gitarr; ingen bildtext]

I en senare tid förlorade den åter i utbredning, men har på sistone genom Frälsningsarmén blifvit mycket spridd bland den tjänande klassen. I Spanien, Italien och Syd-Tyskland har den förblifvit ett folkinstrument. Man har äfven velat göra den till soloinstrument och för detta ändamål uppfunnit nya former under namn af guitare d'amour, lyragitarr, flygelgitarr, tonfjädergitarr o. s. v. Bland virtuoser på gitarr nämnas Carulli, Giuliani, Doisy, Sor och Paganini. I Sverige ha Cronhamn, Hildebrand, Nagel m. fl. arrangerat för gitarr. A. L.* Gitschin. Se Jicin. Gitsfjället, kronopark i Dorotea socken, Tåsjö revir, Västerbottens län, afsatt af öfverloppsmarken n:o 1 genom K. M:ts beslut 20 maj 1887, med namnet bestämdt enligt Kammarkollegii beslut 13 okt. 1891. Areal 3,202 har, hvaraf 900 har skyddskog. Skogshushållningsplan fastställdes 1898 med en årlig afkastning efter 220 års omloppstid af 636 träd. G. Sch. Gitter, Gitterspektrum, fys. Se Diffraktion och Spektrum. Giubiasco [djobia'skå], by med ett stort graffält från järnåldern, belägen strax s. om staden Bellinzona i kantonen Ticino, Schweiz. Graffältet är det bekantaste bland en rad fyndplatser i Ticino-dalen: Castaneda, Mesocco, Castione, Cerinasca, Molinazo m. fl. Mer än 500 grafvar ha öppnats å detta graffält, tyvärr blott en tiondedel af en kompetent arkeolog. De äldsta grafvarna tillhöra 6:e årh. f. Kr., de yngsta 2:a årh. e. Kr. De äro byggda af skifferhällar, vertikalt stående eller kallmurade. Till formen äro kistorna rektangulära, l--2 m. långa och 0,50--0,75 m. breda och c:a 1 m. djupa, vanligen orienterade i riktningen n. ö.--s. v. I det stora flertalet fall har den döde jordats; blott några få brandgrafvar förekomma. De i grafvarna funna föremålen utgöras af keramik, vapen af järn, diverse redskap, såsom saxar o. d., smycken, t. ex. fibulor af brons och silfver, m. m. Befolkningen, om hvars etniska samhörighet ej något bestämdt kan sägas, har efter hvartannat stått under etruskiska, galliska och romerska inflytelser. T. J. A. Giudecca [djode'kka], en till staden Venezia hörande ö i Adriatiska hafvet, skild från den egentliga staden genom Canal della G. Fordom var ön bebodd af stadens förnämsta aristokrati, nu mest af fiskare. Giudici [djoditji], Paolo Emiliani-G., italiensk litteraturhistoriker, f. 1812, d. 1872 som professor i estetik vid de sköna konsternas akademi i Florens och medlem af parlamentet, skref åtskilliga grundliga vetenskapliga verk,