krypande för maktinnehafvaren, blott sträfvade efter indräktiga platser, vända sig dikterna Rassegnazione e proponimento di cambiar vita, Legge penale per gli impiegati och framför allt den ljungande straffsången Gingillino med den högstämda allokutionen till Florens. Den politiska väderflöjeln får sin dom i Il brindisi di Girella, och den hållningslösa hopen tecknas i Storia contemporanea och Alli spettri del 4 settembre 1847. Lotterispelet med åtföljande vidskepelser gisslas i Il sortilegio och Apologia del lotto. Det politiska sektväsendet utdömes i Il "Delenda Carthago", och i Il papato di prete Pero, skämtar G. med Giobertis och andra "neoguelfers" dröm om Italiens räddning genom en nationellt-liberal påfve. I den humoristisk-allegoriska dikten Lo stivale låter skalden den italienska "stöfveln" berätta sina öden, slutande med den profetiska förhoppningen, att en dag bli af ett stycke och en färg. -- G. är en i sitt slag enastående exponent för den politiska satiren i Italien. Den lär sig hos honom tala folkets språk och blir därmed folkets egendom. De till typer vordna figurerna i hans satirer framställas ofta i dramatiskt lifliga scener. Och med hvilket mästerskap G. kunde behandla äfven dialogformen, visar bl. a. fragmentet I discorsi che corrono. Hans satir paras ofta med den ädlaste lyrik, såsom i "L'incoronazione" och La terra dei morti, och i "Gingillino" och La vestizione täflar rikedomen i uppfinning med den åskådliggörande detaljbehandlingen och känsligheten för versmåttens afpassande efter de skiftande stämningarna. -- G:s dikter utkommo första gången samlade under titeln Versi edite ed inedite di G. G., Florens 1852. Den enda under G:s medverkan utgifna upplagan af dikterna (dock upptagande blott 32 st.) utkom under titeln Versi 1840 och följdes af Nuovi versi di G. G. 1847. Senare upplagor ha ombesörjts af Correnti 1853, af Cempini med lefnadsteckning 1856, af Carducci med inledning 1859 samt af Turchetti med noter 1868 (praktuppl., illustr. af A. Matarelli). Härtill komma kommentarupplagor af G. Fioretto, P. Fanfani, C. Romussi m. fl. Till den rika Giustilitteraturen höra dessutom, bortsedt från de många utländska bidragen, biografiska och kritiska arbeten af F. Martini, E. Masi, V. Bacci, E. Camerini, Panzacchi, del Lungo m. fl. På 1870-talet utkom i Florens en tidning, "Il Giusti", som bl. a. afsåg att belysa G:s dikter. Af vikt för den närmare kännedomen om G. äro de af G. Babbini-Giusti 1877 utgifna Lettere familiari inedite di G. G. Hj. Sdg. Giustiniani [djos-], italiensk adlig ätt, från hvilken många namnkunniga män, bl. a. flera doger i Genua och Venezia, utgått. -- 1. Pompejo G., vanligen kallad Järnarmen, krigare, f. 1569 på Corsica, blef vid unga år öfverste i spansk tjänst, krigsråd och generaladjutant i Nederländerna. Vid Ostendes belägring förlorade han ena armen, hvarefter han lät göra sig en lösarm af järn (däraf binamnet). Sedan han en tid varit ståthållare i Friesland, gick han i veneziansk tjänst, i hvilken han förvärfvade sig nya lagrar vid försvaret af Kreta mot turkarna. Vid en rekognoscering i Friuli föll han för österrikarnas kulor (1616). Venezias senat reste till hans ära en ryttarstaty. -- G. skref en historia om flandriska kriget, Bellum belgicum (1609). -- 2. Vincenzo G., marchese, konstälskare, lefde i slutet af 16:e och början af 17:e årh. i Rom, där han i sitt på ruinerna af Neros bad byggda palats uppsatte sin värdefulla samling taflor, af hvilka, under titel Galleria Giustiniana, 322 afbildningar i kopparstick utgåfvos 1631. 1807 flyttades samlingen till Paris, hvarest större delen af densamma såldes till Bonnemaison. Samlingen, som 1815 räknade blott 170 nummer, inköptes då af konungen af Preussen och utgör nu en del af museet i Berlin. Giusto [djo'stå], it., mus., riktig, passande (t. ex. allegro giusto, afgjordt raskt, tempo giusto, lämpligt tidmått). Givet [ʃ̇ivä'], stad i franska dep. Ardennes, förr en af Frankrikes starkaste fästningar, men efter 1899 utrangerad såsom sådan, ligger på båda sidor om Meuse, nära belgiska gränsen. 4,833 inv. (1901; som kommun 6,947). Den består af tre delar: Charlemont och Grand-G. på flodens vänstra strand samt Petit-G. på den högra. Charlemont, anlagdt af Karl V 1555 och fullbordadt af Vauban, ligger på en brant, nästan otillgänglig klippa, 215 m. öfver flodytan. G. tillhörde Spanska Nederländerna till 1678. I G. föddes kompositören Méhul. (J. F. N. L. W:son M.) Givors [***], stad i franska dep. Rhône, på Rhônes högra strand och vid mynningen af Givors-kanalen (21,5 km.), hvilken följer floden Gier från La Grand-Croix till Rhône. 10,980 inv. (1901; som kommun 12,132). Tillverkning af glas-, metall- och lervaror samt handel med stenkol. (J. F. N.) Givre [***], fr., meteor. Se Frostdimma. Gize [***]. Se Gise. Gizurr (mindre riktigt Gissur) ett ofta förekommande namn i en af Islands namnkunnigaste storbondesläkter, Mosfellingarna, sedermera Haukadalingarna. -- 1. Stamfadern, G. Teitsson hvite på Mosfell (i närheten af Reykjavik), var, jämte Hjalte Skeggjason, hufvudman för den rörelse, som ledde till kristendomens antagande på alltinget (1000). -- 2. G. Isleifsson, den föregåendes sonson, efterträdde sin fader, Isleif, Islands förste infödde biskop (1056), i biskopsämbetet och styrde i 36 år (1082--1118) Island, som hade han varit en konung (Adam af Bremen). Han var, berättar Are frode, så älskad af folket, att för hans skull blef det, efter Sämund frodes och Markus lagsagomans råd, i lag stadgadt, att hvar och en skulle räkna och värdera sina egodelar, jord såväl som lösöre, samt svärja, att de blifvit rätt värderade, och därpå gifva tionde däraf. Detta inträffade 1096 och betraktas med rätta af Are såsom ett talande bevis för, huru lydig befolkningen var mot G. Alltinget bestämde äfven, att Skálholts gård och kyrka -- G:s eget arfvegods -- skulle göras till biskopssäte, och lade stora gåfvor i lösören därtill. Då norra Islands inbyggare önskade erhålla en egen biskop, afstod G. inkomsterna från norra fjärdingen till upprättande af Hola biskopsdöme (1106), hvarigenom Islands stiftsindelning blef sådan, som den fortfor att vara under den katolska tiden. På G:s initiativ företogs äfven -- förmodligen med anledning af tiondens införande -- den första folkräkningen i Norden, enligt hvilken Island hade 4,440 bönder, d. v. s. skattskyldiga gårdsegare. G:s broder Teit ärfde efter sin fosterfader, Hall Thorarinsson, gården Haukadal (vid Geysir), som därefter blef ättens hufvudsäte.