- 3. G. Hallsson, Teits sonson, lagsagoman 1181--1200, d. 1206, var hufvudman för en kyrklig-europeisk riktning i den isländska litteraturen. Under sin ungdom hade han gjort flera resor i Europa och äfven besökt Rom, hvarest man sade, att han varit i större anseende än någon annan islänning, som gästat påfvestaden. En förmodligen af honom på latin författad resebeskrifning, Flos peregrinationis, har gått förlorad; men i "Hungrvaka", de fem förste Skálholt-biskoparnas historia, uppgifves G. som hemulsman för innehållet, och de båda Thingeyri-munkarna Odd och Gunnlaug, som på latin skrefvo hvar sin Olof Tryggvessons historia, säga, att G. granskat deras böcker och att författarna iakttagit hans rättelser. -- 4. G. Thorvaldsson, vanligen kallad G. Jarl, den föregåendes sonson, f. 1209 på Hruni, icke långt från Haukadal, d. 1268 i Viðey kloster, förde redan vid tolf års ålder en rättegång på alltinget. Vid samma tid uppstod, på grund af dråpet på G:s äldre broder Björn (1221), bitter fiendskap mellan de förut nära förbundna sydländska släkterna Haukadalingarna och Oddaverjarna, till hvilka sistnämnda den västländske höfdingen Snorre Sturlasson stod i vänskapligt förhållande. Då detta, till följd af en arfstvist, upphörde, slöt Snorre sig till Haukadalingarna, äktade själf den dräpte Björn Thorvaldssons änka och gaf G. sin dotter Ingeborg (1225). Därigenom indrogs G. i de strider, som söndersleto Sturlungasläkten, nämligen mellan Snorre och hans barn på den ena sidan samt Snorres broder Sighvat och dennes son Sturla på den andra. En tid hade Sturla öfverhanden, och under det att Snorre själf måste fly från sin gård Reykholt, tog Sturla G. till fånga och tvang honom svärja sig trohet. 1237 drog Snorre till Norge. Under tiden gjorde G. ett tåg till norra delen af Island, och i slaget på Örlygsstad (1238) stupade både Sighvat och Sturla. I Norge hade Snorre genom sin vänskap med hertig Skule ådragit sig konung Håkan Håkanssons ovilja och slutligen rest hem trots konungens förbud. Håkan, som redan länge haft sin uppmärksamhet fäst vid de isländske höfdingarnas inbördes strider, gaf G. i uppdrag att antingen lämna Snorre i konungens våld eller dräpa honom. Då var redan för länge sedan G:s äktenskap med Ingeborg Snorresdotter upplöst. Efter Sighvats och Sturlas fall var Snorre dessutom närmast till att hämnas sina fränder, och han och G. voro öns mäktigaste män. Tillräckliga skäl till spänning förefunnos alltså. 1241 drog G. med sjuttio man till Reykholt och drap Snorre (22 sept.). Därefter bosatte han sig på Flugumýri, i norra delen af ön. Där blef han (1253) öfverfallén af Sturla Sighvatssons måg Eyiolf Thorsteinsson; gården brändes, och G:s hustru samt tre söner omkommo, men själf slapp han undan med lifvet och tog sedermera hämnd. Emellertid hade islänningarna tröttnat vid de inre striderna. G. drog till Norge och gjordes af konung Håkan till jarl öfver Island (1258), där han väl svingade sig upp till att bli den mäktigaste höfdingen, men föga brydde sig om att bringa landet under konungens spira, tills dennes sändebud Hallvard gullsko med hot tvang honom därtill. Han förmådde slutligen med höfdingen Rafn Oddssons hjälp de öfrige höfdingarna att svärja Norges konung trohet (1262--64). Under den senaste delen af sin lefnad kom han i fientligt förhållande till den myndige prästen Arne Thorlaksson, hvilken som föreståndare för Hola stift ville tvinga en till klockare vigd bonde att skilja sig vid sin hustru, emedan "påfvens lag" förbjöd en klockare att vara gift, under det att G. påstod, att det enligt gammal landssed var tillåtet. Till sist gaf G. efter i denna fråga, hvilket blef inledningen till en kraftig utveckling af biskopsväldet under ledning af Arne i hans egenskap af biskop i Skálholt. G:s fullständiga brist på moraliska hänsyn gör honom till en lika kriminalpsykologiskt intressant som ensamstående typ. Litt.: "Sturlunga saga", Jón Þorkelsson, "Æfisaga Gissurar Þorvaldssonar" (1868), K. Maurer, "Island" (1874) och Jón Jónsson, "Íslenzkt þjóðerni" (1903). C.R. (R.N-g.) Gizycki [gits-], Georg von, tysk filosof, f. 1851, d. 1894 såsom professor i filosofi i Berlin, tillhörde den positivistiska riktningen inom den nutida filosofien, påverkad särskildt af Hume och andra engelska tänkare. Han tillämpade dessa principer särskildt på det etiska området, där han anslutit sig till den moderna utilitarismen genom Grundzüge der moral (1883) och Moralphilosophie, gemeinverständlich dargestellt (1888). G. deltog 1892 i stiftandet af tyska Sällskapet för etisk kultur och redigerade till sin död dess organ. Under sina sista år stod han socialismen nära. S-e. Giöbel [jö-], Selma, mönsterriterska, f. 1843 i Närke, studerade skulptur för Kjellberg, Winge och (i South Kensington schools) för Dalou och ledde 1885--98 den af henne grundlagda "Svensk konstslöjdutställning S. Giöbel" (1896 ombildad till aktiebolag) för tillverkning och försäljning af textila arbeten, sniderier och möbler efter hennes ritningar. Efter att en tid ha sysselsatt sig med mönsterritning för hautelisse-tapeter öppnade hon 1908 med fru M. Alvin en affär ("Vadstenabroderier") för export af broderier i spetsar för toaletter. Giödwad [gö'd-], Jens Finsteen, dansk journalist, f. 19 juli 1811, d. 11 maj 1891, blef 1832 jur. kandidat och 1834 medarbetare i den frisinnade tidningen "Kjöbenhavnsposten", var 1837--39 dess redaktör, deltog 1839 i grundläggandet af "Fædrelandet" och var till utgången af 1877 en af dess redaktörer, sedan 1868 försvagad af en svår ögonåkomma. Genom redbarhet och oegennytta samt genom arbetsamhet och grundlighet tillvann han sig aktning äfven från sina politiska motståndares sida. I häfdandet af frihet och nationalitet var han alltid djärf och oförtruten. E. Ebg. Giöta Kiämpavisa om Kåningen å Herr Pedar, en lofdikt öfver Karl XII:s seger vid Narva. Dikten har tillskrifvits både I. Holmström och Gunno Dahlstierna, men är otvifvelaktigt af den sistnämnde. Se B. Hesselman i "Språk och stil", VII (1907). Gjaldkere (gjaldkeri, gjaldkyri, lat. præfectus urbis, jfr ty. schultheisz) kallades i Norge under medeltiden den ämbetsman, som stod i spetsen för städernas angelägenheter, sammankallade borgarna till ting, förde ordet i rätten, verkställde där fällda domar, vakade öfver ordningens upprätthållande och skötte finanserna. Han var i början stadens ende ämbetsman och valdes af borgarna själfva. Vid hans sida ställdes sedermera sysselmannen och lagmannen, utnämnda af konungen. I förening med rådmännen bildade dessa tre ämbetsmän städernas råd. Efter