simplare glassorter; det är tillika uppfylldt af små strimmor och bubblor, en följd af den ur kemisk-teknisk synpunkt bristfälliga behandlingen. Prydligare föremål utfördes därför nästan alltid i färgadt gods, och en stor mängd både genomskinliga och opaka färger var i bruk. Fullkomligt rent och kristallklart glas ansågs af romarna såsom den största dyrbarhet, förmodligen just på grund af sin sällsynthet. Den regnbågsskiftande glans, som vanligen förekommer hos ofärgadt antikt glas, är ej ursprunglig, utan beror därpå, att ytan blifvit genomkorsad af en oändlig mängd mikroskopiska sprickor, som verka ljusbrytande. -- Formningen af det vanliga antika glaset skedde genom blåsning (så redan hos egypterna; jfr pl. VIII till art. Egypten), men äfven genom gjutning eller pressning i formar, det senare i synnerhet då relief-orneringen skulle användas. Stundom erhöllo kärl ett slags fasettering genom att blåsas i nätlika stommar af metalltråd. Ett annat enkelt prydnadssätt bestod däri, att grofva glastrådar i vissa band- eller nätmönster fastvälldes på kärlets yta, antingen utefter hela sin längd eller endast på vissa punkter, hvaremot de öfriga delarna lämnades fria. En hög konstnärlig ståndpunkt intaga de slipade och graverade föremålen, bland hvilka i synnerhet de s. k. kaméglasen, med upphöjda figurer, äro utmärkta. Några bland dem, såsom den i British museum befintliga "Barberini"- eller "Portlandvasen" (fig. 2), funnen 1644 i närheten af Rom i en åt Alexander Severus (d. 235) och hans moder helgad sarkofag, och en annan vas i Neapels museum, funnen i Pompeji, tillhöra den antika konstslöjdens mästerstycken och ha knappast af den moderna blifvit öfverträffade. -- En viktig roll inom den antika glasdekorationen spelar slutligen sammanställningen af olika färger, hvarvid dessa antingen läggas öfver hvarandra eller bredvid hvarandra. Det förstnämnda förfaringssättet, i den moderna tekniken kalladt öfverfångsglas (af ty. überfang), nyttjades företrädesvis för kaméglasen (t. ex. den ofvannämnda Portlandvasen), hvarvid den dekorerande framställningen som relief i en vanligen opakt hvit färg (det öfre skiktets) aftecknar sig mot en mörkare, oftast genomskinligt blå, men äfven opakt blå, purpurfärgad eller brun bakgrund. Till det senare förfaringssättet höra alla de tillverkningar, i hvilka mönstren ursprungligen bildats genom sammansmältning af trådar eller på annat sätt formade stycken af olika färgadt glas, hvarefter den sålunda vunna produkten på åtskilliga sätt blifvit omgestaltad eller ingått som element i nya sammanställningar. På detta sätt ha uppkommit imitationer af ådriga eller korniga stenarter, vidare de sedermera s. k. madre-por-mönstren, liknande korallknoppar, filigran-mönstren (se Filigran 2), millefiori-mönstren m. fl. Mönstret sammansättes i detta fall i stor skala af olika färgade glastrådar, hvilka sammansmältas till en stång, som sedermera jämnt uttänjes, då mönstret naturligtvis i samma mån förminskas. På detta sätt har man kunnat åstadkomma ornamentala blomstermönster (it. mille fiori, tusen blommor), men äfven figurframställningar med nästan mikroskopiska detaljer, hvarvid stången naturligtvis afskurits i tvärsektioner. Af enklare slag är orneringen med målning i emaljfärger (se Emalj) på glasets yta, ett förfaringssätt, som finnes användt jämväl i forntiden, ehuru då i allmänhet saknande egentligt konstnärlig karaktär. För fullständighetens skull må nämnas inkrustering af en glasmassa i en annan samt den under antiken någon gång förekommande tillämpningen af cell-emaljens teknik på glas som excipient (se Emalj). I de fornkristna grafvarna förekomma stundom glaskärl med ornering af graverade guldblad, inlagda mellan tvenne i kanterna hopsmälta lager af genomskinligt glas. -- De antika glaskärlens former äro ytterst växlande: bägare, skålar, fat, flaskor af en mängd olika slag förekomma. Likaledes är storleken ganska olika, och det finns vaser af ända till 30 cm. diameter eller mera. Grafvarna äro de hufvudsakliga fyndorterna. De romerska fabrikaten voro spridda i alla länder; jämväl till de nordiska hade de funnit väg, hvilket visas af flera graffynd i de nordiska museerna. -- Från förhistorisk tid känner man ett 50-tal i Sverige funna glaskärl, de flesta dock krossade eller smälta på likbålet. I det danska nationalmuseet finnas tillsammans minst 45 fullständiga eller väsentligen bevarade glas samt stycken af en mängd söndriga eller försmälta. I Norge är likaledes en mängd funnen. Glaskärl från äldre romersk tid, d. v. s. de två första århundradena e. Kr., äro mycket sällsynta. Från romersk-gotisk tid (omkr. 200--400) förskrifver sig det stora flertalet. Bland dessa glas märkas sådana med inslipade ovaler (se fig. 3 a), säkerligen komna från sydöstra Europa. Förutom på Gottland, i Skåne och Danmark äro de nämligen funna i Schlesien och i Syd-Ryssland. Andra glas från denna tid äro prydda med vingar på sidorna (fig. 3 b), belagda med glastrådar (fig. 3 c och d) eller försedda med skrifttecken. Märkliga äro de små, i Danmark funna skålarna med påmålade djurbilder. Liknande äro kända från Frankrike och Nord-Afrika. Från 600-talet eger man i Sverige åtskilliga glasbägare med strutformiga bihang (fig. 3 e). Sådana ha också hittats i Frankrike och England. Mycket sällsynta utanför Sverige äro de på 800- och 900-talen troligen från Rhentrakterna importerade glaskärl, som funnits i grafvar på Björkö i Mälaren och annorstädes (fig. 3 f, g). Somliga ha spetsig botten och sakna fot (fig. 3 h). Enstaka små glaspärlor äro kända i Sverige redan från bronsåldern. Emellertid uppträda glaspärlor i alla färger och fasoner talrikare först e. Kr. och hittas i mängd i grafvarna. Tillverkningsorterna ha legat i Medelhafsområdet, men äro ej närmare kända. Redan under romersk tid uppträda i de svenska graffynden spelbrickor af glas. Från vikingatiden ega vi både brickor och små människofigurer af glas till något slags brädspel. I Nord-Tyskland och i Sverige ha hittats grafkärl af lera med små glasbitar insatta som fönster. (Jfr Emalj.) Efter Västromerska rikets fall sjönk i Västerlandet naturligtvis äfven glastillverkningen, ehuru den ingalunda upphörde. Konstantinopel blef sedermera en hufvudort för denna liksom för så mången annan konstslöjd. Om de bysantinska tillverkningarnas konstnärliga beskaffenhet ega vi inga fullt säkra underrättelser; men sannolikt är, att åtskilliga ålderdomliga, om den sjunkande antiken påminnande vaser, skålar o. d. af färgadt gods, hvilka under namn af smaragder, safirer o. s. v. förvaras i några äldre kyrkors skattkamrar (t. ex. i S. Marco i Venezia), äro bysantinska arbeten. Att en ganska betydlig tillverkning t. ex. af mosaik och glasfönster