af blyfritt s. k. kronglas (crownglass), hvilket väl är mindre ljusbrytande, men däremot ej sprider färgerna. På detta sätt erhållas de s. k. akromatiska (icke färgande) linserna. För andra fysikaliska ändamål, såsom förfärdigande af termometerrör, areometrar, fordras äfven specialglas okänsliga för värmeinflytanden och kemisk inverkan. Fabrikationen af fysikaliskt glas står sannerligen högt i Jena (Jenaglas). -- Grundmassan till de konstgjorda ädelstenarna, s. k. strass l. Mainzfluss, skiljer sig från annat blyhaltigt glas därigenom, att borsyra jämte kiselsyran däruti ingår som syra. De särskilda eftergjorda stenarnas färger erhållas genom tillsats af olika metalloxider. De konstgjorda ädelstenarna (pierres de strass), hvilka i synnerhet i Frankrike tillverkas på ett utmärkt sätt, äro mindre hårda än de äkta och betydligt tyngre. -- Emalj är likaledes ett slags mycket blyhaltigt kristallglas, färgadt med metalloxider, hvilket begagnas som öfverdrag på metaller. Alltefter som de ingående metalloxiderna äro fullt smälta och upplösta i grundmassan eller delvis endast mekaniskt inblandade däri, är emaljen genomskinlig eller ogenomskinlig. Jfr Emalj 1 och 3. -- Ogenomskinligt glas, mjölkglas, framställes därigenom, att man till glasmassan tillsätter ämnen, som vid stelnandet bilda en kristallinisk impregnering i det för öfrigt amorfa glaset och därigenom göra det mer eller mindre ogenomskinligt. Sådana ämnen äro benaska, kalciumfosfat, flusspat, tennoxid, zinkoxid. Matt glas framställes genom etsning endera medelst påblåsning af sand (eller smärgel) med sandbläster (se sp. 1288) eller ock medelst fluorvätesyra. -- Färgadt glas åstadkommes därigenom, att man till glasmassan sätter färgande ämnen, såsom brunsten (ger i större mängd ametistfärg), nickel (neutralt grått för glasögon), smalt och koboltoxid (blått), uran (gult-gröngult), kopparoxid (blågrönt), d:o med reducerande tillsatser (blodrödt), kromoxid (gulgrönt), silfver (ljusgult till orange), guld (rubinrödt), järnoxidul (buteljgrönt), järnoxid (gult), zinkoxid m. fl. (opakt och ogenomskinligt hvit emalj). På så sätt erhålles genomfärgadt glas. På ytan kan glas färgas genom inbränning af lättsmälta glasflusser eller genom "öfverfång" (se Glasrör). -- Om glasull se d. o. ^{C. A. D.} (^{G. H--r.}) 2. Glasfabrikationens historia. Tillverkningen af glas leder efter all sannolikhet sitt ursprung från det gamla Egypten, där glasföremål, t. ex. flaskor med rödt vin, finnas återgifna redan å minnesmärken från den 4:e dynastien, begynnelsen af 3:e årtusendet f. Kr., och glasblåsningens förlopp åskådligt framställes på målningar i grafvarna vid Beni-Hassan, från 12:e dynastien (omkr. 2300--2100 f. Kr.; se pl. VIII till art. Egypten, första o. sista fig.). Från Egypten härstammar äfven det äldsta kända glasföremålet med tidsbestämning: ett i British museum f. n. befintligt litet lejonhufvud af ursprungligen blått, numera olivgrönt glas, å baksidan försedt med ett kungligt namnchiffer från 11:e dynastien. Flera andra glasfynd äro för öfrigt gjorda i grafvarna vid Tebe, och många fornegyptiskt föremål, graffiguriner o. d., af bränd lera äro öfverdragna med blå eller blågrön glasyr. Den egyptiska glastillverkningen fortsattes och omtalas långt in i romartiden. Tidigt torde glastillverkningen ha blifvit känd af de driftige, handels- och slöjdidkande fenicierna, hvilka af den klassiska forntiden ansågos såsom glasets uppfinnare, antagligen emedan grekerna genom dem blefvo bekanta med alstren af denna industri; hufvudorter för den feniciska glastillverkningen voro städerna Tyrus och Sidon. Äfven af assyrierna var glaset kändt, hvilket visas af en under gräfningarna i Ninive funnen vas med konung Sargons namn (723--704 f. Kr.) i kilskrift. Af grekerna var glastillverkningen under tiden f. Kr. visserligen känd, men sannolikt föga eller alls icke öfvad. Bland bibehållna glasföremål från denna tidiga period torde de äldsta vara de glaspärlor af olika form, storlek och mönster, hvilka såsom jord- och graffynd ofta anträffas ej endast i Medelhafsländerna, utan jämväl i långt sydligare eller nordligare nejder. De äro sannolikt af fenicisk tillverkning och torde jämväl i forntiden, liksom senare, ha användts som bytesmedel vid handel med barbariska folkslag. Prof finnas i de flesta fornsakssamlingar. -- Från tiden omkring midten af första årtusendet f. Kr. härstammar sannolikt en del små amforor, eller flasklika kärl, vanligen af djupblått gods med ornering af sicksacklinjer i gult, hvitt och turkos. Dessa äro väl af fenicisk eller stundom egyptisk tillverkning, ehuru ofta kallade grekiska. Ett vackert prof finnes i det svenska nationalmuseets samling af grekisk-romerska fornsaker (se fig. 1). I etruskiska grafvar ha anträffats små skålar af grönt glas, med insmälta gula stjärnor, samt små flaskor utan hals af vanligen blått glas med guldornering, båda delarna antagligen alster af fenicisk konstslöjd. Glas nyttjades i den förkristna tiden jämväl som arkitektonisk dekoration. Sålunda ha kapitälen å Athene-Polias-templets i Aten kolonner antagligen varit prydda med glasinkrusteringar, och klassiska författare (Herodotos och Plinius) omtala från Fenicien och Egypten stoder och obelisker af smaragd, hvarmed tvifvelsutan får förstås grönt glas. Egypterna gällde under hela antiken som mästare på detta område, och särskildt var Alexandria under århundradena omkr. Kristi födelse vida berömdt för sin glasindustri och sin vidt utgrenade handel med dylika varor. Kejsar Hadrianus (117--138 e. Kr.) skattade högt det egyptiska glaset, och kejsar Aurelianus (270--275 e. Kr.) skall ha låtit egypterna erlägga sin skatt i glasvaror. -- Inom det romerska riket nådde glastillverkningen under kejsartiden en synnerligen hög ståndpunkt, i vissa afseenden till och med högre än någonsin. Glasets användning var högst vidsträckt. Det förarbetades till husgeråds- och prydnadskärl af alla möjliga slag samt till smycken. I form af mosaik nyttjades det till ornering af väggar och golf, ja det begagnades äfven, ehuru icke mycket, till fönster (jfr Fönster, sp. 358) och sannolikt, om ock ej i någon vidsträcktare grad, för optiska ändamål. Produktionen var ofantlig och bedrefs på vidt skilda orter inom det stora riket, dock ej i stora fabriker, utan i små verkstäder med få arbetare. I former, färgnyanser och dekorationssätt, ofta af det sinnrikaste slag, rådde den största omväxling. På praktpjäser nedlades ett otroligt arbete och en stor konstfärdighet. De värderades också högt af konstvänner och samlare, bland hvilka nämnas flera kejsare (jfr ofvan). Det ordinära romerska glaset har en starkt grön- eller gulaktig ton, påminnande om nutidens