egde rum, intygas genom urkunder. -- Sannolikt till följd af bysantinsk inverkan uppblomstrade under medeltiden ånyo glasindustrien i den muhammedanska östern, i Syrien (Antiokia, Tyrus, Damaskus) och Egypten. Godset var äfven där dåligt, men orneringen å fabrikat från 1300-talet, inskrifter i stora arabiska skrifttecken, bladverk och djur af olika slag, är intressant och af stor effekt. Konturerna äro vanligen utförda i röd emalj och mellanliggande ytor ofta förgyllda; för öfrigt förekommer målning med emaljfärger i blått, grönt, gult och hvitt. Vaser och kärl af detta slag voro högt värderade i Västerlandet under den senare medeltiden och finnas upptagna i de kungliga skattkamrarnas inventarier. En karakteristisk typ äro de s. k. moskélamporna, i flaskform, afsedda att hänga i taket; dylika finnas ännu i sultan Hassans moské i Kairo, och enstaka prof träffas i flera europeiska samlingar (jfr fig. 4). -- I Västerlandet upphörde icke under medeltiden fabrikationen af glas, men man kan antaga, att i allmänhet endast gröfre och simplare vara tillverkades. Främsta rummet inom glasindustrien intog Venezia, den stad, som i första hand utgjorde mellanlänken mellan Öster- och Västerlandet. Glashyttorna flyttades omkr. år 1290, af fruktan för de ofta förekommande eldsvådorna, till den invid själfva staden liggande ön Murano, som redan förut varit hufvudorten för den venezianska glastillverkningen. De tidigaste bibehållna föremålen af venezianskt glas: pokaler, skålar, kannor från 1400-talet, utmärka sig genom tunga, massiva former, hämtade från eller åtminstone påverkade af de samtida guldsmedsarbetena. Dekorationen utgöres hufvudsakligen af förgyllning och målning i emaljfärger på färgadt (blått, grönt) gods: löfverk, figurer, t. ex. porträtt, fjällmönster, vapen, sköldar o. d. Mot slutet af 1400-talet börjar kännedomen om den klassiska forntiden, den s. k. renässansens stilriktning, att inverka ej endast på valet af hufvudformer och dekorationsmotiv, utan äfven på tekniken. Det är nu, som den venezianska glastillverkningen når sin höjdpunkt både i alstringskraft och konstnärlighet. Yrket omhuldades på det ifrigaste af myndigheterna, som med en viss svartsjuka vakade öfver, att dess hemligheter ej måtte spridas till andra länder, något som det, oaktadt de strängaste lagar, dock ej lyckades att på längden förekomma. Från 1500--1600-talen härröra dessa under af glasblåsningskonst, som genom de sirliga, smärta formerna och den växlande fantasirika dekorationen väcka eftervärldens beundran och på hvilka äfven samtiden satte det högsta värde. Godset i dessa fabrikat utmärker sig genom sin tunnhet och otroliga lätthet; däremot är det ej synnerligen klart, utan ofta smårepigt eller bläddrigt liksom det antika glaset. Sin stilkaraktär erhåller det hufvudsakligen därigenom, att blåsningen och formningen för hand medelst tänger eller andra verktyg här äro de väsentligen använda arbetssätten (i motsats till fasettslipning, gjutning o. d.). I formerna råda den största omväxling samt de finaste och lyckligaste proportioner. Jämte de häfdvunna kärltyperna: pokaler, bägare, skålar, kannor, vaser o. d., märkas åtskilliga fantastiska bildningar, hämtade från djur- och växtvärlden. Med afseende på dekorationen och massans behandling kan det venezianska glaset indelas i flera grupper: 1) färgadt eller enfärgadt glas, ofta prydt med pålagda glasband eller ribbor, krusade och böjda på mångahanda sätt, stundom bildande delvis fria utsprång, t. ex. på de s. k. flygelglasens stängel (se fig. 5 och Flygelglas med fig.); 2) emaljeradt och förgylldt glas; 3) isglas (fr. craquelée), hvars yta liknar skroflig is; 4) opakt marmoreradt eller spräckligt glas -- hit hör aventurin-glaset, med liksom guldstänk i en bärnstenslik massa --; 5) millefiori-glas (se ofvan) och 6) filigran- eller trådglas (se fig. 6 och Filigran 2 med fig.). Det venezianska glasets tunnhet gjorde det i allmänhet olämpligt för slipning, hvilken först senare, såsom en följd af bömiskt inflytande, kom i bruk. Jämte tillverkning af glaskärl förekom en högt utbildad fabrikation af speglar, af ljuskronor med blomsterprydnader, af glas för optiska ändamål -- ända från medeltiden -- samt slutligen och i en högst betydande utsträckning tillverkning af glaspärlor. Den venezianska glastillverkningen utöfvade framför allt under 1500-talet ett bestämmande inflytande på det öfriga Europa. Genom den från slutet af 1600-talet framträdande smaken för kristallglas med slipning led den venezianska glastillverkningen ett starkt afbräck. Med republikens fall förlorade den sin konstnärliga karaktär. På 1800-talet har den dock åter höjt sig, framför allt genom den verksamhet, som utöfvats af Antonio Salviati (d. 1892), och f. n. finnas i Venezia flera stora glasfabriker, där de gamla venezianska metoderna tillämpas. -- Åtskilliga venezianska glas, både äldre och yngre, finnas i de konstindustriella samlingarna i Nationalmuseum (jfr fig. 5 o. 6). Äfven den tyska glastillverkningens historia går tillbaka till medeltiden; om dess uppkomst vet man ingenting med säkerhet. En mängd af hvarandra oberoende små glashyttor tyckes ha funnits i vidt skilda trakter, Bajern, Thüringen, Böhmen o. s. v. Tidigt torde inflytande från Venezia ha gjort sig gällande. -- De äldsta gammaltyska glas, som bevarats till våra dagar, härstamma från 1500-talet; formerna äro i allmänhet tunga och klumpiga, själfva glasmassan oren och dekorationen ofta anbragt genom målning med emaljfärger. I afseende på formerna erbjuda de tyska glasen ej samma rikedom som de venezianska, men de ha i stället att uppvisa åtskilliga synnerligen karakteristiska typer. Till dessa höra välkommorna (ty. humpen), höga, cylindriska bägare af tämligen groft grönaktigt glas, prydda med emaljmålningar, ofta framställande riksörnen bärande på sina vingar de olika tyska staternas vapensköldar, s. k. reichshumpen, hvaraf flera ex. finnas i Nationalmuseum (se fig. 7). Jämväl enskilda vapen förekomma, t. ex. Brahevapnet på ett par ståtliga bägare i Skoklostersamlingen, daterade 1627. Vidare må nämnas "passglaset", "tumlaren" och "stöfvelglaset". En anmärkningsvärd glasform från denna tid är den s. k. remmaren (ty. römer): i sin typiska form ett halfklot på en cylinder, af grönaktigt glas -- som bekant ännu bibehållet för de renska vinerna -- samt ofta prydd med knapplika utsprång (fig. 8; jfr dylik fig. å pl. till art. Dryckeskärl). Äfven dropplika utsprång förekomma stundom som ornering å gamla tyska glaskärl. Af tyskt ursprung från Nürnberg äro vidare schaper-glasen, så kallade efter sin uppfinnare Johann Schaper (d. 1670), med ytterst fina målningar i svart (se fig. 9). -- Mot 1600-talets slut begynner det bömiska glasets glansperiod. Detta utmärker sig genom hårdhet och genomskinlighet; sin stilkaraktär