erhåller det i allmänhet genom slipning i skarpt begränsade ytor. Den vanligaste dekorationen är likaledes åstadkommen medelst slipning och framställer vapen, monogram, sinnebilder, stundom af en något tvifvelaktig smak, ornamentalt löfverk, figurscener o. d. Äfven förgyllning nyttjas med stor framgång. De vanligast förekommande alstren äro pokaler och bägare af ganska omväxlande, i allmänhet något tunga former. De äro ej sällsynta (jfr fig. 10). Slipningen fordrade ett betydligt tjockare gods än i de venezianska glasen, och tekniken afsåg att i möjligaste mån efterlikna den naturliga bergkristallen. En mycket framstående plats bland tyska glasfabrikat intager det djupröda, s. k. rubinglaset, uppfunnet omkr. 1679 af holsteinaren Johann Kunckel, då i brandenburgsk tjänst, sedermera svenskt bergsråd och (1693) adlad under namnet v. Löwenstern. Kunckel utgaf 1689 sin "Ars vitraria experimentalis", ett af de mest berömda äldre arbetena öfver glastillverkningskonsten. I Tyskland torde äfven konsten att etsa på glas medelst fluorsyra blifvit uppfunnen (omkr. 1670). Jämväl den tysk-bömiska glasfabrikationen förlorade med 1700-talets slut sin konstnärliga karaktär, men den utöfvade dock under 1700-talet ett starkt inflytande på andra länders tillverkning. Såsom en pånyttfödare af densamma kan man anse den berömde fabrikanten L. Lobmeyr i Wien. En vacker specialitet utgöra bl. a. hans glasskålar med underifrån fördjupadt ingräfda figurframställningar och ornament, som göra intryck af att vara upphöjda på ytan. -- Bland öfriga europeiska länder ha Spanien, Frankrike och sannolikt äfven Nederländerna och England att uppvisa en glastillverkning, hvars anor gå långt tillbaka i tiden. Till Frankrike inkommo under 1500-talet jämte en mängd andra italienska konstnärer och konsthandtverkare äfven åtskilliga venezianska glasmakare, och vid 1600-talets början funnos glasbruk på flera olika orter; de föremål, som härstamma från dessa franska fabriker, visa tydligt hän på ett venezianskt inflytande. Ludvig XIV:s ryktbare minister Colbert uppmuntrade äfven glasindustrien och lade därvid särskildt an på spegeltillverkningen. Franska speglar började från 1600-talets slut att täfla med de venezianska; det förnämsta franska spegelglasbruket var S:t Gobain. Under 1700-talet behärskade det bömiska glaset smaken i Frankrike liksom annorstädes i Europa, och under 1800-talet tillämpade de förnämsta franska fabrikerna, Baccarat, S:t Louis m. fl., de i England utbildade metoderna för tillverkning af slipadt och pressadt kristallglas. Nederländerna följde i början gammaltyska, senare venezianska och bömiska förebilder. Detsamma har i hufvudsak varit fallet med England, där fasettslipningen under 1700-talet nådde en hög ståndpunkt, som gjorde, att England vid 1800-talets början blef det tongifvande landet på glastillverkningens område; det pressade och gjutna (blyhaltiga) kristallglaset är att betrakta som en engelsk uppfinning. l senare tid har där William Morris äfven på detta konstindustriella område skapat goda mönster (för dricksglas). Glasindustrien i Nord-Amerikas förenta stater är ej stort mera än 100 år gammal (1790-talet). Redan vid början af 1800-talet gjorde den amerikanska glasindustrien stora framsteg, i synnerhet sedan man där liksom i England börjat tillverka gjutet och pressadt kristallglas. Den kinesiska glasindustrien har mycket gamla anor och kan följas tillbaka ända till 400-talet e. Kr.; 1700-talet var här en blomstringstid inom detta liksom inom flera andra af de konstindustriella yrkena. Tekniken nådde tidigt en hög grad af utveckling, bl. a. kände man öfverfångstekniken och använde den med stor konstnärlig verkan (se fig. 11). -- I nyare tid har glastillverkningen i Europa nått en hög ståndpunkt. Dels efterbildas gamla former och dekorationssätt, dels uppfinnas nya. Karakteristiskt för nutiden är det på mångahanda sätt färgade, men fullt genomskinliga godset; bland dekorationsmedel intager den s. k. sandblästern ett anmärkningsvärdt rum. Figurer, skrift, ornament m. m. frambringas nämligen på det sätt, att sand genom ett genombrutet mönster störtas mot en glasyta. Framför allt har i senaste tid en mängd förbättringar införts på det tekniska området, och i synnerhet har Amerika här liksom på så många andra industriområden gjort viktiga insatser. Slipningsmetoderna ha fullkomnats, spegel- och kristallglas kunna framställas i kolossala dimensioner, både släta och kupiga, nya färgningsmetoder ha uppfunnits o. s. v. -- Äfven i konstnärligt afseende har nutiden med sitt stora konstindustriella intresse varit af betydelse: de nya tekniska förfaringssätten ha medfört nya möjligheter, och de flesta äldre metoder ha åter upptagits och förbättrats. På konstglasets område ha särskildt Frankrike och Amerika varit tongifvande. Émile Gallé (se d. o.) i Nancy var en af de förste, som återupptogo den gamla öfverfångstekniken (se fig. 12), och han har fått efterföljare både i Frankrike (Léveillé och Daum i Nancy) och annorstädes. Louis Tiffany i New York har fört i marknaden bl. a. konstglas af en ny typ med lätta, eleganta former af tunt, genomskinligt glas, skiftande i alla regnbågens färger (se fig. 13). I Sverige omtalas glasmakare redan under 1400-talet, och på Gustaf Vasas tid skall här ha funnits ett glasbruk, hvars historia och tillverkningar dock äro okända. På 1620-talet anlades af en mäster Påfvel ett glasbruk på Karl Karlsson Gyllenhielms gård Trestenshult (omkr. 40 km. från Bergkvara) i Kronobergs län. 1641 erhöll Melchior Jung privilegium på ett glasbruk i Stockholm; han tillverkade glas af "hållendsk" och "französk" fason och lyckades utverka importförbud för glasvaror, hvilket dock snart måste upphäfvas. 1675 bildades ett nytt "glaskompani" under ledning af en italiensk äfventyrare, Bernardino Scapitta, som uppträdde under det falska namnet markis Giacomo Guagnini; detta företag erhöll 1676 vidsträckta privilegier och blef en farlig konkurrent till Melchior Jungs glasbruk, som också snart upphörde. Sedan Scapitta rymt, öfvertogs "glaskompaniet" af Balthasar Grill, som flyttade verkstäderna till Kungsholmen, där bruket egde bestånd till början af 1800-talet. Bland arbetarna i dessa svenska glasbruk från 1600-talet voro flera italienare, och tillverkningarna, af hvilka åtskilliga prof finnas bevarade, bl. a. i Nationalmuseum i Stockholm, tyda också på italienskt (venezianskt) inflytande. Så är särskildt förhållandet med några höga, smäckra pokaler med lock och kungliga namnchiffer på stänglarna: två korsade C = Karl XI eller Karl XII; C. V. E. = Carl (XI), Ulrika Eleonora (se fig. 14) o. s. v. Om de tyska tillverkningarna erinra de väldiga pokalerna af remmartyp med små