1317 Gliddon--Glimminge 1318 rättvist och likformigt. Glidande tullskala har användts i synnerhet vid införseltull på spannmål, hvarvid tullsatsen nedgått alltefter spannmålsprisets stegring. Stundom har äfven i tulltaxan införselförbud stadgats vid prisets nedgång under en viss gräns och införselförbud, när det of verstigit en viss höjd, så t. ex. i Frankrike 1819 i samband med den då införda glidande tullskalan för spannmål. Detta system, som pröfvats i många länder, såsom England, Frankrike, Sverige, Belgien, Nederländerna och Portugal, har emellertid numera öfverallt öfver-gifvits, enär det visat sig befordra osund spekulation i st. f. att framkalla den utjämning i de naturliga prisväxlingarna, som därmed afsågs. V. S--g. Gliddon [gli′dn], George Robins, amerikansk egyptolog, f. 1809 i England, d. 1857, tillbragte en stor del af sin tid i Egypten, i egenskap af Förenta staternas konsul, och lämnade viktiga bidrag till kännedomen om Egyptens fornminnen. Bland hans skrifter märkas Discourses on egyptian archæology (1841), Otia ægyptiaca (1849) och Ancient Egypt (1850; ny uppl. 1853). Glidning. 1. Fäktk. Se Coulé. -- 2. Slip (eng. slip), sjöv., skillnaden mellan det vägstycke ett ångfartygs propeller eller hjul (d. v. s. motståndpunkten på skoflarna) skulle tillryggalägga, i fall vattnet ej gåfve sig undan, och den väglängd fartyget verkligen går. Glidningen är i allmänhet positiv, d. v. s. fartygets hastighet är mindre än propellerns eller hjulens, men kan stundom vara negativ, till följd däraf, att den omgifvande vattenmassan får en rörelse med fartyget eller däraf, att vinden bidrager till dettas hastighet. 2. O. E. G. N.* Glidventil, mek. Se Ventil. Glidyta, geol. Se Slintyta. Glim, bot., namn på arter af släktet Silene. Glimljus, fys. Se Ionisering. Glimmergruppen, miner., utmärkes däraf, att arterna lätt låta klyfva sig efter basis i tunna, elastiska blad, att de ha en pseudohexagonal, tafvel-formig utbildning, ehuru de kristallisera efter det monoklina systemet, samt att deras dubbelbrytning är stark, under det ljusbrytningen är svagare (ung. = kanadabalsams). Efter sin kemiska sammansättning delas glimmerarterna i 1) kali- och natronglimmer (muskovit, resp. paragonit), 2) lithionglimmer (lepidolit, zinnwaldit) och 3) magnesiaglimmer (anomit, biotit, lepidomelan, manganofyll, phlogopit). Alla äro de hydroxyl- och alkalihaltiga aluminiumsilikat; somliga innehålla dessutom ett magnesium- och ferrosilikat. Spec. vikten växlar mellan 2,8 och 3,2, magnesia-glimmerarterna (= mörk glimmer) i allm. tyngre än do öfriga. Hårdheten = 3. De mörka glimmerarterna angripas redan af saltsyra, hvarvid de undergå en affärgning och småningom förlora sin dubbelbrytning. Optiskt visa vissa glimmerarter den egendomligheten, att de, ehuru kristalliserade efter det monoklina systemet, äro skenbart optiskt enaxiga, hvilket också gjort, att man förut allmänt antagit magnesiaglimmern vara hexagonal (= ”enaxig glimmer”). Axelvinkelns storlek ändras med ändrad järnhalt. Där en tydlig axelvinkel kan påvisas, är dess plan antingen vinkelrätt mot symmetriplanet (första artens glimmer) eller parallellt med detsamma (andra artens glimmer); till det förra slaget hör muskovit, till det senare de allra flesta biotiter. Af glimmerarterna är magnesiaglimmern den vanligaste, bildad såsom primär beståndsdel i eruptiva såväl yt- som djupbergarter, under det kaliglimmern mycket sällan förekommer primärt i eruptiver, utan har sin hufvudsakliga utbredning dels som pseudo-morfoser efter fältspater, dels i kristalliniska (metamorfiska) skiffrar. A. Hng. Glimmerskiffer, petrogr., en hvit, ljusgrå, gulaktig eller mörkgrå bergart, bestående af mineralen glimmer och kvarts, som äro ordnade i parallella, vanligen ytterst tunna lameller på så sätt, att en mycket tydlig skiffrighet och däraf följande klyfbarhet i en viss riktning uppkommer. Kvartsens närvaro är för det mesta ej märkbar annat än i tvärbrottet. Den skiffriga strukturen har uppkommit genom tryckmetamorfos, hvarvid mineralen också omkristalliserats. Glimmerskiffern förekommer inom Sverige ganska allmänt, dels som lager i gnejs, dels som själfständig bildning i hela berg och lagerkomplex, t. ex. inom Norrlands fjälltrakter, och tillhör dels algonk dels omvandlad silur. Där bergarten låter klyfva sig i tunna, jämna plattor, användes den till takskiffer och plansten (Glafva skifferbrott i Värmland och Nordöns i Bohuslän). Är den, genom inblandning af talk, i högre grad eldhärdig, begagnas den till uppmurning eller beklädning af det s. k. stället i masugnar (ställsten). -- Till gnejs och till den ytterst finkorniga bergarten eurit l. hälleflintgnejs bildar glimmerskiffern ofta öfvergångar. E. E. Glimminge, gods i Vallby socken, Kristianstads län, bestående af Glimmingegård, 5½ mtl frälse, tax. till 290,000 kr. (1907). Gården har ett (numera till magasin användt) fast stenhus,

Glimmingehus.

Glimmingehus (se vidstående fig. samt tre bilder å pl. VIII till art. Bostad), den enda i sitt ursprungliga skick bevarade riddarborgen i Norden, uppförd 1499 af danske höfvitsmannen på Gottland Jens Holgersen Ulfstand. Den ligger i en sidländ trakt; genom gräfning och uppdämning skapades på trenne sidor en liten sjö, på fjärde sidan sökte man skydda densamma genom att tvärs öfver landtungan anlägga dubbla vattengrafvar, öfver hvilka vindbryggor ledde. En utförlig och noggrann beskrifning af borgen lämnar Brunius i ”Skånes konsthistoria för medeltiden” (sid. 434--461). Glimmingehus är 30 m. långt, 12 m. bredt, 15 m. högt från marken till takfoten och 25,8 m. till gafvelspetsen. Det är