1325 Globulariaceæ-Glogau 1326 hela blad, de flesta i rosett vid stjälkens bas. Blom-hufvudet är ensamt; blommorna äro små, vanligen 'blå. örten svartnar vid torkning. Bland de öfriga arterna må nämnas G. Alypum L. och G. arabica Jaub. et Spach i Medelhafsområdet och hvars blad, Folia Alypi, användas i stället för sennablad såsom .ganska kraftigt afförande. O. T. S. (G. L-m.) Globulariaceæ, bot. Se Globularia. Globulärsystem, astron. Se Centralsol. Glo'buli martiäles, Stålkulor, farm. med., .ett farmaceutiskt preparat, som framställdes af l .del pulveriseradt järn (Ferrum pulveratum), l delar renadt kaliumbitartrat (renad vinsten, Cremor tartari) och 100 delar vatten. Blandningen kokades, tills återstoden syntes torr. Denna pulveriserades .och formades till kulor af 30 gr. vikt. Sådana stålkulor voro i det inre likartade, på ytan glatta med grönsvart färg. De voro till största delen lösliga i kallt vatten och bestodo af kaliumferro-ferritartrat. Stålkulorna kommo till användning i medicinen vid midten af 1700-talet och räknades bland de milda järnmedlen, som tillika verkade lösande. Man använde dem till ett slags brunnsdrickning i hemmen på det sätt, att en stålkula ombands med linne och på aftonen hängdes ned i en butelj, fylld med vatten. Under natten upplöste vattnet stålkulan till allra största delen, och det sålunda erhållna konstgjorda järnvattnet dracks på morgonen. Man använde förr detta medel mot blodbrist (bleksot) och kronisk magkatarr. Det har äfven varit brukligt att med dessa stålkulor bereda s. k. stålbad, genom att upplösa l till 4 kulor i kokande vatten och slå denna lösning i badet. Stålkulorna äro nu fullständig komna ur bruk och ha uteslutits ur Svenska farmakopén. O. T. S. (C. G. S.; Globulin. Se Äggh vi t a. Globulös (fr. globuleux, af globule, dimin. af globe, lat. glo'bus, klot), klotformig. Glo'bus, tysk geografisk tidskrift, som 1861 uppsattes af K. P. Andree (se d. o.), 1891-1903 utgafs af hans son E. Andree och nu redigeras af H. Singer. Glo'bus hystëricus (af lat. glo'bus, klot), med., ett i hysteri ofta förekommande symtom, som består i en subjektiv känsla af en från maggropen till svalget uppstigande kropp, som kännes och beskrifves som en kula. Jfr Hysteri. F. B. (I. H.) Glockner, detsamma som Grossglockner .(se d. o.). Gloeospo'rium [gleo-J, bot., svampsläkte, räknadt till gruppen Melanconieæ (Fungi imperfecti), har .ett stort antal arter, som lefva parasitiskt å odlade .och vilda växter. Flera åstadkomma stor skada. De visa sig som små öppna sår, ur hvilka utvecklas .en otalig mängd l- till 2-celliga konidier, medelst hvilka sjukdomen sprides. En art, Gl. ampelopha-gum, framkallar å vinplantan sjukdomen a n t h r a k-nos (se d. o.), som gör drufvorna bleka, sura, till sist skrumpna. En annan art, GL Lindemuthianum, hemsöker trädgårdsbönor. Den bildar runda, insänkta fläckar å baljorna, som ej sällan blifva iullständigt ödelagda, innan de hinna mogna. Svampen når äfven in uti fröna. Bönor, skördade från sjuka plantor, gifva, om de användas till utsäde, nästa år sjuka plantor. Åter andra arter hemsöka ribsarter, rödklöfver, gurkor, lind o. s. v. - Som allmän skyddsåtgärd tillrådes besprutning med bordeauxlösning, så snart sjukdomen begynner visa sig. J- E-n. Glogau [glå-]. 1. (Grossglogau) Kretsstad och fästning i preuss, reg.-omr. Liegnitz (Schlesien), på vänstra stranden af Öder. 23,457 inv. (1905), däraf omkr. Vs katoliker. Stor järnindustri samt tillverkning af cement varor, socker, dextrin, möbler och hattar. Litografisk anstalt med kartografiskt institut. Betydande ullmarknad. Ett evangeliskt och ett katolskt gymnasium, krigsskola. Säte för 9:e divisionens kommando. - G. var redan i 11 :e årh. en folkrik och befäst stad. 1630 gjorde kejsar Ferdinand II den till en gränsfästning mot Polen, hvilken sedermera väsentligen utvidgades och förbättrades, och den bibehålies fortfarande som gränsfästning mot ö. På senare tid har dess enceinte och det på högra Oderstranden liggande brohufvudet förstärkts med åtskilliga detacherade verk; 1903 slopades dock de flesta befästningarna å vänstra stranden. 1632 eröfrades staden af de förenade svenskarna, sachsarna och brandenburgarna, åter-vanns 1633 af de kejserlige, intogs ånyo af svenskarna 1634, men besattes af sachsarna, belägrades förgäfves af svenskarna 1639 och togs af dem 24 april 1642 genom storm af Torstenson, hvarefter de innehade den till krigets slut. 4 aug.-2 sept. 1642 hade G. belägrats af de kejserlige, men tappert försvarats af Helmut Wrangel. 10 mars 1741 eröfrades staden af preussarna, hvilka den sedan tillhört med undantag af 1806-14, då den hölls besatt af fransmännen. - 2. (O b e r - 1. Klein -G.) Stad i preuss, reg.-omr. Oppeln (Schlesien). 5,625 inv. (1900). 1. (J. F. N.) L. W:sonM. Glogau [glå-], Gustav, tysk filosof, f. 1844 nära Labiau, professor i Kiel 1884, omkom på en resa i Grekland 1895. De första uppslagen till sin spekulation fick han från Herbartianernas folkpsykologi, men sedan sökte han åstadkomma en sammansmältning af å ena sidan Platons och Leibniz' grundprinciper och å den andra den kristna religionen under användning af det moderna utvecklingsbegreppet och läran om det kroppsligas fenomena-litet. Under det han i sina äldre skrifter satte vetenskapen som det högsta målet för människoandens sträfvan, gaf han sedan denna plats åt religionen. De logiska, estetiska, etiska, sociala och religiösa makterna utvecklas enligt G. ur människoandens ursprungliga anlag med en omedveten lagbundenhet. Deras lagar kunna vi icke genom abstrakt tänkande sluta oss till, utan det gäller att spåra dem i den verkliga historien och där upptäcka, huru de inbördes betinga hvarandra. Detta söker han i fenomenologien utföra på "psykologisk-genetiskt" sätt. I de på så sätt upptäckta lagarna för de andliga makterna ha sedan de olika filosofiska disciplinerna sina principer. Högst bland dessa discipliner stå religionsfilosofien och metafysiken, hvilka sammansluta de olika empiriska sanningarna genom att gå utöfver dem till "en intellektuell åskådning af det sanna varat och skeendet". Filosofiens yttersta grundval är vissheten om Guds existens, till hvilken han sluter sig genom vissheten om sin egen: "Gud är, emedan jag är". De etiska, estetiska och logiska idéerna äro den väsenskälla, som Gud inlagt i de efter hans bild skapade andarna. De utöfva inom dessa andar "en andlig sollicita-tion", som såsom en öfvergripande makt drifver dem