1329 Gloria-Glossa 1330 de s. k. gränsfästningarna till följd af Karlstadskonventionen 1905 måst slopas. Stängs förslag gick ut på, att Sarpsborgsafskärningen skulle anordnas för ett starkt defensivt försvar, att Fossumafskär-ningen, n. därom vid örjevägen, gjordes till ett rymligt offensivt brohufvud, att ögderenvägen spärrades genom ett framskjutet fort strax bakom det slopade Urskogsverket och att, för så vidt Kongs-vingers fästning ej finge fortifikatoriskt underhållas, densamma ersattes med en befästning i närheten af Skarnæs station; en del af det från gränsfästningarna bortförda artilleriet antogs vara tillräcklig för dessa nya anläggningars bestyckande. Sina åsikter om G :s befästande ämnade Stäng framlägga inför en större krets af Norges "ungdomslag", men döden kom hindrande emellan, innan föredraget kunnat hållas. Norges nuv. (1908) försvarsminister Low-zow har emellertid funnit lämpligt att af trycket utgifva Stängs föredrag och förse detsamma med ett mot Sverige synnerligen aggressivt företal, en handling, som inom norska stortinget och pressen kommit mycket buller åstad och till och med hotat att blifva en kabinettsfråga. L. W:sonM. Gloria, lat. 1. Rykte, ära, glans, härlighet. - Gloria Al t i'ssi m m o, Suõrum Refu'gio, ."ära åt den högste, de sinas tillflykt", ett af Gustaf II Adolfs valspråk, med anspelning på begynnelse-bokstäfverna i Æustavus Adolphus, iSuecorum Æex (Gustaf Adolf, svenskarnas konung). - G l o r i e r a (lat. gloriäri), förhärliga sig, skryta. - Glorifiera (fr. glorifier), förhärliga. - Glor i fik a-tiõn (fr. glorification), förhärligande, himmelsk förklaring. - Gloriös (lat. gloriõsus), ärorik. 2. Målark, (lat. nimbus, fr. nimbe, gloire, auréole), ett glänsande sken eller en ljusring kring en persons hufvud, helgonsken, strålglans. De antike skalderna läto ofta gudarna uppträda på jorden omgifna af ett glänsande moln ("Pallas nimbo effulgens" o. d.), hvilket antikens målarkonst stundom återgaf medelst en strålkrans kring gudens hufvud. Den kristna konsten upptog ganska tidigt glorian som en symbol för helighet, och i Eavennas mosaiker (400-talet) träffas glorian jämväl kring kejsares och kejsarinnors hufvud. I början betecknade man aflidna personer med en rund och lefvande med en fyrkantig glorieskifva. Snart blef dock den runda skifvan den vanliga. I Kristusglorian inlade man oftast ett kors, af hvilket tre armar voro synliga, och den fjärde doldes af hufvudet (korsgloria), eller ock omgaf man Kristushufvudet med en strålgloria, i hvilken korsformen lätt skönj es. Kristusfiguren finnes äfven framställd med en hela kroppen omgifvande, spetsigt elliptisk gloria (it. mandorla, fr. amande mystique). Olika grader i rang bland öfriga heliga personer (madonnan, apostlar, martyrer, profeter o. s. v.) betecknade man stundom genom att gifva glorian olika färger (guld, silfver, rödt, grönt och gult). I den äldre konstens alster synes glorian alltid bakom hufvudet, dragen som en cirkel med näsroten till medelpunkt; i senare tiders framställningar är behandlingen friare, och man ser i dem ofta glorie-skifvan eller glorieringen lagd öfver hufvudet. 3. Benämning på den del af den katolska mässan, som inträder efter "Kyrie", och hvars begynnelseord äro Gloria in excelsis Deo ("Ära vare Gud i höjden"). Jfr Doxologi. 4. Text., ett med varp af silke och inslag af ylle tillverkadt, fint kypradt tyg, som rnest användes till paraplyer. " 2. R-n.* 3. A. L.* Gloriera, Glorifikation. Se Gloria 1. Gloriõsa L., bot., växtsläkte af fam. Liliaceæ, afd. Melanthioideæ, inhemskt i tropiska Afrika och Asien. G. superba L. har en högt klättrande, upptill grenig stjälk med stora, i början gröna, sedan gula och slutligen eldröda blommor med bakåtböjdar krusiga _kalkblad; den odlas som krukväxt. G. L-m. Gloriös. Se Gloria 1. glor. mem. Se g L m. Glorup [glå-], dansk herrgård på Fyn, 13 km. s. om Nyborg, var redan omkr. 1400 ätten Walken-dorffs hufvudsäte och tillhörde från 1663 medlemmar af ätterna Ahlefeld och v. Plessen. 1762 köptes den af grefve A. G. Moltke, som lät uppföra den nya hufvudbyggnaden och 1793 af G. och två andra herrgårdar upprättade stamgodset Moltken-borg. Trädgården är utomordentligt vacker och stor, 44 har, med ypperliga drifhus och många sällsynta träd samt prydd med talrika marmor- och bronsstatyer, kopior efter berömda verk. E. Ebg. Glosa (jfr Glossa). 1. Språkv., osj älf stan digt eller bundet semem, hvars betydelse utgöres af ett blott tankeelement och som i det faktiska språklifvet måste förbindas med andra glosor för att bilda ett fritt semem, d. v. s. ett, hvars betydelse utgöres af en hel tankegång. Jfr Noreen, 'Vårt språk", V, 47. 2. Glosa betecknar i allmänhet ett till något främmande språk hörande ord, företrädesvis med afseende på dess inpräglande i minnet; däraf g l o s-bo k, en bok, i hvilken man uppskrifvit sådana till inlärande bestämda ord. I dagligt tal användes ordet glosa (speglosa) liktydigt med ett hånfullt och klandrande tillmäle. 1. R-nB. 2. A. M. A. Glosbok. Se Glosa. Glosimodt, 01 a f 01 af sen, norsk bildhuggare, f. 1821 i Telemarken, studerade i "tegneskolen" i Kristiania och från 1851 i Köpenhamn, där han< var bosatt till sin död (1897). Utom en mängd porträttmedaljonger i marmor, buxbom och elfenben utförde G. statyn Sæterjenten, statyetter och porträttbyster. Bepresenterad af byster och medaljonger i norska nationalgalleriet. O- A. ö.* Glossa [glå'ssa], grek. (eg. tunga, tungomål, språk), ett från det vanliga språkbruket afvikande uttryckssätt. Afvikelsen kan framträda i den språkliga formens allmänna beskaffenhet, då glossa är liktydigt med munart eller dialekt. Men vanligen förstås med glossa ett enstaka, ovanligt eller för-åldradt och därigenom svårfattligt ord äfvensom den vid ett sådant ord bifogade förklaringen. Sistnämnda betydelse blef småningom den mest brukliga, och redan under den klassiska forntiden började man att under namn af glossarier inrätta samlingar af sådana, vanligtvis i alfabetisk ordning uppställda, ordförklaringar, hvilkas författare kallades glossografe r. Då sådana ordförklaringar omedelbart bifogades till de äldre författarnas text, inträffade ej sällan, att okunniga afskrifvare sedermera ryckte dem in i denna, hvarför glossa 1. g l o's s e m a inom den filologiska kritiken stundom nyttjas i betydelsen af ett för den ursprungligatexten främmande och däri inskjutet tillägg. Särskild betydelse fingo de af medeltidens rättslärda