Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glintlinje ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1329
Gloria-Glossa
1330
de s. k. gränsfästningarna till följd af
Karlstadskonventionen 1905 måst slopas. Stängs
förslag gick ut på, att Sarpsborgsafskärningen
skulle anordnas för ett starkt defensivt försvar,
att Fossumafskär-ningen, n. därom vid örjevägen,
gjordes till ett rymligt offensivt brohufvud,
att ögderenvägen spärrades genom ett framskjutet
fort strax bakom det slopade Urskogsverket och
att, för så vidt Kongs-vingers fästning ej finge
fortifikatoriskt underhållas, densamma ersattes
med en befästning i närheten af Skarnæs station;
en del af det från gränsfästningarna bortförda
artilleriet antogs vara tillräcklig för dessa
nya anläggningars bestyckande. Sina åsikter om
G :s befästande ämnade Stäng framlägga inför en
större krets af Norges "ungdomslag", men döden
kom hindrande emellan, innan föredraget kunnat
hållas. Norges nuv. (1908) försvarsminister
Low-zow har emellertid funnit lämpligt att
af trycket utgifva Stängs föredrag och förse
detsamma med ett mot Sverige synnerligen
aggressivt företal, en handling, som inom
norska stortinget och pressen kommit mycket
buller åstad och till och med hotat att blifva
en kabinettsfråga. L. W:sonM.
Gloria, lat. 1. Rykte, ära, glans, härlighet. -
Gloria Al t i’ssi m m o, Suõrum Refu’gio,
."ära åt den högste, de sinas tillflykt", ett
af Gustaf II Adolfs valspråk, med anspelning på
begynnelse-bokstäfverna i Æustavus Adolphus,
iSuecorum Æex (Gustaf Adolf, svenskarnas
konung). - G l o r i e r a (lat. gloriäri),
förhärliga sig, skryta. - Glorifiera
(fr. glorifier), förhärliga. - Glor i fik a-tiõn
(fr. glorification), förhärligande, himmelsk
förklaring. - Gloriös (lat. gloriõsus), ärorik.
2. Målark, (lat. nimbus, fr. nimbe,
gloire, auréole), ett glänsande sken eller
en ljusring kring en persons hufvud,
helgonsken, strålglans. De antike
skalderna läto ofta gudarna uppträda
på jorden omgifna af ett glänsande
moln ("Pallas nimbo effulgens" o. d.),
hvilket antikens målarkonst stundom återgaf
medelst en strålkrans kring gudens hufvud.
Den kristna konsten upptog ganska tidigt glorian
som en symbol för helighet, och i Eavennas
mosaiker (400-talet) träffas glorian jämväl kring
kejsares och kejsarinnors hufvud. I början
betecknade man aflidna personer med en rund och
lefvande med en fyrkantig glorieskifva. Snart
blef dock den runda skifvan den vanliga.
I Kristusglorian inlade man oftast ett kors,
af hvilket tre armar voro synliga, och den
fjärde doldes af hufvudet (korsgloria),
eller ock omgaf man Kristushufvudet
med en strålgloria, i hvilken korsformen
lätt skönj es. Kristusfiguren finnes äfven
framställd med en hela kroppen omgifvande,
spetsigt elliptisk gloria (it. mandorla,
fr. amande mystique). Olika grader i rang bland
öfriga heliga personer (madonnan, apostlar,
martyrer, profeter o. s. v.) betecknade man
stundom genom att gifva glorian olika färger
(guld, silfver, rödt, grönt och gult). I den
äldre konstens alster synes glorian alltid bakom
hufvudet, dragen som en cirkel med näsroten
till medelpunkt; i senare tiders framställningar
är behandlingen friare, och man ser i dem ofta
glorie-skifvan eller glorieringen lagd öfver
hufvudet.
3. Benämning på den del af den katolska
mässan, som inträder efter "Kyrie", och hvars
begynnelseord äro Gloria in excelsis Deo ("Ära
vare Gud i höjden"). Jfr Doxologi.
4. Text., ett med varp af silke och inslag
af ylle tillverkadt, fint kypradt tyg, som
rnest användes till paraplyer. "
2. R-n.* 3. A. L.*
Gloriera, Glorifikation. Se Gloria 1.
Gloriõsa L., bot., växtsläkte af fam. Liliaceæ,
afd. Melanthioideæ, inhemskt i tropiska Afrika
och Asien. G. superba L. har en högt klättrande,
upptill grenig stjälk med stora, i början gröna,
sedan gula och slutligen eldröda blommor med
bakåtböjdar krusiga _kalkblad; den odlas som
krukväxt. G. L-m.
Gloriös. Se Gloria 1.
glor. mem. Se g L m.
Glorup [glå-], dansk herrgård på Fyn, 13
km. s. om Nyborg, var redan omkr. 1400
ätten Walken-dorffs hufvudsäte och
tillhörde från 1663 medlemmar af ätterna
Ahlefeld och v. Plessen. 1762 köptes den
af grefve A. G. Moltke, som lät uppföra
den nya hufvudbyggnaden och 1793 af G. och
två andra herrgårdar upprättade stamgodset
Moltken-borg. Trädgården är utomordentligt vacker
och stor, 44 har, med ypperliga drifhus och många
sällsynta träd samt prydd med talrika marmor- och
bronsstatyer, kopior efter berömda verk. E. Ebg.
Glosa (jfr Glossa). 1. Språkv., osj älf stan digt
eller bundet semem, hvars betydelse utgöres af
ett blott tankeelement och som i det faktiska
språklifvet måste förbindas med andra glosor
för att bilda ett fritt semem, d. v. s. ett,
hvars betydelse utgöres af en hel tankegång. Jfr
Noreen, ’Vårt språk", V, 47.
2. Glosa betecknar i allmänhet ett till något
främmande språk hörande ord, företrädesvis med
afseende på dess inpräglande i minnet; däraf g
l o s-bo k, en bok, i hvilken man uppskrifvit
sådana till inlärande bestämda ord. I dagligt
tal användes ordet glosa (speglosa) liktydigt
med ett hånfullt och klandrande tillmäle.
1. R-nB. 2. A. M. A.
Glosbok. Se Glosa.
Glosimodt, 01 a f 01 af sen, norsk bildhuggare,
f. 1821 i Telemarken, studerade i "tegneskolen"
i Kristiania och från 1851 i Köpenhamn, där han<
var bosatt till sin död (1897). Utom en mängd
porträttmedaljonger i marmor, buxbom och elfenben
utförde G. statyn Sæterjenten, statyetter
och porträttbyster. Bepresenterad af byster
och medaljonger i norska nationalgalleriet.
O- A. ö.*
Glossa [glå’ssa], grek. (eg. tunga, tungomål,
språk), ett från det vanliga språkbruket
afvikande uttryckssätt. Afvikelsen kan framträda
i den språkliga formens allmänna beskaffenhet,
då glossa är liktydigt med munart eller
dialekt. Men vanligen förstås med glossa
ett enstaka, ovanligt eller för-åldradt och
därigenom svårfattligt ord äfvensom den vid ett
sådant ord bifogade förklaringen. Sistnämnda
betydelse blef småningom den mest brukliga, och
redan under den klassiska forntiden började
man att under namn af glossarier inrätta
samlingar af sådana, vanligtvis i alfabetisk
ordning uppställda, ordförklaringar, hvilkas
författare kallades glossografe r. Då sådana
ordförklaringar omedelbart bifogades till de
äldre författarnas text, inträffade ej sällan,
att okunniga afskrifvare sedermera ryckte dem
in i denna, hvarför glossa 1. g l o’s s e m a
inom den filologiska kritiken stundom nyttjas
i betydelsen af ett för den ursprungligatexten
främmande och däri inskjutet tillägg. Särskild
betydelse fingo de af medeltidens rättslärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
