1331 Glossa-Glossopterisfloran 1332 (g l o ss a t o r er, se d. o.) till den romerska lagtexten i Corpus juris civilis fogade förklaringarna. De skrefvos dels mellan textraderna (glossæ interlineares), dels i brädden (glossæ margi-nales) och åtnjöto länge samma anseende som själfva texten. A. M. A. Glossa [glå'ssa], metr., versform af spanskt ursprung, hvilken består af en fyrrading som tema, följd af fyra tioradingar (se D e c i m e), hvilkas resp. .slutrader utgöras af temats fyra verser i den ordning de förekomma och hvilkas innehåll är en utläggning eller variering af slutradens. Versmåttet är fyr-fotigt trokeiskt. Versformen älskades mycket af de tyske romantikerna (Tieck m. fl.) och fann odlare äfven bland Sveriges nyromantiker (särskildt Ätterbom). Till tema valdes gärna allmänt kända verser af andra skalder. Rörande olika arter af denna form -se Minor, "Neuhochdeutsche metrik" (2:a uppl. 1902). E-n B. Glossa [glå'ssa], Kap, det mest brukade namnet på Kap Linguetta, forntidens Akrokeraunion. Glossa'nthrax, med., mjältbrandskarbunkel i tungan. Se Glossitis. Glossarium [glåssä-], lat., sv. plur. glossa-r i e r. Se G l o s s a. Glossärium sviogõthicum, en af J. I hr e (se d. o.) 1769 utgifven svensk ordbok. Glossatorer (lat. glossatõres) kallas de medeltida rättslärda, som särskildt under 1100-talet i Bologna återupplifvade ett vetenskapligt studium af den romerska rätten och genom sina glossor (se Glossa) till Justinianus' stora lagverk (Corpus juris civilis) främjade kunskapen om detta, hvarigenom den romerska rättens s. k. reception särskildt i Tyskland förbereddes och dess betydelse för den moderna rättsvetenskapen grundlades. Den förste af glossa-'torerna var I r n e r i u s (d. före 1140), efter honom blefvo mest berömda de s. k. quattiior doctores (fyra doktorerna): Bulgarus, Martinus, Hugo och Jacobus, samt längre fram Accursius (d. omkr. 1260), hvars arbete under namn af Glossa .ordinaria efter hand mestadels utträngde alla öfriga, i synnerhet i praxis. Vida mindre betydelse tillkommer kommentatorerna (postglossatorerna), hvilka inskränkte sig till ett glosseran.de af de äldre glossatorernas skrifter; dock finnas bland dem undantag, såsom B art öl u s (se d. o.), hvilken blef grundläggare af en särskild skolastisk riktning och var den förste, som egnade uppmärksamhet åt läran oin lagkonflikterna eller den internationella privaträtten. Glossatorernas metod är exegetisk-analytisk .och betecknas stundom såsom mos italicus (italiensk metod) i motsats till den senare mos ga'llicus (fransk metod), hvilken var systematisk; den förra kallas ock legalmetoden med hänsyn därtill, att den följer källornas egen ordning beträffande innehållet. Eld. Glossema [glå'ss-], grek. Se Glossa. Glossina, zool. Se Tsetseflugan. Glossitis (af grek. glo'ssa, tunga), med., inflammation i tungan, vare sig ytlig i dess slemhinna, s. k. glossitis mucosa, eller djupliggande, g. parenchy-matosa. Den senare är antingen partiell (inskränkt till en liten del af tungan) eller universell (allmänt utbredd i hela tungan). Den sistnämnda, som uppkommer genom betydlig kemisk eller mekanisk retning, vid inverkan af kvicksilfver eller af septiska .gifter, framför allt mjältbrand, medför hastigt en betydlig ansvällning af hela tungan, så att den ej blott fyller hela munhålan ända upp till gomhvalfvet, utan pressas bakut mot struplocket och framåt utanför f ramtänderna. Patienten kan då hvarken tugga, svälja eller tala, ja knappast andas, och ofta hotas lifvet genom häftiga kväfningsanfall. Saliven rinner ymnigt ur munnen, och på sidorna får tungan af tänderna intryck, som kunna öfvergå till sårbildning. Sällan inträder varbildning inuti tungan. Vid mjältbrand i tungan bildar sig en karbunkel, glossanthrax, med inflammerad omgifning. Äfven actinomycessvampen kan orsaka kronisk inflammation och varbildning i tungan. Is, upprepad sköljning och inskärningar i tungan äro de bästa medlen att minska inflammationen och ansvällningen samt att afvända faran. F- B-* Glossocële, med., detsamma som makro-gl o ss i. Glossogräf, glossarieförfattare. - G l o s s o-grafl, skrifvandet af glossarier. Adj. G l o s s o-gr ä f i s k. Se Glossa. Glossolali (af grek. glofssa, tunga, och laléi'n, tala). Se Tungomålstaland e. Glossop [glå'sap], stad i engelska grefsk. Derby, 16 km. s. ö. om Manchester. 21,526 inv. (1901). Bomullsmanufakturer, pappersfabriker. Glossope'træ (af grek. glo'ssa, tunga, och peftros, sten), Stentungor, äro fossila hajtänder, som af folktron fått ofvanstående namn. Glosso'phagæ, zool. Se V a m-p y r er. Glosso'pteris Brongniart, paleobot., en fossil ormbunksväxt af oviss systematisk ställning med rhizomliknande stammar och odelade, mer eller mindre tydligt skaftade blad af varierande form - jämnbreda, aflånga, äggrunda, tunglika, lansettlika o. s. v. - med tydlig medelnerv och förgrenade, med hvarandra anastomoserande sidonerver. Jämte dessa normala blad förekommo äfven små fjällik-nande, i samband med hvilka man iakttagit sporangieliknande bildningar. De egendomliga rhizomliknande stammarna, af hvilka endast aftryck äro kända och hvilkas inre byggnad ännu är obekant, uppfattades länge som ett särskildt fossil, Verte-braria. Glossopteris har sin största betydelse som utmärkande för glossopterisfloran, ehuru några af dess många arter öfverlefde denna och förekomma ännu i öfre trias. A. G. N. Glossopterisfloran, geol., paleobot., den företrädesvis genom arter af släktena Glossopteris och Gangamopteris kännetecknade flora, som inom vissa områden af jorden, hufvudsakligen på det södra halfklotet, var rådande i stället för den samtidigt inom större delen af norra halfklotet härskande stenkols-(inklusive perm-)floran. Närmare bestämdt är glossopterisfloran känd från Indien, Australien, SydAfrika och Syd-Amerika, hvarjämte man funnit en utliggare af densamma i Ryssland. Man antager, Glossopteris Brow-niana. A normalt blad, B fjälliknande blad. (2/9 nat. storl.)