1335 Gloucestershire-Glowacki 1336 Clare och sedan till släkten Despenser. Eikard II gjorde 1385 sin farbroder Thomas till hertig af G., och sedermera har denna hertigtitel ofta utdelats inom den engelska konungafamiljen. 1. Ko ber t, earl af G., oäkta son till konung Henrik I och äldst af dennes barn, blef earl omkr. 1122, gjorde vid faderns död trots sina vänners uppmaning ej anspråk på kronan och blef från 1139 sin halfsyster Matildas främste medhjälpare i striden mot Stefan af Blois. Han landsteg s. å. som öfverbefälhafvare för Matildas här med henne i England, tillfångatog 1141 vid Lincoln konung Stefan, men blef s. å. själf fången, hvarpå de i nov. utväxlades mot hvarandra. Under krigsåren gaf Robert prof på goda fältherre- och regent-egenskaper; han dog 1147 i Bristol, i det längsta arbetande på att sammanhålla Anjou-partiet mot Stefan. - Hans son William, earl af G., d. 1183, fick till mag Eichard, earl af Clare, hvarigenom earlvärdigheten öfvergick till denna ryktbara och rika, från en oäkta son till hertig Eikard den orädde af Normandie härstammande släkt. 2. Gilbert d e Cl a r e, earl af G., Hertford och Clare, "den röde earlen", f. 1243, d. 1295, var de engelske baronernas mäktigaste man under Edvard I :s tid. 1264 stod han på Simons af Mont-fort sida mot prins Edvard och konung Henrik III, och det var till honom den besegrade konungen vid Lewes öfverlämnade sitt svärd. I febr. 1265 bröt han med Simon och började i juni i förening med prins Edvard öppet krig samt tyckes ha som befälhafvare för en härafdelning afgjort utgången till den kungliga sidans förmån i slaget vid Evesham (s. å.). Under de följande åren fejdade G. än mot Simon af Montfort d. y., än mot konung Henrik, men vid den sistnämndes död var han den förste, som lofvade hålla riket till hända åt den på korståg frånvarande Edvard I. 1290 gifte han sig med Edvard I :s dotter Johanna (d. 1307). Han egde ofantliga gods på Irland, i Wales och i 22 engelska grefskap. - Hans son Gilbert, earl af G., f. 1291, d. 1314, uppfostrades en tid tillsammans med Edvard II och stupade vid Bannockburn, där Edward blef slagen. 3. Thomas ofWoodstock. hertig af G., earl af Buckingham, yngste son till Edvard III, f. 1355, vann 1380 mycken krigarära genom att tillbakaslå ett fransk-spanskt landstigningsförsök vid Dover, slöt sig under Eikard II:s tidigare regeringsår nära till sin äldre broder John af Gaunt, hertig af Lancaster, och uppträdde ofta hotfullt mot den unge konungen. 1388-89 var han den verklige regenten och som sådan ansvarig för "det obarmhärtiga parlamentets" skräckvälde. Han blef 1397 arresterad af Eikard II såsom misstänkt för stämplingar samt förd till Calais, där han i sept. s. å. afled, antagligen mördad på konungens befallning. 4. Humphrey, hertig af G., "den godehertig Humphrey", yngste son till Henrik IV, f. . 1391, upphöjdes 1414 till hertig och medlem af sin broder Henrik Y :s råd, deltog med utmärkelse i dennes franska fälttåg och var vid Henriks död (maj 1422) t. f. regent i England. Parlamentet erkände emellertid honom som protektor endast för den tid den äldre brodern, Bedford, var från- varande i Frankrike. Han invecklades genast i bittra strider med sina statsklokare fränder af huset Beaufort (se d. o.) och tillfogade indirekt den engelska saken i Frankrike en obotlig skada, då han (trol. 1422) gifte sig med Jakobæa af Bajern och sedan mot engelsmännens bundsförvant Filip af Burgund förgäfves sökte försvara hennes rättigheter till Hainaut, Holland och Zeeland. Deras äktenskap förklarades 1428 ogiltigt af påfven, och kort därpå gifte sig G. med sin illa beryktade mätress, Eleanor Cobham, hvilken för svartkonster mot Henrik VI :s lif 1441 inspärrades i fängelse för lifstiden. G :s inflytande i rådet hade försvunnit, sedan Henrik VI själf öfvertagit regeringen och drottning Margareta samt hertigen af Suffolk blifvit de verkligt ledande i hans politik. Såsom misstänkt för förräderi fängslades G. i febr. 1447 och dog några dagar senare i fängelset, efter hvad som numera allmännast antages ej mördad, utan en naturlig död. Han njöt en tid mycken folkgunst som förfäktare af krigspolitiken, men var själfvisk, nyckfull och utsväfvande. Italienska humanister beskyddade han, och Oxfords universitet fick af honom stora bokdonationer. 5. Eikard, hertig af G., 'sedermera Eikard III. Se Eikard, engelska konungar. 6. Henrik, hertig af G., son till Karl I. Se Henrik, engelska prinsar. 7. William Henry, hertig af G., son till prins Fredrik Ludvig af Wales och yngre broder till konung Georg III, f. 1743, d. 1805, blef 1764 upphöjd till hertig af G. och Edinburgh och avancerade i armén småningom till fältmarskalk (1793). Han gifte sig 1766 i hemlighet med änkegrefvinnan-af Waldegrave; då detta giftermål 1772 blef bekant för Georg III, förvisades' han från hofvet, men äktenskapet förklarades 1773 efter undersökning giltigt, och han togs 1780 åter till nåder. 8. William Frederick, hertig af G., den föregåendes son, f. 1776, d. 1834, kallades till faderns död prins William af G., därefter hertig af G. och Edinburgh, men fick titeln kunglig höghet först 1816, då han förmäldes med Georg III :s dotter Maria (f. 1776, d. 1857). S. å. blef han fältmarskalk. I det politiska lifvet deltog han föga, utan egnade sig jämte sin gemål mest åt filantropisk verksamhet. V. S-g-. Gloucestershire [glå'stajie]. Se Gloucester 1. Glouvet [glovä'], Jules de, pseudonym. Se Quesnay de Beaurepaire. Glowacki [glåva'tski], Aleksander, polsk författare, under pseudonymen B o l e s f a w Prus, f. 1846, studerade naturvetenskap, matematik och filosofi vid Warschaus universitet och debuterade 1866-68 i polska tidskrifter. Han var i början anhängare af den positivistiska riktningen, men har småningom arbetat sig upp till en själfständig ställning som en af Polens främsta novellister. Hans smärre berättelser, fulla af realistisk skärpa, humor och satir, utkommo 1885 i 5 delar under titeln-Szkice i obrazki (Skisser och bilder, ny uppl. 1897), hvartill kom ett band Drobiazgi (Bagateller, 1892). På 1880-talet blef G. medarbetare i den konservativa tidningen "Kuryer Warszawski", där han skrifvit mycket populära veckokrönikor af blandadt innehåll. I sina romaner har G. med sund skepsis och skarp blick, ofta dock med något tendentiös öfver-