Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glossa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1335
Gloucestershire-Glowacki
1336
Clare och sedan till släkten Despenser. Eikard
II gjorde 1385 sin farbroder Thomas till hertig
af G., och sedermera har denna hertigtitel ofta
utdelats inom den engelska konungafamiljen.
1. Ko ber t, earl af G., oäkta son till konung
Henrik I och äldst af dennes barn, blef earl
omkr. 1122, gjorde vid faderns död trots
sina vänners uppmaning ej anspråk på
kronan och blef från 1139 sin halfsyster
Matildas främste medhjälpare i striden mot
Stefan af Blois. Han landsteg s. å. som
öfverbefälhafvare för Matildas här med henne
i England, tillfångatog 1141 vid Lincoln
konung Stefan, men blef s. å. själf fången,
hvarpå de i nov. utväxlades mot hvarandra.
Under krigsåren gaf Robert prof på goda
fältherre- och regent-egenskaper; han dog
1147 i Bristol, i det längsta arbetande på
att sammanhålla Anjou-partiet mot Stefan. -
Hans son William, earl af G., d. 1183, fick
till mag Eichard, earl af Clare, hvarigenom
earlvärdigheten öfvergick till denna
ryktbara och rika, från en oäkta son till
hertig Eikard den orädde af Normandie
härstammande släkt.
2. Gilbert d e Cl a r e, earl af G., Hertford
och Clare, "den röde earlen", f. 1243, d.
1295, var de engelske baronernas mäktigaste man
under Edvard I :s tid. 1264 stod han på Simons
af Mont-fort sida mot prins Edvard och konung
Henrik III, och det var till honom den besegrade
konungen vid Lewes öfverlämnade sitt svärd.
I febr. 1265 bröt han med Simon och började i
juni i förening med prins Edvard öppet krig samt
tyckes ha som befälhafvare för en härafdelning
afgjort utgången till den kungliga sidans förmån
i slaget vid Evesham (s. å.). Under de följande
åren fejdade G. än mot Simon af Montfort d. y.,
än mot konung Henrik, men vid den sistnämndes död
var han den förste, som lofvade hålla riket till
hända åt den på korståg frånvarande Edvard I.
1290 gifte han sig med Edvard I :s dotter
Johanna (d. 1307). Han egde ofantliga gods
på Irland, i Wales och i 22 engelska grefskap.
- Hans son Gilbert, earl af G., f. 1291, d.
1314, uppfostrades en tid tillsammans
med Edvard II och stupade vid Bannockburn,
där Edward blef slagen.
3. Thomas ofWoodstock. hertig af G.,
earl af Buckingham, yngste son till Edvard
III, f. 1355, vann 1380 mycken krigarära
genom att tillbakaslå ett fransk-spanskt
landstigningsförsök vid Dover, slöt sig under
Eikard II:s tidigare regeringsår nära till
sin äldre broder John af Gaunt, hertig af
Lancaster, och uppträdde ofta hotfullt mot
den unge konungen. 1388-89 var han
den verklige regenten och som sådan
ansvarig för "det obarmhärtiga parlamentets"
skräckvälde. Han blef 1397 arresterad af Eikard
II såsom misstänkt för stämplingar samt förd till
Calais, där han i sept. s. å. afled, antagligen
mördad på konungens befallning.
4. Humphrey, hertig af G., "den
godehertig Humphrey", yngste son till Henrik
IV, f.
. 1391, upphöjdes 1414 till hertig och medlem af
sin broder Henrik Y :s råd, deltog med utmärkelse
i dennes franska fälttåg och var vid Henriks död
(maj 1422) t. f. regent i England. Parlamentet
erkände emellertid honom som protektor endast
för den tid den äldre brodern, Bedford, var från-
varande i Frankrike. Han invecklades genast i
bittra strider med sina statsklokare fränder af
huset Beaufort (se d. o.) och tillfogade indirekt
den engelska saken i Frankrike en obotlig skada,
då han (trol. 1422) gifte sig med Jakobæa af
Bajern och sedan mot engelsmännens bundsförvant
Filip af Burgund förgäfves sökte försvara
hennes rättigheter till Hainaut, Holland
och Zeeland. Deras äktenskap förklarades
1428 ogiltigt af påfven, och kort därpå
gifte sig G. med sin illa beryktade mätress,
Eleanor Cobham, hvilken för svartkonster mot
Henrik VI :s lif 1441 inspärrades i fängelse
för lifstiden. G :s inflytande i rådet hade
försvunnit, sedan Henrik VI själf öfvertagit
regeringen och drottning Margareta samt hertigen
af Suffolk blifvit de verkligt ledande i hans
politik. Såsom misstänkt för förräderi fängslades
G. i febr. 1447 och dog några dagar senare i
fängelset, efter hvad som numera allmännast
antages ej mördad, utan en naturlig död. Han
njöt en tid mycken folkgunst som förfäktare af
krigspolitiken, men var själfvisk, nyckfull och
utsväfvande. Italienska humanister beskyddade
han, och Oxfords universitet fick af honom
stora bokdonationer.
5. Eikard, hertig af G., ’sedermera Eikard III.
Se Eikard, engelska konungar.
6. Henrik, hertig af G., son till
Karl I. Se Henrik, engelska prinsar.
7. William Henry, hertig af G., son till
prins Fredrik Ludvig af Wales och yngre broder
till konung Georg III, f. 1743, d. 1805, blef
1764 upphöjd till hertig af G. och Edinburgh och
avancerade i armén småningom till fältmarskalk
(1793). Han gifte sig 1766 i hemlighet med
änkegrefvinnan-af Waldegrave; då detta giftermål
1772 blef bekant för Georg III, förvisades’
han från hofvet, men äktenskapet
förklarades 1773 efter undersökning
giltigt, och han togs 1780 åter till nåder.
8. William Frederick, hertig af G., den
föregåendes son, f. 1776, d. 1834,
kallades till faderns död prins William af
G., därefter hertig af G. och Edinburgh,
men fick titeln kunglig höghet först 1816,
då han förmäldes med Georg III :s dotter
Maria (f. 1776, d. 1857). S. å.
blef han fältmarskalk. I det politiska
lifvet deltog han föga, utan egnade sig jämte
sin gemål mest åt filantropisk verksamhet.
V. S-g-.
Gloucestershire [glå’stajie]. Se Gloucester 1.
Glouvet [glovä’], Jules de, pseudonym. Se Quesnay
de Beaurepaire.
Glowacki [glåva’tski], Aleksander, polsk
författare, under pseudonymen B o l e s f
a w Prus, f. 1846, studerade naturvetenskap,
matematik och filosofi vid Warschaus universitet
och debuterade 1866-68 i polska tidskrifter. Han
var i början anhängare af den positivistiska
riktningen, men har småningom arbetat sig upp
till en själfständig ställning som en af Polens
främsta novellister. Hans smärre berättelser,
fulla af realistisk skärpa, humor och satir,
utkommo 1885 i 5 delar under titeln-Szkice i
obrazki (Skisser och bilder, ny uppl. 1897),
hvartill kom ett band Drobiazgi (Bagateller,
1892). På 1880-talet blef G. medarbetare i den
konservativa tidningen "Kuryer Warszawski",
där han skrifvit mycket populära veckokrönikor
af blandadt innehåll. I sina romaner har G. med
sund skepsis och skarp blick, ofta dock med
något tendentiös öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
