1337 Glover-Gluck 1338 drift, skildrat olika sidor af det polska samhällslifvet: Palac i rudera (Palats och truiner, 1876) tecknar individens fåfänga kamp mot samhället, Powracaja fala (Den återvändande vågen, 1880) den sociala kampen mellan arbetsgifvare och fabriksarbetare, Placõwka (Fältposten, 1885) den polske bondens svåra ställning gentemot den tyska kapitalistkolonisationen, Lalka (Dockan, 1891) gisslar borgerliga förhållanden, och Emancypantky (1894) är en något ensidig, men förträffligt utförd karakterisering af den moderna kvinnoemancipationens öfverdrifter. Slutligen har G. i den bredt anlagda romanen Faraon sökt gifva en psykologisk kultur- och samhällsbild af det gamla Egypten i 11 :e årh. f. Kr. Några af G :s karaktärsteckningar, såsom af Wokalski i "Lalka" eller af Eamses i "Farao", höra till den nyare polska romanlitteraturens yppersta detaljer. A-^ J-Glover [gla'va], Kichard, engelsk skald, i. 1712, d. 1785, under flera år medlem af parlamentet, utgaf 1737 hjältedikten Leonidas (5 :e tillökade uppl. 1770), som af whigpartiet hälsades med jubel, samt ballader, klassicerande sorgespel m. m. Hans Memoirs of a celebrated literary and political cha-racter voro uteslutande politiska. Se Schaaf, "G:s leben und werke" (1900). Gloversville [gla'vosvil], stad i nordamerikanska staten New York, n. v. om Albany, med stor tillverkning af handskar (200 fabriker, som 1904 producerade för nära 6,5 mill. doll.). 18,349 inv. <1900). (J- F- N-) Glovertorn, kem. tekn. Se Svafvelsyra. Gioxi'nia L'Her., bot. Se Si n ni n g i a. Gluchov, stad i ryska guv. Tjernigov. 14,856 inv. (1897). Tillverkning af tvål, läder m. m. Spannmålshandel. Omkr. 7 km. från staden nära byn Polosjek finnes ett vidsträckt lager af porslinslera, som förser nästan hela landets porslinsfabriker med råmaterial. (J- F- N-) Gluck [glokk], Christoph Willibald, tysk tonsättare och opera-reformator, f. 2 juli 1714 på godset Weidenwang vid Neumarkt i Ober-Pfalz, .d. 15 nov. 1787 i Wien, var son af en jägmästare. Han sattes 1726 i en jesuitskola i Böhmen, där han undervisades äfven i sång och instrumentalspel, och kom 1732 till Prag, där han under Czernohorsky fortsatte sin musikaliska uppfostran, allt under det han skaffade sig uppehälle genom att sjunga i kyrkorna och i närgränsande byar tjänstgöra som bondspelman. 1736 fann han i Wien en beskyddare i furst Melzi, hvilken tog honom med sig till Milano och lät honom fullkomna sina studier i harmoni för Sammartini. Snart började han skrifva operor i det gängse italienska maneret: Artaserse (1741), Iperm-nestra, Cleonice, Artamene, Fedra m. fl., och det bifall alla dessa vunno föranledde en inbjudning till London, 1745, där han likväl icke gjorde lycka med sin La caduta dei giganti (1746). Emellertid tog hans stil nu intryck såväl af Handel - hvilken om honom lär ha fällt det hårda yttrandet: "G. kan icke mera kontrapunkt än min kock" - som af Eameau, hvars operor han vid ett kort besök i Paris samtidigt lärde känna. 1746-49 var han dirigent vid ett resande operasällskap (i Dresden, Prag, Wien, Hamburg och Köpenhamn). I Wien uppfördes 1748 G:s opera Semiramide. 1749 skref han i Köpenhamn Tetide. Redan i dessa stycken röjas spår af ett nytt skrifsätt, och de blifva tydligare i Tele-macco (Eom 1750) och La demenza di Tito (Neapel 1751), ur hvilka han senare lånade flera sidor för sin "Armide" och "Iphigénie. en Tauride". Genom ett rikt giftermål med Marianne Pergin (1750) blef G. ekonomiskt oberoende, och förnäma beskyddare skaffade han sig genom att, under det han 1754-64 var hofkapellmästare i Wien, för hofvets förlustelser skrifva en mängd operor (bl. a. L'eroe cinese], sångspel (L'arbre enchantée, La Cythére assiégée, II re pastor e) och baletter (Don Giovanni m. fl.), allt medan han, bl. a. genom vitter-hetsstudier, samlade sig för allvarligare dåd. Dessa inleddes redan genom Orfeo ed Euridice (1762), där man synnerligast beundrade de gripande körerna och den uttrycksfulla orkestern. Därpå skref G. åter diverse "piëces de circonstance", t. ex. Il parnasso confuso, som spelades af fyra ärkehertiginnor, med ärkehertig Leopold som ackompanjatör. Fullt ohöljdt framträdde G:s reformsträfvande först i Alceste (1767), liksom "Orfeo" skrifven till text af hans själsfrände Calsabigi samt vid sitt publicerande (1769) föregången af den berömda dedikationen till storhertigen af Toscana. "Då jag företog mig", säger han, "att sätta operan 'Alceste' i musik, - - -, sökte jag återställa musiken till hennes sanna bestämmelse: att understödja dikten i afsikt att förstärka känslornas uttryck och situationernas intresse, utan att afbryta handlingen eller kyla densamma med onyttiga prydnader. Jag trodde, att musiken borde för poesien vara detsamma, som för en felfri och välordnad teckning färgernas liflighet och en lycklig blandning af ljus och skugga, hvilka blott tjäna till att lif va figurerna, utan att förstöra konturerna". Sistnämnda åsikt utgör den enda svaga punkten i detta för öfrigt oemotsägliga program. Också ger detta afsiktliga och mekaniska kolorerande, detta underordnande af tonen under ordet ej sällan åt G:s musik en abstrakt och monoton färg, hvartill dock äfven medverkar, att hans musikaliska uppfinning och kunskaper ej voro af första rang. Han var större reformator än musiker. Å andra sidan egde han emellertid en djup- känsla för det antikt enkla och storartade, ett ovanligt sinne för det sceniskt verkningsfulla och en imponerande förmåga af natursann och slående karakteristik såväl i det rörande som i det patetiska. Han har äfven, synnerligen uti harmoni och instrumentation, i anmärkningsvärd grad riktat tonkonstens resurser.