i människans vilja. ”I själfva verket är det för människan lika nödvändigt att vilja det goda som att lefva och andas.” Men det goda för människan kan framträda i flera olika former, hvilka delvis stå i strid mot hvarandra. Detta får sin förklaring däri, att människans vilja är en enhet af motsatta viljor. Allt godt tillfredsställer viljan ur någon synpunkt, men alltefter som denna synpunkt är mer eller mindre väsentlig, säges det goda vara ett godt af högre eller lägre art. Redan inom det sinnliga området förefinnas dylika motsatser, men alldenstund människan är ett sinnligt förnuftigt väsen, förefinnes ock en motsats mellan tvenne hufvudarter af godt för hennes vilja, nämligen det sinnligt goda, d. v. s. det angenäma och nyttiga, och det förnuftigt goda, d. v. s. det rätta. Det sinnligt goda, hvars vinnande väl kan vara ett mer eller mindre trängande behof för människan, men ej gör sig gällande som en oafvislig fordran, som kräfver aktning, utan är ett relativt godt, förutsätter, för att vara verkligt, ej blott att viljan riktas därpå, utan äfven yttre omständigheter; men det förnuftigt goda, som uppträder såsom oafvisligen fordrande och är ett absolut godt, förutsätter för sin verklighet endast, att människan själf är god eller vill det goda, ty ”det finnes ingenting absolut godt, utom allena en god vilja”. L. H. Å.*

Godtemplarordens fana.

Godtemplarorden leder sitt ursprung från Amerika. Där hade i staden Utica, New York, 1851 bildats en nykterhetsförening, benämnd ”Jerichos riddare”. Från denna skilde sig redan s. å. en dess medlem L. E. Coon och bildade en ny förening med mindre formväsen, The order of good Templars (De gode tempelriddarnas orden). Sedan af denna orden bildats 14 lokalafdelningar, afskilde sig den orolige Coon åter, följd af hela den lokalförening, hvartill han hörde. Denna afsöndrade afdelning upptog namnet Independent order of Good Templars eller förkortadt I. O. G. T. (Numera är den officiella benämningen ändrad till International order of Good Templars.) Redan 1852 bildades en öfverorganisation eller storloge, till hvars ordf. eller chef valdes Nathaniel Curtis, hvilken blef ordens förste organisatör. Orden utbreddes mycket raskt, så att flera storloger måste organiseras. Redan efter tre års arbete inrättades en centralorganisation, The right worthy grand lodge, numera kallad International supreme lodge, högsta storlogen, hvars förste chef blef James M. Moore från Kentucky och hvars chef sedan 1905 är riksdagsmannen Edv. Wavrinsky i Stockholm. Godtemplarorden är en internationell sluten förening (icke hemligt sällskap) af män och kvinnor, hvilken efter bestämda grundsatser och på öfverallt i hufvudsak enahanda sätt arbetar för utrotande af bruket af alla slags rusdrycker såsom läskedrycker eller njutningsmedel. De medel, hvarigenom orden vill nå sitt mål, allmän och fri nykterhet, äro 1) helafhållsamhet för hvarje medlem, 2) räddning af i dryckenskap fallna, 3) allsidig upplysning, 4) restriktiv lagstiftning i den mån upplysningen sprides, 5) rusdrycksförbud, sedan opinion vunnits därför, samt 6) fortsatt arbete för förbudets upprätthållande och nykterhetsidéns rotfästande. Under högsta storlogen sortera storlogerna, i regel en för hvarje land eller stat, där icke språkolikheter o. d. föranleda inrättande af s. k. dualstorloger. Under storlogerna lyda logerna eller lokalföreningarna antingen direkt eller med distriktloger som mellanlänkar. I anslutning till logerna arbeta olika slag af barn- och ungdomsafdelningar som logernas rekrytskolor. Orden öfverfördes 1868 till Europa genom Joseph Malins och har nu vunnit fotfäste i alla världsdelar. Den har gjort sina största landvinningar i norra hälften af Europa; i Ryssland och i södra Europa har den svårt att få fäste. Slafkriget och slafveriets upphäfvande i Amerika framkallade den s. k. negerfrågan eller frågan, huruvida de frigjorde negerslafvarna och negrerna i allmänhet skulle likberättigas med de hvite eller icke. Då denna fråga indrogs äfven i godtemplarorden, hvars dåv. chef, öfverste J. J. Hickman från Kentucky (d. 1902), var en motståndare till negrernas likställighet med de hvite, inträffade efter några års tvister en söndring 1876, i det att ifrarna för negrernas likställighet, hvilka utgjordes af de engelske godtemplarna och en del ordensmedlemmar från unionens nordstater, afskilde sig från högsta storlogen och organiserade en ny sådan, den s. k. ”Världsstorlogen”, som utgaf sig som den rättmätige bäraren af godtemplarnamnet, emedan den vidhöll den ursprungliga grundsatsen om ordens tillgänglighet för alla människor, oberoende af ras, språk och hudfärg. Så uppkommo de båda ordensgrenarna, den amerikanska och den engelska eller, såsom de äfven efter sina resp. ledare vanligen kallades, hickmaniter och maliniter. Efter att ha rivaliserat med hvarandra under 10 år sammanslöto sig de båda grenarna åter 1887, efter hvilket år arbetet bedrifvits lugnt och säkert. Visserligen har 1906 ännu en utbrytning egt rum, i det att en rätt ansenlig skara godtemplare inom Mellan-Europa med de frihetsälskande schweizarna i spetsen då åstadkom en särskild organisation, Den neutrala godtemplarorden, för vinnande af oinskränkt frihet särskildt i religiöst hänseende. Men godt hopp finnes, att alla dessa skola för orden återvinnas, sedan man vid ordens världskongress 1908 i Washington beslutit, på framställning från Sveriges storloge, att medgifva de särskilda storlogerna rätt att vidtaga förändringar i den allmänna ordensritualen, äfven i syfte att göra den religiöst neutral. -- Enligt de rapporter, som afgåfvos vid högsta storlogens senast hållna möte 1908, utgjorde godtemplarnas i hela