1397 Godthaab-Godtycke 1398 ersättningar vid 1,150 dödsfall. Nyss angifna dag egde föreningen i fonder och kassabehållning öfver l mill. kr. Ordens inflytande och ansende här äro numera rätt stora. Af dess medlemmar tillhörde 25 1908 års riksdag, och i ganska stor utsträckning tages godtemp-lares förmåga i anspråk för kommunala värf. Vid den stora världsutställningen i Paris 1900 tillerkändes Sveriges storloge, som dock icke var direkt representerad, diplom jämte medalj för sin verksamhet, som sålunda ådragit sig uppmärksamhet äfven i utlandet. Närmare kännedom om godtemplarordens organisation och verksamhet kan erhållas i J. Bergman, "Den svenska nykterhetsrörelsens historia" (2 :a uppl. 1898) och "Nykterhetsrörelsens världshistoria" .(1900), 0. Petersson, "Goodtemplarordens i Sverige historia" (1903), och Hj. Blomgren, "Goodtemplar-minnen från Stockholm" (1908). O. P-n. Godthaab [-håb], den äldsta danska, af H. Egede 1721 grundlagda kolonien på Grönland, är belägen under 64° 11' n. br. Säte för inspektören i Sydgrönland och för ett seminarium för utbildande af infödda kateketer. 950 inv. (1901). E. Ebg. Godthjod, nord. myt., ett namn i Eddan på ett mytiskt land eller folk. I Gudrunarhvot och kanske äfven HelreiÕ Brynhildar betyder det "goternas land", i Voluspa måhända människornas land i allmänhet. Några uttolkare anse ordet beteckna "gudarnas land". Jfr G a u t h j o d och G. Schütte, "Godthjod" (1907). Th. W.* God tro (lat. bona fides, fr. bonne /oi, ty. guter -glauben], jur., den föreställning hos en person, som mottager något från en annan, att denne senare verkligen är behörig som fångesman, d. v. s. till att låta mottagaren få den rätt, som afses. Exempel: man köper en sak, lösöre eller fastighet, af någon, som man tror berättigad att sälja saken; man mottager och belånar en pant i den tro, att pantsättaren verkligen rår om densamma; man tar en växel i likvid, under antagande, att den är riktigt öfver-låten från föregående innehafvare; man låter på sig transportera ett skuldebref i den förmodan, att man därmed också får den fordran, skuldebrefvet anger, mot dess utställare. Efter föreliggande yttre .omständigheter får bedömas, huruvida mottagaren rimligen bort misstänka någon oriktighet; att ett förbiseende, som innebär grof vårdslöshet, icke kan ursäkta honom, är gifvet (och för särskilda fall uttryckligen lagstadgadt). Begreppet god tro hänför sig alltså närmast till mottagarens förstånd, men ger anledning att sluta till redlig vilja hos honom (fides bona contraria est jrauåi et dolo, "god tro är motsatsen till svek och bedrägeri") och har med hänsyn härtill - redan af den romerska rätten, sedermera i betydligt större måtto af modern rätt - erkänts som grund till rättsskydd åt den godtroende mottagaren. Detta har egentligen betydelse i de 1all, då den goda tron innebär en oriktig föreställning, i det att fångesmannen icke är behörig (han har själf stulit eller hittat saken, har den blott till låns eller i vård, begagnar sig af en tillfällig namnlikhet med den rätte egaren, har själf redan uppburit likvid för det transporterade skuldebrefvet). I dessa fall uppstår en kollision mellan den rätte .egaren (som mist sitt och nu vill ha det igen, enär 'han aldrig själf afhändt sig det; resp. skuldebrefvets utställare, som en gång inlöst detsamma) och den godtroende mottagaren ("godtroende tredje man" i motsats till dels rätte egaren eller skulde-brefsutställaren, dels fångesmannen; han skulle i regel lida en oförskylld förlust, om han nödgades återställa hvad han mottagit, utan rätt till annan ersättning än hvad han kunde få ut af fångesmannen). För denna kollisions lösning - som i olika rättssystem och på olika utvecklingsstadier utfallit olika - har hänsyn måst tagas å ena sidan till behof vet af trygghet för bestående rätt, hvarmed öfverensstämt att erkänna rätte egarens anspråk, men å andra sidan också till den allmänna omsättningens kraf på sådan säkerhet, att man må kunna utan risk inlåta sig i handel med obekanta. I stort sedt har den förra synpunkten blifvit öfvervägande beaktad i förhållanden angående fast egendom, medan däremot den senare synpunkten efter hand gjort sig alltmera gällande, då fråga varit om lös egendom, framför allt penningar och omsättningspapper. I regel skyddas sålunda icke för-värf af fast egendom i god tro från obehörig person, utan först då ha f d kommit till, förlorar förutvarande rätte egaren sina anspråk. Den godtroende förvärfvaren kan emellertid få behålla den afkastning, som han under sin besittning uppburit, liksom han får anspråk på godtgörelse för nedlagda kostnader. Förvärf af lös egendom i god tro åtnjuter däremot mer eller mindre fullständigt skydd gentemot rätte egaren. Särskildt vår svenska rätt gynnar härvidlag i hög grad den redlige förvärfvaren. - Jämväl i andra fall än där, på sätt nu nämnts, man talar om god tro i egentlig mening, tillerkännes ovetenhet om faktiska förhållanden rättslig betydelse, icke blott enskilda emellan, utan äfven eljest, t. ex. i straffrätten. Begreppet redlighet har också sin betydelse inom flera af rättens områden. (Tyska "Bürgerliches gesetz-buch" stadgar uttryckligen "treu und glauben" som norm för utläggning af aftal och för gäldenärs fullgörande af sin prestationsskyldighet.) C. G. Bj. Godtvädersapa, sjöv. Se Spenkert. Godtycke, filos., människans sinnliga begärförmåga, tänkt såsom väljande mellan olika begär. Detta val är visserligen fritt så till vida, som det på begärförmågan själf beror, hvilket begär hon faktiskt besluter sig för att söka tillfredsställa; men så långt godtycket sträcker sig, förefinnes intet medvetet och afsiktligt sammanhang emellan motiven samt ej heller emellan de valakter, genom hvilka dessa af viljan väljas. Den godtyckliga människan vet ej, hvarför hon vill det hon vill; hon vill det, emedan det för tillfället behagar henne, icke därför att det står i öfverensstämmelse med eller befordrar någon grundsats, som hon uppställt för sitt handlingssätt. Väl förefinnes något sammanhang äfven i den mest godtyckliga människas görande och låtande, men detta sammanhang har ej sin grund i någon afsiktlighet hos hennes vilja, utan i tendenser, som härröra från ett ännu lägre område, från hennes drifter och instinkter. Beroende af dessa tendenser och af de tillfälligt framträdande begärens skiftande lif, är den nyckfulla människan vida mindre fri, än man vanligen tror. Sin frihet i högre bemärkelse vinner människan såsom afsiktligt viljande och handlande efter bestämda grundsatser. Låter hon begären råda, få vanligen ett eller några besläktade begär öfverhanden, stegras till passioa