1399 Godunov-Godwin 1400 och drifva människan allt längre i ofri riktning. - På lägsta ståndpunkt röj es godtycket såsom en förmåga att afbryta en viss instinktiv verksamhet och börja en annan, utan att någon förändring hos drifterna därtill ger omedelbar anledning. På högre ståndpunkt blir valet tydligare och paras med en ,viss grad af afsiktlighet. Så kan en människa visa mycken afsiktlighet, besinning och s j älf behärskning, när det gäller att välja medel till begärens tillfredsställelse, ehuru begäret själf är godtyckligt val dt. Ett exempel därpå erbjuder ofta den hat- och hämndlystna människan. Detta visar en hög grad af medvetenhet inom en sfär af viljelifvet, under det sammanhanget mellan denna och lifvet i det hela ännu är föga medvetet och afsiktligt bestämdt. Så länge människan är sinnligt viljande, kvarstår detta i viss mån. Hon må huru planmässigt som helst ordna sitt lif, så är dock den allmänna form, under hvilken'hon söker "lyckan", alltid i viss mån godtyckligt vald. En kan företrädesvis söka den i makt, en annan i rikedom, en tredje i njutning o. s. v. Godtyckligheten lämnar aldrig det sinnliga viljelifvet, ty sinnligheten är alltjämt mer eller mindre tillfälligt bestämd. För den sedliga människan äro de sinnliga begären ett område, som skall bestämmas och ordnas efter sedliga grundsatser. Men detta ordnande skall ske på organiskt sätt. Människan skall ej i första rummet söka undertrycka sina begär, utan förnuftsenligt organisera dem och låta dem fritt verka inom en af förnuftet utstakad sfär. Hon hemfaller därför ej heller till pedanteri, utan ger jämväl sitt godtycke ett visst spelrum. L. H. Å.* Godunov [gadunå'ff], BorisFedorovitj. Se Boris Godunov och E y s s l a n d, historia. Godvikt, hand., en mindre öfvervikt (eller afdrag i den verkliga vikten), som enligt gällande kutym ofta lämnas köparen i grosshandeln och som i regeln beräknas till en viss % eller °/oo af brutto- 1. nettovikt. Å. W:son M. Godwin [gå'dfliin], engelsk jarl, som sådan omnämnd redan under konung Knut den store 1018. G. stod högt i gunst hos konung Knut och var gift med Gytha, en syster till Knuts svåger Ulf, Sven Estridssons fader. Från 1020 namnes han i urkunder främst bland Knuts lekmannahöfdingar; hans danska sympatier togo sig bl. a. uttryck i de nordiska namn han gaf sina barn: Sven (Swegen), Harald, Toste (Tostig) o. s. v. Vid Knuts död 1035 slöt sig G. för att bevara förbindelsen med Danmark först till dennes och Emmas son Hardeknut, men hyllade 1037 Harald Harfot. Vid tronledigheten 1042 åvägabragte han Edvard Bekännarens val till konung, hämtade denne från Normandie och var sedan under hans regering det nationella partiets ledande statsman, ständigt motverkande de normandiske gunstlingarnas inflytande och äfven ofta i strid med de själfrådige jarlarna Leofric och Siward. Själf styrde han Wessex, och hans söner Sven och Harald fingo jarldömen i Mercia och östangeln; hans eget inflytande hos konungen stärktes, då denne 1045 gifte sig med hans dotter Edith. Det motverkades emellertid bl. a. af normanden Robert af Jumiëges, som 1044 blef biskop af London och 1050 ärkebiskop. En öppen brytning mellan G. och konungen inträffade 1051, då G. vägrade utan rättegång bestraffa invånarna i Dover, som låg inom hans jarldöme, för några påstådda öfvergrepp från deras sida mot konungens svåger, grefve Eustache af Boulogne. G. och hans söner förklarades på ett witenagemot fredlösa och nödgades fly till Flandern, där G :s son Tostig fann understöd för dem hos sin svåger, grefve Balduin V. Därifrån återvände de sommaren 1052 med en flotta, vunno understöd af Londons borgare och tvungo konungen att på ett stort möte (sept.) återinsätta dem i deras förra maktställning och förvisa en mängd utländska gunstlingar. G. insjuknade kort därpå och afled 14 apr. 1053. Med Gytha hade han sju söner, bland hvilka den äldste, den våldsamme Sven, dog på pilgrimsfärd 1052; Harald ärfde faderns makt och blef 1066 Englands konung samt stupade s. å. liksom sina bröder Tostig (se d. o.), Gyrth och Leofwine. - G. är utförligt skildrad af Freeman i "The norman con-quest" I-II och af Green i "The conquesfc oi England"; den förre är kanske något partisk för, den senare emot honom. V. S-g. Godwin [gå'däiin]. 1. William G., engelsk författare, f. 1756, d. 1836, blef 1778 präst vid en dissenterförsamling, fick sedan en sinekur i finansministeriet samt blef slutligen bokhandlare och förläggare. De förnämsta af hans skrifter äro An enquiry concerning po-litical justice (1793), The adventures of Galet Williams (3 bd, 1794), en förbrytarro-man, hvari han angrep engelska rättskipningen och öfver hufvud lagarna ; boken är ännu populär tack vare de spännande intrigerna, som förebåda detektivromanen; i båda arbetena är G. i hög grad påverkad af franska revolutionsidéer; The enquirer: reflexions ön education, manners and literature (1797), The life of Geoffrey Chaucer (1804), History of the common-wealth of England from the commencement to the restoration of Charles II (1824-28), Thoughts ön man; his nature, productions and discoveries (1831) samt romanerna Saint-Leon (1799), Fleetwood (1805), Mandeville (1817) och Cloudesley (1830). G. utgaf äfven några sorgespel, som likväl vunno föga bifall, och under pseudonymen Edward Baldwin en mängd barnböcker. Ehuru han länge predikat mot äktenskapet, gifte han sig 1796. Biogr, öfver G. af K. Paul 1876. - 2. Mary G., född Wollstone-craft, den förres maka, engelsk författarinna, f. 1759, d. 1797, ingick först ett "samvetsäktenskap" med en hr Imlay och sedan ett legalt med William G., uppträdde till försvar för kvinnoemancipationen i Vindication of the rights of women (1792; 2:a uppl. 1892) och i andra skrifter. Minnen från en resa i Skandinavien innehållas i Letters written during a short residence in Sweden, Norway and Denmark (1796). Hennes Posthumous works utgåfvos i 4 bd 1798 och hennes Letters 1879. Biogr, öfver fru G. af mrs. Pennell (1885), H. Eichter (1897) och E. Eauschenbusch-Clough (1898). - 3. M a r y W o 11-stonecraft-G., de förras dotter. Se S h e 11 e y. Godwin [gå'dwin], George, engelsk arkitekt och skriftställare, f. 1815, d. 1888, var vice president