satte han sin diktning, hvars resultat voro Die mitschuldigen (komedi på alexandriner, möjligen först 1769 färdig, tryckt 1787; "De medbrottslige", 1799), det på alexandriner skrifna lustspelet Die laune des verliebten (utg. först 1806), hvari förhållandet till Käthchen speglas, och de till stor del med henne för ögonen skrifna dikterna, af hvilka ett urval trycktes anonymt 1769, Neue lieder, med hufvudsaklig anslutning till anakreontikerna, men med genombrytande individuellt allvar (Strack, "G:s Leipziger liederbuch", 1893; Kutschler, "Das naturgefühl in G:s lyrik", 1906; Biedermann, "G. und Leipzig", 1860). Överansträngning och ett olycksfall vid ridt medförde ett svårt sjukdomsfall, som föranledde honom att 1768 återvända till hemmet, där han vistades till mars 1770, hvarunder han mottog starka pietistiska och mystiska intryck af moderns väninna, Susanna von Klettenberg, samt sysslade med alkemi m. m. På faderns tillskyndan for han 1770 till Strassburgs universitet, då ännu tyskt, och afslutade sina studier genom jurislicentiatexamen (aug. 1771). Strassburgvistelsen var afgörande för G:s diktning och därmed för Tysklands litteratur. Han kom nämligen i nära beröring med Herder, hvars mäktiga och väckande personlighet löste och frigjorde G:s åskådning och skaldskap. Herder öppnade G:s ögon för det nationellas och individuellas betydelse, hänvisade honom till de olika litterära manifestationerna af ursprunglig och äkta mänsklig art: Homeros, "folkpoesien", bibeln som litterär företeelse, Shakspere; mot efterbildning af fransmännen och uppskattningen af regler och form satte Herder krafvet på tyskhet, betonade poesiens ursprung ur känslan ända därhän, att han satte poesi och kultur som afgjorda motsatser mot hvarann, och framhöll den språkbildande gåfvan hos skalden. G. lärde flitigt af Herder, påbörjade medicinska och naturvetenskapliga studier, och en alldeles ny utvecklingsfas betecknas af hans lyrik från denna tid, framkallad genom den besvarade kärleken till Friederike Brion (se d. o.). Dessa dikter i sin enkla, omedelbara hänförelse för naturen, sin dyrkan af den älskade beteckna den germanska poesiens nya renässans (se Leyser, "G. zu Strassburg", 1871). Efter återkomsten till Frankfurt började G. tjänstgöra som advokat och for i maj 1772 till Wetzlar för att enligt faderns önskan utbilda sig vid rikskammarrätten därstädes. En lidelsefull kärlek till Charlotte Buff (se d. o.), förlofvad med legationssekreteraren Kestner, höll G. fången där till i sept., då han utan afsked lämnade henne och återvände till Frankfurt, där han sysslade med recensioner i den satiriske vännen Mercks "Frankfurter gelehrte anzeigen" (nytryck af Seuffert 1883). Den oerhörda mängd litterära planer, som han medtog från Strassburg och vidare ökade i Frankfurt, nådde under åren 1771--76 delvis till afslutning och framkallade delvis fragment, hvilka småningom växte till hans senare stora diktningar. Dit höra först och främst ansatserna till kraftdramer öfver Muhammed, Prometheus, Cæsar, Faust, Alexander; ett dramatiskt utkast från 1771 omarbetade han och utgaf 1773, Götz von Berlichingen (sv. öfv. 1814 och 1854), som mottogs med oerhördt jubel, särskildt af de yngre. Det bär prägeln af Sturm und drang (se d. o.) genom sin shaksperiserande, regeltrotsande form, den våldsamma känsloskildringen, förromantiken i figurer och tidston, den ohörda naturalismen i språkbehandlingen; den till Luthers tidehvarf anslutna tyskhänförelsen och frihetstendensen hade utomordentlig betydelse; från Götz utgingo riddarromanerna och -dramerna, och rent stoffligt efterbildades det af nyromantiken. Scendugligt var det emellertid ej, men i värme, glans och rikedom ensamstående. Den samtidiga uppsatsen Über altdeutsche baukunst (nov. 1772) förhärligade Strassburgs Münster och dess mästare Erwin samt vardt begynnelsen till hänförelsen för den gotiska konsten. Fylld af kraftkänsla och besjälad af litterär reformationslust, nedskref G. vidare polemiska stycken, Pater Brey i Hans Sachs' maner mot Gleim, Satyros mot kraftgenierna, Prolog zu den neusten offenbarungen Gottes mot rationalisterna, den mot Wielands oantika "Alceste" riktade Götter, helden und Wieland och slutligen Das jahrmarktsfest zu Plundersweilern (se ett arbete om detta af Hermann, 1900) med mångsidig litterär satir. G:s upplefvanden i Wetzlar hade småningom bragts på ett sådant afstånd, att G. kunde använda dem som diktunderlag. Underrättelsen, att en ung jurist, Jerusalem, dödat sig af kärlek till en gift kvinna, gaf uppslaget till diktens afslutning, och 1774 utkom den i brefform affattade Die leiden des jungen Werthers (se Kestner, "G. und Werther", 2:a uppl. 1857, J. W. Appell, "Werther und seine zeit", 4:e uppl. 1896, E. Schmidt, "Richardson, Rousseau und G.", 1875, och "Blätter aus dem Werther-kreis", utg. af Wolff 1894), som ögonblickligen vardt Tysklands mest lästa dikt och hastigt eröfrade hela världen i öfversättningar till de flesta europeiska språk ("Werthers lidanden", 1783; 6:e uppl. 1860). Romanen gjorde epok genom sin känslostyrka och sin skildring af en tidstyp: den var modern utan moralisering och utan förklädnad; dess själsanalys var ny och gripande, dess lifsbilder sköna och fängslande, dess stil poetisk och likväl realistisk. Den skapade en "Wertherfeber", som sträckte sig till talesätt och dräktmod samt rent af framkallade en själfmordsepidemi. Götz och Werther blefvo sturm-und-drang-tidens båda hufvudfigurer, hvilkas strid för "hjärtat" och "naturen" gaf slagorden i ungdomens sträfvan till individuell frigörelse och fördjupning (se Weissenfels, "G. in sturm und dräng", 1894). G. fortsatte emellertid sin rika alstring med växlande arbeten: sorgespelet Clavigo (1774; sv. öfv. 1816 och 1855), med ämne ur Beaumarchais' memoarer, behandlade sceniskt ypperligt ångern öfver att ha lämnat Friederike (se G. Schmidt, "Clavigo", 1893); Stella (1775, tryckt 1776; sv. öfv. 1794 och 1854) uppstod vid tiden för G:s kortvariga förlofning med den vackra och karaktärsfulla Lili Schönemann och behandlar problemet samtidig kärlek till två; de båda sångspelen Erwin und Elmire (1775), som dramatiserade en ballad af Goldsmith, och Claudine von Villa Bella. Till J. C. Lavaters "Physiognomische fragmente" (1775--78) medverkade G.; därjämte skapade han alltjämt lyrik af tankedjup och känsloeld samt begynte "Egmont". Bland de många framstående och betydande personer, som uppsökt den så hastigt ryktbare G., var äfven Sachsen-Weimars unge hertig, Karl August, och denne bjöd G. till Weimar. Från de något tryckande