Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goethe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena i Frankfurt flydde G. och kom 7 nov. 1770
till Weimar.
Där vardt han snart furstens förtrognaste vän,
erhöll 1777 titeln geheime legationsråd, plats i
konseljen, ledningen af vägbyggnadskommissionen
och krigskommissionen, bergverks- och
skogsförvaltningen, adlades 1782 och öfvertog
s. å. kammarpresidiet. Till bostad skänktes
honom 1776 det "Gartenhaus" i parken vid
Ilm, där han bodde till 1782. Under dessa år
förändrades G. i hög grad; hans mångsidiga
ämbetsmannagärning medförde ett lugnande,
delvis stelnande inflytande på hans ungdomliga
väsen. Han bidrog i hög grad till hertig Karl
Augusts utbildning till regent och var själf
en praktisk, verksam och lycklig statsman,
i både smått och stort personligt deltagande
och afgörande, hvarigenom han visserligen
hejdades i sin skaldiska alstring, men vann
rent mänsklig fullhet och afrundning. Hofvet,
där änkehertiginnan Anna Amalia och hertiginnan
Luise voro de båda kvinnliga hufvudpersonerna,
var Tysklands andliga medelpunkt; Wieland
och den genom Goethe till Weimar kallade
Herder m. fl. betydande personer tillhörde
dess krets. Däremot lyckades G. ej i objektiv
verksamhet anställa de af kraftgenierna, som
sökte sig dit (Lenz och Klinger). I den sju
år äldre fru Charlotte von Stein (f. 1742,
d. 1827) fann G. den vidast förstående
väninna, och hennes inflytande var afgörande
för den själsliga klarning, den öfvergång
till klassicism, den själfbehärskning, som
tioårsperioden 1776–86 betecknar i G:s lif
(Düntzer, "Charlotte von Stein", 1879;
Vogel, "G. in amtlichen verhältnissen", 1834;
Düntzer, "G. und Karl August", 1888).
Utom den under alla skiften af G:s lif outtömliga
lyriska diktningen skapade G. under denna tid
förnämligaste smärre dramer, bestämda för
amatörteatern vid hofvet,
Die geschwister (1776; "Syskonen", 1855),
Lila (s. å.),
Die fischerin (1782) –
i hvilken balladen Erlkönig är inlagd –,
Scherz, list und rache (1784); vidare
Der triumph der empfindsamkeit (1777),
en burlesk mot Wertherismen, och
Hans Sachsens poetische sendung (s. å.);
det från en Schweizresa 1779–80 härstammande
sångspelet
Jery und Bätely,
det från Aristofanes hämtade
Die vögel (1780) m. fl.
Det 1806 som brottstycke utgifna
Elpenor
är ett tragiskt fragment från denna tid, då "Egmont"
och "Iphigenie" fullbordades i sin första form.
Emellertid kände sig G. alltmera pinad af att
ej hinna fullborda sina stora utkast till
skaldiska arbeten och erfor allt lifligare
behofvet att få se Italien för att fullständiga
sin bildning. Han gjorde sig fri från göromålens
band och reste i sept. 1786 till Italien (G:s
Tagebücher und briefe aus Italien,
utg. af E. Schmidt 1886, ligga till grund för den
1816 ff. af G. verkställda reseskildringen,
Italienische reise;
Haarhaus, "Auf G:s spuren in Italien", 1896–97),
hvarifrån han först i juni 1788 återvände, öfver
München och Brennerpasset, Ferrara och Bologna
for han till Rom, där han vistades okt. 1786–febr.
1787 och, efter uppehåll i Neapel och på Sicilien,
juni 1787–april 1788. Under resan fullbordades
hans inre omgestaltning. I ständigt umgänge med
konstnärer och själf sysselsatt med målning,
teckning och modellering, återvann han åt sin
uppfattning, samt därigenom åt sin stil, ungdomens
omedelbarhet och konkretion. De ifrigt bedrifna
studierna riktade sig delvis på botanik och
geologi, men framför allt på den antika konsten.
G:s italienska resa betraktas som hans lifs
viktigaste tilldragelse. Den närmade honom åter
till allt mänskligt och naturligt, hans diktarkraft
förnyades; hans dikt fick åter full mänsklig
totalitet, på samma gång som han strök bort det
tillfälliga och godtyckliga från sina figurer
för att endast söka återge det stora typiska.
Uppehållet i Italien var väsentligen receptivt;
dock omarbetade han
Egmont (första affattningen färdig 1782, andra 1787, utg. 1788;
sv. öfv. 1826, 1855 och 1889),
som bildar öfvergången från G:s ungdomsdramer
till de senare, formstränga och hvars båda
hufvudpersoner, Egmont och Klärchen, äro af
lefvande skönhet, och
Iphigenie (först 1779 på prosa;
omarb. på femfotajamber 1786, utg. 1787;
"Ifigenia på Tauris", 1818),
humanitetens höga sång, påbörjade "Tasso" och
den aldrig slutförda Nausikaa samt skref de i
Weimar fullbordade Römische elegieen (1788–89, tryckta 1795),
som bevara bilden af Faostina Antoninis skönhet.
På italienska resans kraftutveckling och
lyckokänsla följde närmast en pinsam reaktion i
Weimar. Visserligen befriades G. från en stor
del af sina tidigare sysslor och fullbordade
Torquato Tasso (utg. 1790; sv. öfv. 1819 och 1861),
som skildrar disproportionen mellan geniet och
lifvet, medan "Werther" framställt disproportionen
mellan känslan och lifvet. Dess innehåll är en
själsbikt i lika hög grad som "Werther", och den
är i sin fulländade musikaliskt genomreflekterade
stil ett läsdrama af fin skönhet. Men längtan till
Söderns lyckliga natur och naivt sinnliga ursprunglighet
kvalde honom, förhållandet till fru von Stein bröts
1789, och han drog sig tillbaka till sina studier
och arbeten hemma, där Christiane Vulpius (f. 1764,
vigd vid G. 1806, d. 1816) skänkte honom ro och behag.
Den första samlingen af hans
Schriften (8 bd, 1787–90)
mottogs med köld af publiken, som hänrycktes af Schillers
"Räuber" och Heinses konstnärsromaner, men ej förstod
eller ville följa med G:s sträfvan efter typisk skönhet
och strängt stiliserad form. Äfven Herder och Wieland
kommo honom fjärran. 1790 besökte han i Anna Amalias
sällskap Venezia, utan att då kunna njuta det, hvarom
de skarpa
Venezianische epigramme
bära vittne. S. å., 1792 och 1793 följde han sin furste
till krigsskådeplatsen; 1820 lämnade han en bearbetning
af sina dagboksanteckningar från denna tid i
Campagne in Frankreich.
I små dramer,
Gross-cophta (1791; "Stor-Cophta", 1826,
med Cagliostro och halsbandsäfventyret som motiv),
Der bürgergeneral (1793) och
Die aufgeregten (s. å., tryckt 1817),
gaf han luft åt sin afvoghet mot franska revolutionens
händelser, hvilka han med sin förkärlek för naturenligt
utvecklingsarbete djupt afskydde. Den ofullbordade
satiriska resebeskrifningen
Die reise der söhne Megaprazons
behandlade likaledes motiv ur världshändelserna. Från
1791 sysslade G. med ledningen af den nyupprättade
hofteatern och med naturvetenskapliga frågor, bland
hvilka han i
Versuch die metamorphose der pflanzen zu erklären (1790)
framställde en utvecklingsteoretisk morfologisk tes,
som först betydligt senare uppskattades till sitt
originella värde. En omarbetning af den gamla folkboken
Reineke Fuchs ("Michel räf", 1843)
på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
