förhållandena i Frankfurt flydde G. och kom 7 nov. 1770 till Weimar. Där vardt han snart furstens förtrognaste vän, erhöll 1777 titeln geheime legationsråd, plats i konseljen, ledningen af vägbyggnadskommissionen och krigskommissionen, bergverks- och skogsförvaltningen, adlades 1782 och öfvertog s. å. kammarpresidiet. Till bostad skänktes honom 1776 det "Gartenhaus" i parken vid Ilm, där han bodde till 1782. Under dessa år förändrades G. i hög grad; hans mångsidiga ämbetsmannagärning medförde ett lugnande, delvis stelnande inflytande på hans ungdomliga väsen. Han bidrog i hög grad till hertig Karl Augusts utbildning till regent och var själf en praktisk, verksam och lycklig statsman, i både smått och stort personligt deltagande och afgörande, hvarigenom han visserligen hejdades i sin skaldiska alstring, men vann rent mänsklig fullhet och afrundning. Hofvet, där änkehertiginnan Anna Amalia och hertiginnan Luise voro de båda kvinnliga hufvudpersonerna, var Tysklands andliga medelpunkt; Wieland och den genom Goethe till Weimar kallade Herder m. fl. betydande personer tillhörde dess krets. Däremot lyckades G. ej i objektiv verksamhet anställa de af kraftgenierna, som sökte sig dit (Lenz och Klinger). I den sju år äldre fru Charlotte von Stein (f. 1742, d. 1827) fann G. den vidast förstående väninna, och hennes inflytande var afgörande för den själsliga klarning, den öfvergång till klassicism, den själfbehärskning, som tioårsperioden 1776--86 betecknar i G:s lif (Düntzer, "Charlotte von Stein", 1879; Vogel, "G. in amtlichen verhältnissen", 1834; Düntzer, "G. und Karl August", 1888). Utom den under alla skiften af G:s lif outtömliga lyriska diktningen skapade G. under denna tid förnämligaste smärre dramer, bestämda för amatörteatern vid hofvet, Die geschwister (1776; "Syskonen", 1855), Lila (s. å.), Die fischerin (1782) -- i hvilken balladen Erlkönig är inlagd --, Scherz, list und rache (1784); vidare Der triumph der empfindsamkeit (1777), en burlesk mot Wertherismen, och Hans Sachsens poetische sendung (s. å.); det från en Schweizresa 1779--80 härstammande sångspelet Jery und Bätely, det från Aristofanes hämtade Die vögel (1780) m. fl. Det 1806 som brottstycke utgifna Elpenor är ett tragiskt fragment från denna tid, då "Egmont" och "Iphigenie" fullbordades i sin första form. Emellertid kände sig G. alltmera pinad af att ej hinna fullborda sina stora utkast till skaldiska arbeten och erfor allt lifligare behofvet att få se Italien för att fullständiga sin bildning. Han gjorde sig fri från göromålens band och reste i sept. 1786 till Italien (G:s Tagebücher und briefe aus Italien, utg. af E. Schmidt 1886, ligga till grund för den 1816 ff. af G. verkställda reseskildringen, Italienische reise; Haarhaus, "Auf G:s spuren in Italien", 1896--97), hvarifrån han först i juni 1788 återvände, öfver München och Brennerpasset, Ferrara och Bologna for han till Rom, där han vistades okt. 1786--febr. 1787 och, efter uppehåll i Neapel och på Sicilien, juni 1787--april 1788. Under resan fullbordades hans inre omgestaltning. I ständigt umgänge med konstnärer och själf sysselsatt med målning, teckning och modellering, återvann han åt sin uppfattning, samt därigenom åt sin stil, ungdomens omedelbarhet och konkretion. De ifrigt bedrifna studierna riktade sig delvis på botanik och geologi, men framför allt på den antika konsten. G:s italienska resa betraktas som hans lifs viktigaste tilldragelse. Den närmade honom åter till allt mänskligt och naturligt, hans diktarkraft förnyades; hans dikt fick åter full mänsklig totalitet, på samma gång som han strök bort det tillfälliga och godtyckliga från sina figurer för att endast söka återge det stora typiska. Uppehållet i Italien var väsentligen receptivt; dock omarbetade han Egmont (första affattningen färdig 1782, andra 1787, utg. 1788; sv. öfv. 1826, 1855 och 1889), som bildar öfvergången från G:s ungdomsdramer till de senare, formstränga och hvars båda hufvudpersoner, Egmont och Klärchen, äro af lefvande skönhet, och Iphigenie (först 1779 på prosa; omarb. på femfotajamber 1786, utg. 1787; "Ifigenia på Tauris", 1818), humanitetens höga sång, påbörjade "Tasso" och den aldrig slutförda Nausikaa samt skref de i Weimar fullbordade Römische elegieen (1788--89, tryckta 1795), som bevara bilden af Faostina Antoninis skönhet. På italienska resans kraftutveckling och lyckokänsla följde närmast en pinsam reaktion i Weimar. Visserligen befriades G. från en stor del af sina tidigare sysslor och fullbordade Torquato Tasso (utg. 1790; sv. öfv. 1819 och 1861), som skildrar disproportionen mellan geniet och lifvet, medan "Werther" framställt disproportionen mellan känslan och lifvet. Dess innehåll är en själsbikt i lika hög grad som "Werther", och den är i sin fulländade musikaliskt genomreflekterade stil ett läsdrama af fin skönhet. Men längtan till Söderns lyckliga natur och naivt sinnliga ursprunglighet kvalde honom, förhållandet till fru von Stein bröts 1789, och han drog sig tillbaka till sina studier och arbeten hemma, där Christiane Vulpius (f. 1764, vigd vid G. 1806, d. 1816) skänkte honom ro och behag. Den första samlingen af hans Schriften (8 bd, 1787--90) mottogs med köld af publiken, som hänrycktes af Schillers "Räuber" och Heinses konstnärsromaner, men ej förstod eller ville följa med G:s sträfvan efter typisk skönhet och strängt stiliserad form. Äfven Herder och Wieland kommo honom fjärran. 1790 besökte han i Anna Amalias sällskap Venezia, utan att då kunna njuta det, hvarom de skarpa Venezianische epigramme bära vittne. S. å., 1792 och 1793 följde han sin furste till krigsskådeplatsen; 1820 lämnade han en bearbetning af sina dagboksanteckningar från denna tid i Campagne in Frankreich. I små dramer, Gross-cophta (1791; "Stor-Cophta", 1826, med Cagliostro och halsbandsäfventyret som motiv), Der bürgergeneral (1793) och Die aufgeregten (s. å., tryckt 1817), gaf han luft åt sin afvoghet mot franska revolutionens händelser, hvilka han med sin förkärlek för naturenligt utvecklingsarbete djupt afskydde. Den ofullbordade satiriska resebeskrifningen Die reise der söhne Megaprazons behandlade likaledes motiv ur världshändelserna. Från 1791 sysslade G. med ledningen af den nyupprättade hofteatern och med naturvetenskapliga frågor, bland hvilka han i Versuch die metamorphose der pflanzen zu erklären (1790) framställde en utvecklingsteoretisk morfologisk tes, som först betydligt senare uppskattades till sitt originella värde. En omarbetning af den gamla folkboken Reineke Fuchs ("Michel räf", 1843) på