Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gorkoje ozero ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1495
Gorter-Gortjakov
1496
talet det egyptiska polisväsendet och biträdde
1904 lord Cromer och utrikesministern
lord Lansdowne vid den då träffade
fransk-engelska öfverenskom-melsen.
G. W-k.
Gorter [chå’r-], Herman, holländsk författare,
f. 1864 i Wormeveer, studerade klassisk filologi
och var en tid lärare, men har sedan 1898
egnat sig åt tidningsrnannaskap som redaktör
för den socialistiska "De jonge gids". Den
impressionistiska Mei (1889; 2:a uppl. 1893)
gjorde G. till en af ledarna för den moderna
holländska riktningen inom vitterheten. Verzen
(1892; ny, tillökt uppl. 1898 under titeln "De
school der poëzie") har haft stor betydelse för
förnyelsen af det poetiska uttryckssättet. Se
0. Hauser, "Die niederl. lyrik 1875-1900" (1901).
Gortjako’v, rysk adlig släkt, som leder sitt
ursprung från Eurik och Vladimir den store. -
1. Peter G., furst, var vojvod i Smolensk
och försvarade jämte bojaren Sjein denna stad
1609-11 mot Sigismund III i Polen, hvilken dock
till sist lyckades med storm intaga densamma. -
2. D m i -trij Petrovitj G., furst, f. 1758,
d. 1824, förvärfvade sig ett namn som skald genom
författandet af öder, satirer och epistlar. -
3. A n-drej I van o v it j G., furst, f. 1768,
d. 1855, deltog som generalmajor i Suvorovs
italienska fälttåg (1799) och utmärkte sig
1812-14 i slagen vid Smolensk, Borodino,
Dresden och Leipzig. 1819 blef han general af
infanteriet och tog 1828 afsked. - 4. Aleksej
Ivanovitj G., furst, f. 1769, d. 1817, kämpade
under Suvorov mot turkarna och polackerna,
utmärkte sig i synnerhet vid Pragas stormning
och deltog i det schweiziska fälttåget under
Korsakov (1799). 1812 blef G. i Barclay de
Tollys ställe krigsminister samt efter krigets
slut general af infanteriet och medlem af
riksrådet. - 5. Peter Dmitrijevitj G., furst,
f. 1789, d. 1868, deltog i 1807 och 1812-14
års fälttåg, kämpade sedan under Jermolov i
Kaukasus, anförde 1829 en division mot turkarna,
slog en turkisk afdelning vid Aidos och afslöt
fredspreliminärerna i Adrianopel (1829). 1839
blef han generalguvernör i Väst-Sibirien och
1843 general af infanteriet. G. tog 1851 afsked,
men återinträdde vid Krimkrigets utbrott (1853)
i tjänst och anförde 6:e armékåren i slagen
vid Alma och Inkerman. 1855 tog han å nyo
afsked. - 6. Michail Dmitrijevitj G., furst,
den föregåendes broder, f. 1790, d. 1861, deltog
med utmärkelse i fälttågen mot Persien 1809,
mot Napoleon 1812-14 och som stabschef vid 3:e
infanterikåren mot turkarna 1828-29. 1830-31
deltog han i polska fälttåget och utnämndes
1846 till militärguvernör i Warschau. I ungerska
kriget 1849 inlade han mycken ära, befordrades
därefter till generaladjutant hos kejsaren och
generalstabschef samt ledde som förste medlem af
konungariket Polens administrationsråd en tid
detta lands civilförvaltning. Vid Krimkrigets,
utbrott blef G. öfverbefälhafvare för de ryska
ockupationstrupperna i Valakiet (1853), men
hade som sådan föga framgång. Sedan han gjort
ett misslyckadt försök mot Kalafat (jan. 1854)
och, efter stora förluster, blifvit tvungen
att upphäfva belägringen af Silistria, måste
han draga sig tillbaka öfver ryska gränsen. I
mars 1855 mottog G., efter furst Mensjikov,
öfverbefälet på Krim. Väl led G. ett kännbart
nederlag vid sitt utfall irån Sevastopol mot de
allierades högra flank
vid Tjernaja (16 aug.}, väl nödgades han, sedaa
fransmännen 8 sept. intagit Malakov-verken,
spränga de öfriga fästningsverken vid Sevastopol
i luften 7 men han förvärfvade sig stor
ära genom att föra sina trupper undan till
bergstrakterna vid Severnaja och därigenom
i hög grad förringa betydelsen a! fästningens
intagande af de allierade. 1856 utnämndes G. till
ståthållare i Polen och gjorde sig där känd för
humanitet, men kunde ej förekomma blodscenerna
i början af 1861. - 7. A l e k s a n- der M i
c h a i l o v i t j G., den föregåendes kusin,
f. 16 juli 1798, d. 11 mars 1883 i Baden-Baden,
började sin diplomatiska bana som Nes-selrodes
attaché vid kongresserna i Troppau, Laibach
och Verona, blef 1824 legationssekreterare
i London, 1829 chargé d’affaires i Florens,
1832 legationsråd i \Vien, 1841 sändebud
i Stuttgart och 1850 därjämte ministre
plénipotentiaire vid tyskaförbundsdagen. 1854
utnämndes G. till sändebud i Wien och förd©
där Rysslands talan med sådan skicklighet,
att kejsar Alexander 1856 utsåg honom
till utrikesminister. G. bröt med Rysslands
traditionella politik, visade en uppenbar köld
för Österrike, hvars tvetydiga politik under
Krimkriget väckt stort missnöje i Ryssland,
och närmade sig i stället Frankrike. Han bragte
till stånd mötet i Stuttgart mellan Napoleon
III och Alexander (1857) samt gjorde om intet
kejsar Frans Josefs försök (1860) att närma
sig Ryssland. Stor popularitet förvärfvade
sig G. genom sitt bestämda uppträdande mot
Västmakternas afsikt att intervenera till Polens
förmån 1863 och utnämndes s. å. som belöning
till rikskansler. Af det fransk-tyska kriget
(1870-71) begagnade han si? för att fordra
upphäfvandet alf den paragraf r 1856 års fred
i Paris, som förbjöd Ryssland att hålla flotta
i Svarta hafvet, en fordran, som stormakterna
också beviljade på London-konferensen (jan.-mars
1871). G. gjorde nu till den ryska politikens
uppgift att upprätthålla freden, för att
därigenom vinna* fria händer i Orienten. Af
denna orsak åvägabragte han Alexander II:s
deltagande i trekejsarmötet i Berlin 1872
och det där grundade trekejsarförbundet samt
uppträdde 1875 jämte England för att hindra
utbrottet af ett krig mellan Frankrike och
Tyskland. Efter utbrottet af upproret i Bosnien
och Herzegovina (1875) sökte G. jämte Bismarck
och österrikiske kanslern grefve Andrassy förmå
sultanen till allvarliga reformer; i jan. 1876
läto de till Porten öfver-lämna en not, som
äfven egde Englands understöd, men ett i maj
s. å. af dem uppsatt memorandum i samma syfte af
visades af den turkvänliga engelska regeringen
under Disraeli. G. försäkrade sig därpå öra
Österrikes neutralitet i händelse af krig, och då
konferensen i Konstantinopel dec. 1876-jan. 1877
icke ledde till något resultat, förklarade
Alexander II krig mot Turkiet (april 1877) för
att "befria de slaviske bröderna". Sannolikt
tvangs han att taga detta steg för att befria
ryska rege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
