Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grey - Grey, Thomas - Grey, Thomas - Grey, Henry - Grey, Lord John - Grey, Lady Jane - Gray, Lady Catherine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudgrenar, Grey de Wilton och Grey of
Ruthin. Till Skottland lär en ättegren ha inflyttat
redan mot 1100-talets slut; den fick gods i
Forfarshire och skref sig Gray. Dess mest
bemärkte medlem var Patrick Gray, 6:e lord Gray
(till 1609 kallad "the master of Gray"). d. 1612,
hvilken 1585 var mycket verksam vid sin forne vän
Arrans störtande och som skotskt sändebud till
England lär ha tillrådt Maria Stuarts afrättning
samt sedan mildrat konung Jakobs protester. Till
ättgrenen G. de Wilton hörde sir William de G.,
13:e baron G. de Wilton, d. 1562, hvilken 1546
blef befälhafvare i Boulogne, 1547 ledde den
engelska härens anfall på den skotska vid Pinkie,
därpå var invecklad i resningen till förmån
för lady Jane G., men benådades (1553); han
försvarade Guines med utmärkt tapperhet 1558 och
blef 1559 guvernör i Berwick. Sonen Arthur G.,
14:e lord G. de Wilton, f. 1536, d. 1593, skref
hans biografi (utg. af Camden society 1847) och
är bekant som lordlöjtnant på Irland 1580-82 med
skalden Edmund Spenser som sekreterare. Hans son
Thomas G., 15:e lord G. de Wilton, var invecklad
i Essex’ sammansvärjning 1601, dömdes till döden,
men benådades på schavotten till lifvet och dog
i Tower 1614; med honom utslocknade grenen G. de
Wilton. - Till den yngre ättgrenen, G. of Ruthin,
hörde Reginald de G., f. omkr. 1362, d. 1440,
bekant genom den jordatvist (1401) mellan
honom och den walesiske fursten Owen Glendower
(se d. o.), hvilken blef anledning till dennes
uppror. En af hans sonsöner blef 1465 under
"rosornas krig" earl af Kent; till hans ättegren
hörde puritanen Henry G., 9:e earl af Kent,
f. 1594, d. 1651, hvilken 1640-43 som lord
Ruthin satt i långa parlamentet och därpå
1645 och 1647 var öfverhusets talman. Denna
gren fick 1710 hertigtitel, men utslocknade
på 1700-talet. En annan af Reginald de G:s
sonsöner var John G., lord Ferrers of Groby,
f. 1432, hvilken 1450 gifte sig med Elisabet
Woodville, sedermera Edvard IV:s drottning, och
stupade för Henrik VI:s sak vid S:t Albans (17
juni 1461). Genom släktskapen med konungahuset
blef denna ättgren rik på gods och inflytande
samt förvärfvade titlarna markis af Dorset
(1475) och hertig af Suffolk (1551). Dit
hörde "nio-dagars-drottningen" Jane G. (se
G. 5). Hennes farbror, lord John G. (se G. 4),
var stamfar till släktgrenen G. of Groby, hvaraf
en linje 1628 fick earlvärdighet af Stamford. En
annan ättgren, G. of Howick, fick 1806 titeln
earl G.; båda fortlefva ännu. Bland släkten
G:s medlemmar i nyare tid märkas följande:
1. Thomas G., l :e markis af Dorset, f. 1451,
d. 1501, var son till John G. (se ofvan) och
Elisabet Woodville, kom som lord Ferrers i stor
gunst hos sin styffar, Edvard IV, deltog
1471 i slaget vid Tewkesbury och mordet på
Henrik VI:s son, prins Edvard, samt blef 1471
earl af Huntingdon och 1475 markis af Dorset.
Han sökte till en tid försvara sin
halfbroder Edvard V:s sak mot Rikard III,
flydde 1487 ur landet och återkom efter Henrik
VII:s tronbestigning samt var en af Wolseys
tidigaste beskyddare.
2. Thomas G., 2:e markis af Dorset, den
föregåendes son, f. 1477, d. 1530, var en
af de
mest lysande hofmännen i Henrik VIII:s
närmaste omgifning, ledde 1512 det misslyckade
försöket att återtaga Guienne samt användes,
ehuru militäriskt oduglig, som nominell chef
för flera andra af konungens krigsföretag.
3. Henry G., 3:e markis af Dorset, sedan
1551 hertig af Suffolk, den föregåendes son,
var en svag och fåfäng man, som kom fram
i första planet genom sitt giftermål med lady
Frances Brandon, Henrik VII:s dotterdotter
och innehafvarinna af starka tronföljdsanspråk.
G. blef 1549 medlem af rådet, var där en lydig
anhängare till hertigen af Northumberland (se
Dudley 1) och ingick 1553 på dennes plan
att efter Edvard VI:s död öfverflytta kronan
på hans dotters, den med Northumberlands son
Guildford Dudley förmälda lady Jane G:s, hufvud.
G. öfvergaf i motgången genast dotterns sak och
proklamerade som guvernör i Tower själf Henrik
VIII:s äldsta dotter Maria till drottning.
Han räddade därmed sitt hufvud till en tid,
men anslöt sig 1554 obetänksamt till Wyatts
mot Marias giftermål med Filip II riktade
protestantiska upprorsförsök och vållade
därigenom både sin egen och dotterns slutliga
ofärd. G. afrättades som förrädare s. å. (jämte
sin broder, Thomas G.).
4. Lord John G., den föregåendes broder,
d. 1569, var jämväl invecklad i Wyatts resning,
men slapp undan med några månaders fängelse,
stod en tid i gunst hos drottning Elisabet,
men föll snart i onåd såsom misstänkt för
stämplingar mot hennes tron till förmån först
för sin brorsdotter, Catherine G., sedan för
Maria Stuart.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
