Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 287-288 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gray, Lady Catherine - Gray, Charles - Gray, Charles - Gray, Sir George - Gray, Henry George

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efter Jane G :s afrättning upplöstes detta
äktenskap. Hon gifte sig 1560 i hemlighet
med Edward Seymour, earl af Hertford,
men uppkallade därigenom mot sig drottning
Elisabets misstankar att hon hyste planer på
kronan. Hon blef därför 1561 insatt i Tower,
hennes nya äktenskap förklarades 1562 ogiltigt,
och hon fick tillbringa sina sista år som fånge
på åtskilliga landtgods.

7. Charles G., 1:e earl G., general, f. 1729,
d. 1807, ingick 1748 i armén, blef öfverste 1772
och sändes 1776 med generalmajors rang
till Nord-Amerika, där han 1777 besegrade
general Wayne och vid flera andra tillfällen
visade duglighet. Vid hemkomsten 1782 blef
han generallöjtnant, utmärkte sig 1793-94 i
Västindien som chef för landstigningstrupperna
på amiral Jervis’ eskader, blef 1795 general
och vid afskedstagandet 1801 upphöjd till baron
(G. de Howick) samt 1806 till earl G. och
viscount Howick.


8. Charles G., 2:e earl G., den föregåendes
son, statsman, f. 13 mars 1764, d. 17 juli
1845, invaldes 1786 i underhuset och slöt sig
där till Fox’ parti, förvärfvade mycket snart
anseende som god
talare samt användes som en af aktörerna i
den stora process, som underhuset 1788 begynte
mot Warren Hastings. Under det händelsedigra
1790-talet intog han alldeles samma ställning
som Fox både i den yttre och i den inre
politiken. Han ogillade kriget med Frankrike,
klandrade regeringens tvångsåtgärder mot den
demokratiska rörelsen i landet samt yrkade på en
parlamentsreform, hvartill han 1797 uppgjorde
och framlade en ordentlig plan. Efter dess
förkastande höll han sig jämte sina meningsvänner
under några år aflägsnad från parlamentet, och
när han åter visade sig där, var det för att
bekämpa förslaget om en gemensam representation
för England och Irland. 1804 vägrade G. att
inträda i Pitts andra kabinett, emedan Fox
därifrån var utesluten, men han ingick 1806 i
den då bildade whig-ministären, hvari han i
början var förste amiralitetslord, men efter
Fox’ död utrikesminister. Den nya styrelsen,
hvars fredsunderhandlingar snart misslyckades,
fortsatte med allvar striden mot Napoleon,
genomdref förbud mot slafhandeln och sökte
utvidga katolikernas rättigheter, men detta
sistnämnda steg medförde 1807 dess fall till
följd af Georg III:s häftiga personliga
ingripande. S. å. efterträdde G. (som, när
fadern 1806 blef earl, fick titeln lord Howick)
sin fader såsom earl G. och förflyttades därmed
till öfverhuset. När prinsen af Wales 1811, till
följd af Georg III:s sinnessjukdom, öfvertog
regeringen, väntade man, att han skulle kalla
sina gamla vänner whigs till styret; men de
anbud, som under den närmaste tiden gjordes
G. och Grenville, voro sådana, att de ej af dem
kunde antagas. Nödvändigheten af det franska
kriget hade G. såsom minister lärt sig inse, och
han bibehöll intill dess slut denna åsikt. Men
då Napoleon 1815 återkom från
Elba, tillstyrkte han, att England tills vidare
skulle sitta stilla. Den olikhet i uppfattning
mellan honom och Grenville, som vid detta
tillfälle framträdde, och äfven inrikespolitisk
meningsskiljaktighet i flera frågor upplöste
det förbund, som sedan 1804 förenat dessa bägge
statsmän. G:s värdiga hållning under rättegången
mot drottning Karolina (1820) ökade allmänhetens
aktning för honom, men gjorde honom ännu mindre
omtyckt af Georg IV än förut. När flertalet af
whigs 1827 slöt sig till Canning, anföll G. med
skärpa denne sin gamle motståndare, mot hvars
afsikter han hyste ett djupt misstroende, och han
stod då nästan ensam i det politiska lifvet. Men
snart befann han sig åter i spetsen för ett
enadt parti, och 1830 erhöll han af Vilhelm IV
uppdrag att bilda ett kabinett. Efter att 1829
fått glädja sig åt katolikernas emancipation
hade han den tillfredsställelsen att såsom
premiärminister (från nov. 1830) 1832 bringa
den första stora parlamentsreformen till stånd
(se Storbritannien, historia). Juli 1834 nedlade
han sitt ämbete och drog sig samtidigt tillbaka
från parlamentsstriderna samt tillbragte sina
sista år i lugn på familjegodset Howick. Han var
alltigenom en aristokratisk gammaldags whig,
ärlig och redbar, men föga vare sig uthållig
eller handlingskraftig. Jfr biografi öfver
G. af hans son, Charles G. (1861), och hans
korrespondens med Vilhelm IV (1867) samt med
prinsessan Lieven (1890).

9. Sir George G., den föregåendes
brorson, statsman, f. 1799, d. 1882,
tillhörde underhuset åren 1832-52 och 1853-74
och gjorde sig känd som en saklig och kunnig
debattör af äldre whig-åskådning samt såsom en
synnerligen framstående administrativ begåfning.
Han var understatssekreterare för kolonierna
1834 och 1835-39, innehade sedan till 1841
ett par andra ministerbefattningar samt var
inrikesminister under lord John Russell 1846
-52 samt under Palmerston 1855-58 och 1861-66.
Som sådan genomförde han deporteringsstraffets
ersättande med straffarbete och
upprätthöll med sträng hand ordningen de
oroliga åren 1848-49 i England och på Irland.
G. var en kortare tid 1854-55 kolonialminister
i Aberdeens koalitionsministär och tillhörde
1859-61 Palmerstons ministär som kansler för
hertigdömet Lancaster. Hans stora arbetsförmåga
gjorde honom eftersökt vid bildandet af alla
liberala ministärer under hans långa
statsmannabana. Jfr biografi af Creighton,
(18.84).

10. Henry George G., 3:e earl G., son till
G. 8, statsman, f. 1802, d. 1894, bar åren
1806-45 titeln viscount Howick och invaldes i
underhuset 1826, hvilket han sedan tillhörde,
till dess han 1845 ärfde faderns earltitel
och plats i öfverhuset. G. satt 1830-33 som
understatssekreterare för kolonierna i sin
fars ministär och visade sig därunder starkt
påverkad af Wakefields koloniseringsidéer,
hvilka han tillämpade i flera australiska
kolonier, där immigrationsfonder upprättades och
jordupplåtelserna till enskilda kolonister
inskränktes. Han af gick 1833, missnöjd med,
att slafveriet ej omedelbart afskaffades
i Västindien, men återinträdde
i jan. 1834 som understatssekreterare
i inrikesministeriet (till juni) och var
därefter 1835-39 krigsminister i Melbournes
ministär, där han energiskt, men länge
fruktlöst motarbetade lord Glenelgs farliga
kolonialpolitik i Syd-Afrika och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>