Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bronsdörrar, krucifix, ljusstakar och ljuskronor
tillskrifvas honom och hans skola. En
annan var munken Teofilus, som i sin
afh. "Diversarum artium schedula" lämnade en
intressant samling recept och föreskrifter
beträffande utöfningen af flera olika slag af
konstslöjd, däribland äfven guldsmedskonsten. De
under den romanska perioden utförda föremål,
som bevarats till vår tid, äro till större
delen afsedda för kyrkligt bruk, såsom kalkar,
relikviarier, krucifix, ljusstakar, bokpärmar
o. d., och många finnas ännu i behåll i äldre
kyrkors skattkammare. Ett praktstycke är
de heliga tre konungars skrin i Kölndomen,
med rika figurframställningar prydande en
arkitektoniskt ordnad stomme, öfver hufvud råder
under denna period en nära öfverensstämmelse
mellan guldsmedskonstens alster och den samtida
arkitekturen, hvars hufvudformer, kolonner och
rundbågar ofta återfinnas jämväl å tidens guld-
och silfverarbeten, liksom naturligtvis i ännu
högre grad dess ornamentik, med det stiliserade
löfverket och de gängse djurmotiven. Det romanska
tidehvarfvet är jämväl den västerländska
gropemaljens blomstringstid. Bland romanska
guldsmedsarbeten i svenska samlingar må jämte
åtskilliga smycken nämnas altarframstycket från
Broddetorp i Västergötland (fig. 3), relikskrin
och krucifix i Statens historiska museum. - Ännu
efter det gotikens former på arkitekturens område
fullständigt blifvit de härskande, bibehöllo
guld- och silfverarbetena den senromanska
stilens, eller den s. k. öfvergångsstilens,
prydliga och värdiga drag. Förmodligen ville
tidens guldsmeder ej kassera sina äldre
stämplar och gjutformar, innan dessa blifvit
utnötta. Omkr. år 1300 hade dock gotiken trängt
fullständigt igenom med sitt rosverk, sina
korsblommor och sitt krusiga löfverk. Efter
hand göra sig här de rent arkitektoniska
formerna alltmera gällande, och i guld och
silfver efterbildas hela stenkonstruktioner:
relikskrin, monstranser o. d. i form af
byggnader, med sträfpelare och sträfbågar,
spetsbågar och fialer. Det är under denna tid,
som ett särskildt borgarstånd börjar uppkomma,
och jämväl guldsmederna, som nu ej längre
tillhöra det andliga ståndet, förena sig i
slutna korporationer, de s. k. ämbetena eller
skråna. Bland guld- och silfverarbeten i svenska
samlingar från medeltidens senare och sista del
kunna jämte många kyrkliga kärl och redskap:
kalkar (fig. 4), monstranser och relikgömmor
(fig. 5), i Statens hist. museum, nämnas
föremålen i det s. k. Dunefyndet från Gottland
(1881), bestående af skålar, fat, smycken m. m. i
samma museum, det dyrbara s. k. Motalasmycket
(fig. 6) i samma museum, Ängsöbägaren, en bägare
och en monstrans, tillhöriga grefve Douglas,
den förra med Trolle- och Gyllenstiernevapnen,
o. s. v.
Medeltidens guldsmedsverkstäder blefvo
mångenstädes, särskildt uti Italien,
plantskolor för den högre konsten och för
den gryende renässansen. Bland den tidiga
renässansens konstnärer voro flera från början
själfva guldsmeder, eller hade de gått i lära
hos sådana. Så var fallet t. ex. med Lorenzo
Ghiberti, Ant. Pollajuolo, Andrea Verrocchio,
Lionardo da Vincis lärare, och många andra. Ur
1400-talets guldsmedskonst framgick äfven
kopparstickets i så många afseenden
betydelsefulla teknik, och dess
uppfinning tiliskrefs länge den florentinske
guldsmeden Maso (Tommaso)
Finiguerra (se denne). Flera af de äldste
kopparstickarna voro i själfva verket
guldsmeder. Under renässansen lösgör sig
guldsmedskonsten från arkitekturens tvång och
upptager en från antiken härstammande ornering
af stiliserade växt- och djurformer (jfr fig. af
renässansbägare å pl. till art. Dryckeskärl),
hvartill kommer en flitig användning af
människofiguren som dekorationsmotiv. En stor
omväxling råder i materialets behandling, och
utom de ädla metallerna användas ädelstenar
och halfädelstenar, såsom agat, onyx, jaspis,
lapis lazuli och bergkristall, men därjämte
elfenben, snäckor (s. k. Nautiluspokaler;
fig. 7), strutsägg, kokosnötskal o. d. På den
tekniska fulländningen och materialets prakt
lägges lika mycken vikt som på totalformernas
ädelhet samt dekorationens fyndighet, elegans
och rikedom. Denna period är guldsmedskonstens
blomstringstid. Den mest framstående platsen
intog till en början Italien, och bland
italienska guldsmeder har Benvenuto Cellini
(1500-71) vunnit världsrykte. Många andra
utmärkta idkare af hans konst äro dock kända,
ehuru traditionen tillskrifvit honom ensam en
stor del af de mera anmärkningsvärda arbetena på
den finare metallindustriens område. En flödande
uppfinning, som sammansmälter hågkomsterna
från en tidigare konstperiod med omedelbara
naturiakttagelser, en rik anordning och ett
gediget utförande känneteckna hans verk. Det
berömda saltkaret (se fig. i art. Cellini)
i kejserliga skattkammaren i Wien, det enda
guldsmedsarbete, som med full säkerhet kan
tillskrifvas honom, utfördes 1543 under
Cellinis vistelse i Paris. Den Benvenuto
Cellini tillskrifna Karl IX:s rustning i
Svenska lifrustkammaren är ett arbete af den
tyske vapensmeden Heinrich Knopf. Äfven den
berömda Skoklosterskölden ("kejsar Karl V:s"),
som likaledes plägar tillskrifvas Cellini, är ett
yngre arbete. - De italienske guldsmederna, bland
dem personligen Cellini, utöfvade i början af
1500-talet ett starkt inflytande på den franska
guldsmedskonsten. Mot århundradets midt gjorde
sig dock en själfständig uppfattning gällande
(Style Henri II), karakteriserad bl. a. genom
användandet af vapenmärken, sammanbundna
initialer (monogram) och sinnebilder. Emalj
nyttjades gärna, i Frankrike som uti Italien. Af
betydelse för guldsmedskonsten voro äfven dess
intima beröring med den samtida skulpturen
och den inverkan, som utöfvades på densamma
af framstående mönstertecknare, sådana som
J. A. Ducerceau, É. Delaulne, P. Woëriot samt
senare J. Collaert, hvilkas teckningar medelst
kopparstickets hjälp mångfaldigades och spredos i
stort antal. Mot slutet af 1500-talet förlorade
det franska guldsmidet sin renässanskaraktär;
formerna blefvo tyngre, diamanter, pärlor och
ädelstenar kommo alltmer i bruk, de finare
arbetssätten, såsom drifning, ciselering och
emaljering, trängdes därigenom i bakgrunden,
och det materiella värdet blef en hufvudsak. -
I spetsen för de konstnärer, hvilka fruktbärande
inverkade på den tyska konstslöjden, stodo inga
ringare män än stormästarna Albrecht Dürer och
Hans Holbein d. y.; af den senares hand eger
man en mängd teckningar till konstslöjdalster
af flera slag, särskildt till rikare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
