Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldsmedsarbeten. Bland de tyske konstnärerna på
1500-talet egnade de s. k. småmästarna
("die kleinmeister") både som tecknare
och kopparstickare en synnerlig omsorg åt
mönsterkomposition och inverkade sålunda
på konstslöjden. Såsom de, hvilka kraftigt
bidrogo till utvecklingen af en egendomlig
tysk renässansstil både på guldsmedskonstens,
träsnideriets och keramikens områden,
må framhållas H. Aldegrever, H. S. Beham,
P. Flötner och Virgil Solis utom många andra. Af
stor betydelse var också den personliga
bekantskap med den italienska konsten,
som de tyske guldsmederna gjorde under sina
gesällvandringar. Den berömdaste representanten
för det tyska guldsmidet är W. Jamnitzer l.
Jamitzer (1508-85), som var verksam
hufvudsakligen i Nürnberg och af hvars arbeten
åtskilliga ännu finnas i behåll, t. ex. den
s. k. merckelska borduppsatsen (fig. 8), nu i
familjen Rothschilds ego, ett skrin i "Das grüne
gewölbe" i Dresden, den s. k. kejsarpokalen i
k. slottet i Berlin m. m. Han bildar inom den
tyska slöjden en motsvarighet till Benveuuto
Cellini inom den italienska, och äfven däri
visar sig en likhet, att finare tyska arbeten
från 1500-talet ofta traditionellt tillskrifvas
Jamnitzer liksom italienska Cellini. Många
andra framstående utöfvare af guldsmedskonsten
i Tyskland äro dock kända till namn och
arbeten. I synnerhet voro städerna Augsburg och
Nürnberg berömda i detta afseende, men äfven
på andra håll idkades yrket med framgång, och
till de berömdaste silfverarbetena från den
tyska tidiga renässansen hör staden Lüneburgs
s. k. rådssilfver (36 pjäser, pokaler, skålar
m. m., nu i konstindustrimuseet i Berlin). Prof
på tyska guldsmedsarbeten, i synnerhet från tiden
omkr. och efter 1600, äro ej sällsynta i svenska
samlingar, t. ex. i Statens historiska museum
(se fig. 9), Nationalmuseum, samlingarna på
Skokloster m. fl. (jfr fig. 7). Från midten
af 1600-talet efterträdes inom det tyska
guld- och silfversmidet den mera stränga
renässansornamentiken af en förkärlek för
blad- och blomsterornament af naturalistisk
hållning, vanligen framställda i drifvet arbete
(se d. o., fig. 1). Under senare hälften af
1600-talet blef Frankrike det tongifvande
landet på såväl konstens som konstslöjdens
område. Guldsmedsarbetenas former och ornering
växla med de olika, efter regenterna uppkallade
stilriktningarna. På den pompösa barockstil,
som man plägar kalla Ludvig XIV:s, följde den
nyckfulla och förvridna, men ofta gratiösa och
dekorativa rokokon, eller Ludvig XV:s stil,
därefter Ludvig XVl:s, eller zopfstilen, med
de räta linjerna, de spensliga girlanderna och
den starka påverkningen af antikens formvärld. En
rad framstående mönstertecknare, J. Le Pautre
(d. 1682), J. Berain (d. 1711), D. Marot,
J. A. Meissonnier (d. 1750), G. M. Oppenord
(d. 1742), Gravelot, Eisen o. a., hvilkas arbeten
och kompositioner spredos genom kopparstick,
utöfvade en betydande inverkan på den allmänna
europeiska smaken och på konstslöjden, i hvilken
1700-talets konst kan sägas hufvudsakligen ha
visat sin storhet. Bland guldsmeder intages
främsta rummet af Claude Ballin d. ä. (f. 1615,
d. 1678), ur hvars verkstad framgick den numera
till större delen förstörda uppsättningen
af möbler, vaser, servis o. d. för slottet i
Versailles. - Rokokoperioden representeras af
Thomas Germain (f. 1673, d. 1748); något senare
komma Jacques Roëttiers (d. 1784) samt de
hufvudsakligen såsom bronsciselörer kända
konstnärerna Auguste, Gouttier och Forty. Äfven
i arten af de tillverkade föremålen visar sig
olikheten mellan de särskilda perioderna. Under
de äldre tiderna utgöra de kyrkliga kärlen
och prydnaderna tillika med dryckeskärlen
(bägare, kannor, pokaler), af de mest växlande,
stundom fantastiska former, hufvudföremålen
för guldsmedens verksamhet. Nu komma i stället
praktvaser, blomsterskålar, rökelsekar, kaffe-
och tekannor o. d. En ganska anmärkningsvärd
grupp bilda slutligen snusdosorna, på hvilkas
utstyrsel nedlades den största omsorg och
konstfärdighet och vid hvilkas förfärdigande
åtskilliga egendomliga arbetssätt kommo till
användning. Den under 1700-talet tilltagande
penningbristen, i förening med benägenheten hos
de lägre klasserna att i det yttre så mycket som
möjligt närma sig de högre, gaf upphof åt den
imitationsindustri, som i våra dagar är så högt
utvecklad och i hvilken man i oädla metaller
genom användande af försilfring, förgyllning
och färgadt glas söker efterbilda silfver,
guld och ädla stenar. - Franska revolutionen
åstadkom ett skarpt afbrott i de gamla
traditionerna. Republiken och kejsardömet upptogo
antik-romerska mönster. Under restaurationen
(efter 1815) framträdde den benägenhet för
rokokoformer, som åtminstone i Sverige lefde
kvar ända inemot århundradets slut i de för
vanligt bruk afsedda guldsmedsarbetena. Den
romantiska rörelsen inom litteratur och konst har
på guldsmedsarbetets område sin motsvarighet i
försöken att upptaga gotiska former. Slutligen
framträder oftast i rokokoformernas närhet en
klumpig naturalism. Till förvirringen i form kom
äfven sjunkandet af den tekniska dugligheten,
utan tvifvel en följd af de gamla skråämbetenas
upphäfvande. Först under 1800-talets senare
hälft, efter den första världsutställningen i
London, 1851, och framför allt efter upprättandet
af konstindustriella offentliga samlingar och
läroanstalter, har guldsmedskonsten liksom
konstslöjden i allmänhet åter höjt sig.
Kontrollstämplar såsom garanti för metallens
äkthet användes redan under medeltiden; de
angafvo dels mästaren-tillverkaren, vanligen
genom ett slags bomärke eller vederbörandes
initialer, dels tillverkningsorten, betecknad
vanligen genom stadens vapen. Inom olika länder
var detta olika ordnadt. I Frankrike påbjöds
stämpling med stadens vapen redan år 1275,
och 1313 ålades guldsmedsskrået att handhafva
kontrollen. Äfven i England fanns redan tidigt en
officiell kontroll, och 1300 påbjöds stämpling med
"konungens märke". Ett tredje slags stämpel voro
årsbokstäfverna, angifvande tillverkningsåret
(eller en kortare period af år), som infördes i
England redan 1438, i Frankrike omkr. 1460. I
Tyskland användes från början af 1500-talet
mästarstämplar samt s. k. "beschauzeichen",
antingen stadens vapen eller en bokstaf:
i Nürnberg bokstafven N, i Augsburg en kotte
o. s. v., samt årsbokstäfver, hvilkas serier
dock voro olika för hvarje stads guldsmedsämbete.
l Norden nådde guldsmedskonsten en rätt hög
utveckling redan mer än 1000 år f. Kr. I grafvar
och depåfynd från bronsåldern ha mångfaldiga
gånger hittats arm- och fingerringar, diadem
och skålar af guld. Ofta äro guldkärlen sirade
med inpressade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
