Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 611-612 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten - Guldsteklar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gällande stämplingen med årsbokstäfver,
hvarigenom år 1759 betecknades med A, 1760
med B o. s. v. (se
KontrolIstämpling). Profningen, som förut handhafts af de
olika guldsmedsämbetenas åldermän och bisittare,
öfvertogs 1752 af staten och anförtroddes åt
det s. å. inrättade kontrollverket, hvarvid
det gamla lödighetsmärket, "åldermansrankan",
ersattes af en stämpel med riksvapnet, tre
kronor. Upk. (Upk d. y. T. J. A.)

Guldsteklar, Tubulifera, zool., underordning af
steklarnas ordning, omfattande blott en enda
familj, Chrysitlidæ l. Chrysidæ. Genom sina
fåledade antenner och benens enkla lårring
afvika guldsteklarna från parasitsteklarna
och närma sig i stället gaddsteklarna,
men i byggnaden af sin bakkropp visa de
så stor olikhet med dessa senare, att de
måste betraktas som särskild underordning. (I
art. Aculeata ha guldsteklarna felaktigt
uppräknats bland gaddsteklar.) På bakkroppen
ser man ofvan blott 3-4, undantagsvis (hos
släktet Cleptes) 4-5 leder, enär de öfriga
äro ombildade till ett i hvilande tillstånd i
kroppen indraget äggläggningsrör. Utskjutet
i sin fulla längd, bildar detta ett långt,
smalt, mjukt och böjligt rör, afdeladt i 3-4
leder, af hvilka de smalare bakre på samma
sätt som de i hvarandra infogade rören i en
kikare kunna inskjutas i de vidare främre. I
rudimentärt skick befinna sig inuti detta rör
delar, som torde motsvara gadden hos andra
steklar, men ehuru guldsteklarna äro utrustade
med giftkörtlar och giftblåsa, och fastän
de, om de gripas mellan fingrarna, med långt
utsträckt äggläggningsrör göra hotande rörelser
liksom för att sticka, förmå de ej genomtränga
människohuden och kunna sålunda ej utdela några
kännbara styng. Bakkroppens undersida är (utom
hos Cleptes) på ett egendomligt sätt urholkad,
enär de starkt kullriga ryggplåtarnas sidokanter
skjuta ner ett stycke nedanför föreningsstället
med bukplåtarna. I den på detta sätt uppkomna
rännan infoga guldsteklarna vid fara främre
delen af kroppen och skydda på detta sätt sin
ömtåligaste kroppsdel, den svagt förhornade
undersidan af bakkroppen. I motsats till
denna äro kroppens öfriga delar klädda af ett
tjockt och fast kitinpansar, och detta pansar
strålar i så eldiga metallfärger, blått, grönt,
rödt och guld, att dessa steklar, trots sin
oansenliga storlek, ovillkorligen tilldraga
sig uppmärksamhet, där de i hetaste solskenet
lifligt krypa omkring på gamla husväggar eller
annat maskstunget trävirke. Anledningen till att
de med förkärlek uppehålla sig på sådana platser
är den, att de föra ett parasitiskt lefnadssätt
hos företrädesvis sådana gaddsteklar, som pläga
anordna sina bon i maskhålen, ofta äfven hos
sådana, som gräfva sig gångar i marken. Om
man frånser släktet Cleptes, som uppgifvits
parasitera på larverna af krusbärsstekeln
(Pteronus ribesii), sedan de gräft sig ner
i jorden för att spinna kokong, samt Chrysis
shangaiensis, som blifvit utkläckt ur kokonger af
en nattfjäril, äro hufvudsakligen två parasitiska
metoder kända hos guldsteklarna. Somliga äro
"foderparasiter", i det deras larver förtära
det af döda eller förlamade insekter bestående
foderförråd, som värdstekeln insamlat i en cell
för sin egen larvs räkning. Andra
guldstekellarver däremot befatta sig ej med foderförrådet,
utan utsuga och döda värdstekelns egen larv,
sedan den förtärt sitt foderförråd och sålunda
redan är fullvuxen. Till den
förra gruppen, foderparasiter, hör vår
allmännaste guldstekel, Chrysis ignita
(se fig.), hvars hufvud och mellankropp äro
metallglänsande blå eller blågröna, medan
bakkroppen är guldglänsande med grön eller
röd anstrykning eller också h. o. h. röd.


Chrysis ignita, hona
(äggläggningsröret delvis utskjutet).
2 ggr nat. storl.

Till
storleken växlar denna vackra stekel mycket, i
det somliga nå en längd af 12 mm., medan andra,
som vuxit upp under knappare näringstillgång,
uppnå endast halfva denna storlek. Denna stekel
lurar vid ingången till bona af många slags
solitära getingar (se Getingar) och
gräfsteklar. I egarens frånvaro, stundom ej förr
än denne stängt sin cell, kryper guldstekeln in
för att insmuggla sitt parasitägg. Om ingången
redan är tillsluten med lera eller sand,
genombryter den dessa hinder. Då dess ägg,
som lagts ungefär samtidigt med värdstekelns,
efter få dagar kläckts, suger larven såsom sin
första måltid ut värdstekelns ägg, hvarefter
den griper sig an med foderförrådet, som den
fullständigt förtär för att slutligen, föga
mer än en vecka efter kläckningen, spinna en
brun, pergamentartad kokong, inom hvilken den
öfvervintrar och först nästa vår förpuppas. De
nykläckta guldstekellarverna äro smärta, med
tydligt afsatt hufvud och med sista kroppsleden
klufven i två sidoriktade flikar, som begagnas
som rörelseorgan, då larverna i detta stadium
lifligt krypa omkring. Sedermera försvinna dessa
bihang, och larven antager andra stekellarvers
mera masklika utseende. Fastän ofvan beskrifna
lefnadssätt är det för denna guldstekels larv
vanliga, är det ej uteslutet, att den äfven
kan använda samma parasitiska metod som de
till den andra gruppen hörande guldsteklarna,
att döma däraf, att Chrysis ignita setts
parasitera äfven hos flera biarter, i hvilka
fall guldstekelns larv helt säkert ej förtär det
af honung och pollen bestående foderförrådet,
utan uteslutande värdstekelns larv. Så är
fallet med Chrysis dichroa, som insmugglar
sitt ägg i de tomma snäckskal, i hvilka biet
Osmia rujohirta anlägger sin cell. Först sedan
bilarven förtärt sitt foderförråd, angripes den
och uppätes själf af guldstekelns larv. Ofta
ha två eller flera, stundom ända till sex,
guldstekelägg blifvit inlagda i samma cell. l
sådana fall uppäta parasitlarverna först
hvarandra, till dess blott en enda återstår,
som sedan blir bilarvens bane. - Chrysis
viridula, ofvan vackert röd, med blått hufvud
och blå spets på bakkroppen, parasiterar hos
de i jorden byggande solitära getingarna
Hoplomerus reniformis och H. spinipes, men
uppsöker ej dessas celler, förrän de fullvuxna
getinglarverna redan spunnit kokong. Guldstekeln
öppnar då den hopmurade ingången till boet,
intränger i cellen, biter hål på kokongen
och inför med äggläggningsröret sitt ägg däri,
hvarefter ingången till boet åter stänges. Sedan
guldstekelns larv förtärt getingens, spinner den
sin kokong, som således i detta fall kommer att
ligga inuti getingkokongen, och öfvervintrar
däri. Dessa samma getingar hemsökas äfven ofta
af en annan guldstekel. Chrysis integrella,
som mycket liknar Chr. ignita,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>