Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsteklar - Guldstol l. Gullstol - Guldsvafvel - Guldsvans - Guldtopp - Guldvikt - Guldvingar - Guldvåg - Guldå - Guldåldern - Guldörn - Gulelven - Gulhafre - Gulholts, Gulträ, Gelbholz, Cubaholz, Gul bresilja, Gammal fustik - Guling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från hvilken den skiljer sig dels genom
oansenligare storlek, dels genom saknaden af de
fyra tänder i bakkanten af sista bakkroppsleden,
på hvilka ignita lätt igenkännes. Chr. integrella
intränger i getingarnas celler, medan de ännu
stå öppna och hålla på att provianteras. Denna
guldstekel är sålunda, liksom ignita,
foderparasit. - Bland andra mera i ögonen
fallande guldsteklar kunna nämnas den ända till
12 mm. långa Chrysis nitidula, mörkblå med grön
glans, hvilken parasiterar hos i trä byggande
solitära getingar, såsom Odynerus murarius och
Lionolus pubescens, samt den likaledes till de
största guldsteklarna hörande Hedychrum nobile,
af en mera kort och bred kroppsform än de
föregående, röd med hufvud och mellankroppens
bakre del blå, parasit hos i jorden byggande
rofsteklar af släktet Cerceris. - Omkr. 30
arter guldsteklar ha anträffats i Sverige.
G. A-z.
Guldstol l. Gullstol. Uttrycket "bära i
gullstol" betyder att som hyllning bära en
person i sittande ställning (med eller utan
stol) på två eller flora personers armar eller
axlar. Ordets upphof är okändt.
Guldsvafvel, kem., äldre benämning för
antimon-svafla eller, auripigment. Se
Antimon.
Guldsvans, bot. Se Lamarckia.
Guldtopp (isl. Gulltoppr), nord. myt.,
hette Heimdalls häst. Namnet
betyder den med gyllene pannlugg.
Th. W.*
Guldvikt. Den vikt, som intill 1830 användes
som myntvikt för uppvägning af guld och äfven
af silfver, var 1 lödig mark = 8 uns = 16 lod
= 64 kvintin = 4,384 svenska l. troiska ass =
210,616 gram. Hos guldsmederna användes vanligen
en mark, som var 1/2 skålpund viktualievikt =
4,424 troiska ass = 212,538 gram. Men man sålde
guld äfven efter en annan vikt, nämligen dukat,
d. v. s. vikten af myntet en dukat efter 1664
års myntordning. Af en lödig mark skulle myntas
60 1/2 dukater, hvarför en dukat blef i vikt =
72 56/121 troiska ass = 3,481 gram. Fr. o. m. 1830
blef myntvikten l skålpund viktualievikt =
8,848 troiska ass = 425,076 gram. Sedan 1873 är
kilogrammet svensk myntvikt, och i k. förordn,
om mått och vikt 22 nov. 1878 och 9 okt. 1885
föreskrifves, att vid handel med guld, silfver,
platina, äkta pärlor och ädla stenar skola
precisionsvågar och precisionsvikter användas,
som äro justerade enligt det viktsystem, som i
nämnda förordning påbjudes (kilogram och gram).
K. A. W.
Guldvingar, Polyommatus l. Chrysophanus, zool.,
ett till fam. Lycænidæ bland dagfjärilarna
hörande släkte af i vårt land tämligen små
arter (vingbredd 24-35 mm.) med mer eller mindre
utbredd, rödgul eller blåviolett, sidenglänsande
färg på åtminstone framvingarnas öfversida
samt på bakvingarna åtminstone vid bakhörnet
med antydan till ett rödgult band längs
utkanten. Undertill ha vingarna små svarta,
i rader ordnade punkter, ofta omgifna af en
hvit ring. Hos honorna är äfven framvingarnas
öfversida svartfläckig. Larverna, som äro korta
och breda, bakåt afsmalnande, äro till färgen
gröna med olika färgade längdstrimmor. De flesta
lefva på Rumex- och Polygonumarter. Några ha
anträffats i myrbon, där de, liksom blåvingarnas
larver, göra sig omtyckta genom att afsöndra en
söt saft. - Af detta släkte finnas i vårt land
4 arter.
Allmännast i södra Sverige är den i synnerhet
på soliga backsluttningar förekommande
svartfläckiga guldvingen (P. phlæas), hvaraf
båda könen äro lika färgade, med ofvan gulröda,
sidenglänsande framvingar, beströdda med
fyrkantiga svarta fläckar och med bred svart
utkant. Nästan lika allmän, i norra Sverige
t. o. m. betydligt vanligare, är dukatguldvingen
(P. virgaureæ), af hvilken hannen (fig. 1) med
sina i grannaste gulröd sidenglans prunkande
och bredt svartkantade vingar
hör till vår insektvärlds mest lysande
företeelser.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
