Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göttingsche gelehrte anzeigen - Göttling, Karl Wilhelm - Göttweig l. Göttweih - Göttved - Götz l. Götzen, Johann von - Götz, Johann Nikolaus - Götz, Hermann - Götz, Georg - Götze, Sigmund von - Götze, Emil Karl - Götze, Marie - Götzen, Johann von - Götzen, G.A. von - Götz von Berlichingen - Göye - Göye, Eskil - Göye, Mogens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göttingische gelehrte anzeigen [a’ntsajgen],
"Göttingens lärda underrättelser", den äldsta af
Tysklands kritiskt vetenskapliga tidskrifter,
uppsattes 1739 under ett delvis annat namn och
har sedan stiftandet af Göttinger gesellschaft
der wissenschaften utgifvits under dettas
hägn. Bland dess redaktörer märkas A. von Haller,
Chr. G. Heyne, Eichhorn och Heeren. Tidskriften
utkommer numera i månadshäften och lämnar omfattande
granskningar af arbeten inom skilda vetenskaper.
Tidskriftens historia har behandlats af
Oppermann (1844),
Wüstenfeld (1887) och
Roethe (1903).
Göttling [gö’t-], Karl Wilhelm, tysk
språkforskare och arkeolog, f. 1793 i Jena,
d. där 1869, deltog som frivillig i 1814 års
krig och blef 1815 professor vid gymnasiet
i Rudolstadt, 1819 direktor på gymnasiet i
Neuwied, 1822 e. o. professor i filologi i Jena,
1826 universitetsbibliotekarie och direktor vid
filologiska seminariet samt 1832 ord. professor
därstädes. De resor G. företog till Italien och
Grekland kommo honom att särskildt egna sig åt
studiet af romerska och grekiska antikviteter,
och på hans initiativ stiftades ett arkeologiskt
museum i Jena. Han författade bl. a.
Geschichte der römischen staatsverfassung von erbauung der stadt bis zu Cäsars tod (1840)
samt utgaf värdefulla upplagor af några bland
Aristoteles’ arbeten samt af Hesiodos. G:s
Gesammelte abhandlungen aus dem klassischen alterthum utkommo i 2 bd, 1851–63;
hans brefväxling med Goethe 1824–31 utgafs
1880 af K. Fischer. Jfr
Lotholz, "Karl Wilhelm G." (1876–87).
Göttweig [gö’tvaich] l. Göttweih,
berömdt benediktinkloster i Nedre Österrike,
6 km. från Krems, med vacker kyrka och
rikt bibliotek (70,000 bd, 1,425 inkunabler,
öfver 1,100 handskrifter) samt andra stora
samlingar. Det grundlades 1072 för augustinorden
och öfvergick 22 år senare till benediktinerna.
J. F. N.
Götved, moderniserad namnform för Gautvidr (se d. o.).
Götz [gö’ts] l. Götzen, Johann von, grefve,
tysk krigare, f. 1599, d. 1645, uppfostrades i
protestantiska läran och kämpade först i bömiska
hären, sedan under Ernst af Mansfeld mot de
kejserlige. Men 1626 öfvergick han till dessa,
ryckte med Wallensteins här in i Pommern och
fick 1628 befälet på Rügen, som han sedermera
utan vidare motstånd utrymde åt Gustaf Adolf
(1630). G. deltog 1632 i slaget vid Lützen
och bidrog vid Nördlingen betydligt till
de kejserliges seger, till lön hvarför han –
efter att ha öfvergått till katolicismen – 1635
af kejsaren upphöjdes i grefligt stånd. 1636
blef G. öfverbefälhafvare för Bajerns armé,
understödde 1637 de kejserlige i Johan Banérs
förföljande från Torgau uppåt Pommern och kämpade
1638 mot Bernhard af Weimar vid Rhen, hvarunder
han af denne blef slagen vid Wittenweyer
(30 juli 1638) och måste uppgifva försöket
att undsätta Breisach. Misstänkt för hemligt
förstånd med Bernhard, hölls G. 1638–40 fången
i Ingolstadt, men frikändes af en krigsrätt
och inträdde sedan som fältmarskalk ånyo i
kejserlig tjänst samt opererade 1644 med framgång
mot Rákóczy i Ungern. Därifrån kallades han
1645 till den af Torstenson i Böhmen anfallne
Hatzfelds hjälp och stupade i slaget vid Jankau
(6 mars s. å.). – Från G. härstammar en med stora
gods i Böhmen och Schlesien begåfvad familj.
(V. S–g.)
Götz [gö’ts], Johann Nikolaus. Se Goetz.
Götz [gö’ts], Hermann, tysk tonsättare,
f. 1840 i Königsberg, d. 1876 nära Zürich,
erhöll musikundervisning af Köhler, Stern,
Bülow och Ulrich samt var 1863–70 organist
i Winterthur. Med G. bortgick i förtid en
talang, som bebådade något stort och ovanligt. I
Tyskland räknas hans opera
Der widerspenstigen zähmung (1874;
"Hårdt mot hårdt", 1888)
till det bästa, som de senare årtiondena
frambragt för den lyriska scenen; G. har
där till librett efter Shaksperes drastiska
lustspel "Så tuktas en argbigga" åstadkommit
en behaglig musik med romantisk hållning och
nobless i uppfinningen. En ofullbordad opera,
Francesca da Rimini,
fulländades af E. Frank i Mannheim och gafs
där 1877. G. skref äfven
Nänie
m. fl. körsaker, en symfoni (som ofta spelas),
en uvertyr, konserter, trio, pianokvartett,
pianokvintett, pianostycken, sånger m. m.
A. L.*
Götz [gö’ts], Georg, tysk filolog. Se Goetz.
Götze [gö’tse], Sigmund von, brandenburgsk
kansler, f. 1576 i Mark Brandenburg, d. 15
dec. 1650, från 1604 till sin död, med afbrott
åren 1637–40, medlem af brandenburgska
geheimerådet, tillhörde under 30-åriga kriget
det svenskvänliga partiet vid hofvet i Berlin och
stod sålunda i skarp motsats till den habsburgskt
sinnade grefve A. Schwarzenberg. Under
svenskarnas lyckliga år 1630–34 hade G. ett
betydande inflytande och användes flera gånger
vid viktiga underhandlingar med Gustaf II Adolf
och hans statsmän. Efter Nördlingen förlorade
G. en tid sitt inflytande och måste t. o. m. för
några år lämna geheimerådet, men återkom dit
efter Fredrik Vilhelms regeringstillträde
1640 och påverkade nu åter den brandenburgska
politiken i mera svenskvänlig riktning.
C. H. H.
Götze [gö’tse], Emil Karl, tysk operasångare,
f. 1856 i Leipzig, d. 1901 i Charlottenburg, var
engagerad vid hofteatern i Dresden 1878–81 och
sedermera i Köln, hvarifrån han med fenomenal
framgång gjorde gästresor till alla större
tyska scener. I Stockholm uppträdde han 1895 som
Profeten,
Lohengrin och
Faust
och befanns ännu ega kvar betydande lämningar
efter en ovanligt grann tenor.
A. L.*
Götze [gö’tse], Marie, tysk sångerska, f. 1865 i
Berlin, elev af Sternska konservatoriet och fru
Artôt m. fl., var anställd vid Berlins hofopera
1884–87, i Hamburg 1887–90, företog en längre
konstresa till Amerika och är sedan 1892 första
altsångerska vid hofoperan i Berlin. Hon är en
i afseende på röst och utförande visserligen
icke bländande, men särdeles jämn och gedigen
artist. Till hennes bästa roller höra
Ortrud,
Brangäne,
Adriano,
Orfeus,
Carmen och
Delila.
Som oratorie- och romanssångerska åtnjuter hon
äfven anseende. I Stockholm uppträdde hon 1907
vid en konsert.
E. F–t.
Götzen [gö’tsen], Johann von. Se Götze.
Götzen [gö’tsen], G. A. von. Se Goetzen.
Götz von Berlichingen [gö’ts fånn]. Se Berlichingen.
Göye, senare skrifvet Gjöe, dansk adlig ätt,
känd redan på 1300-talet, utslocknade 1698 på manssidan.
Jfr "Dansk adelsaarbog" 1896.
1. Eskil G. var 1481 riksråd och deltog
1483 ff. i Kalmarmötena, blef 1486 marsk
och anförde 1497 hären på tåget till Sverige.
G. slog under sig många gods och dog 1506. –
2. Mogens G.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
