Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse mellan Europa och Orienten synes
ha funnits äfven n. om Svarta hafvet. Från
12:e årh. f. Kr. blef Fenicien den
viktigaste förmedlaren mellan Österlandet och
de europeiska Medelhafsländerna. Fenicierna
anlade en mängd faktorier vid Medelhafskusterna,
t. o. m. v. om Herkules’ stoder (Gibraltar
sund), och synas äfven ha lyckats finna vägen
längs Europas västkust till de brittiska öarna
("Tennöarna"). Den feniciska handelsmakten nådde
sin högsta blomstring i Tyros under 10:e–8:e
årh. f. Kr. Äfven bland de med denna period
samtidiga förhistoriska folken i Europa har,
såsom arkeologiska fynd ge vid handen, handel
eller byte förefunnits, på längre afstånd
längs kuster och floddalar och väl oftast
medelbart. Redan det allmänna användandet af
flintan som material för redskap och vapen
visar detta, emedan denna stenarts förekomst är
bunden vid ganska begränsade fyndorter. Utom
flinta och andra ännu sällsyntare material
för stenredskap (obsidian, nefrit) torde vissa
prydnadsföremål (musslor, bergkristall, koraller,
bärnsten m. m.) ha utgjort de viktigaste
bytesvarorna. Senare intogs främsta platsen
af metaller, framför allt koppar och brons;
sålunda har t. ex. all den brons, som i de
nordiska länderna användes under bronsåldern,
hämtats utifrån, hvarvid i synnerhet bärnsten
lämnades i utbyte.
2. Den grekisk-kartagiska perioden (omkr.
800–146 f. Kr.). Af Europas folk var det grekerna,
som först, genom att tillegna sig den urgamla
orientaliska kulturen, höjde sig till ett
kultur- och handelsfolk af större betydelse,
och det var grekiska städer samt af dem
anlagda kolonier, som jämte det af fenicier
grundlagda Kartago tillintetgjorde det
feniciska handelsmonopolet i Medelhafvet.
Kartagerna idkade en omfattande handel
och anlade talrika faktorier och kolonier
kring västra Medelhafvet samt utsträckte äfven
sina handelsfärder dels öfver land i Afrika,
dels, ehuru mer tillfälligt, sjöledes
såväl norrut längs den europeiska kusten som
söderut ett stycke längs Afrikas västkust.
I fråga om grekerna spela de många kolonierna
kring Svarta hafvet och Medelhafvets kuster ända
bort till Gallien och Spanien en ännu viktigare
roll i handelns historia än moderlandet, af
hvars städer blott jämförelsevis få blefvo af
större kommersiell betydelse. En ytterligare
betydelsefull utvidgning fick det grekiska
handelsområdet senare genom Alexanders eröfringar
i Asien och Afrika och de ur dessa framgångna
s. k. hellenistiska rikena. Med grekerna
uppträder mot den dittills kommersiellt och
allmänt kulturellt allenahärskande Orienten den
första kulturkraftiga representanten för den
Occident, som omsider skulle öfvertaga hegemonien
inom världshandeln liksom inom världskulturen
öfver hufvud.
3. Romerska perioden (146 f. Kr.–527
e. Kr.) infaller med Kartagos och Greklands
uppgående i romarväldet. Men romarna själfva
voro ej mycket fallna för handelsverksamhet,
och det blef därför hufvudsakligen de
underkufvade folken, som uppehöllo det
vidsträckta rikets i öfrigt mycket lifliga
handelsförbindelser. Bland de talrika
utomitalienska handelsstäderna intog Alexandria,
som, redan innan det kom under Roms välde,
nått en hög blomstring, det främsta rummet
och blef bl. a. den viktigaste stapelplatsen,
hvarifrån Orientens dyrbara varor infördes
till rikets lyxälskande hufvudstad.
Äfven Bysans (Konstantinopel) intog genom sitt
gynnsamma läge en mycket betydande kommersiell
ställning, särskildt efter det romerska rikets
delning.
4. Bysantinsk-muhammedanska perioden
(527–1096). När den västra rikshalfvan alltmer
rämnade sönder och dess kultur och handel i
det närmaste förintades, blef det östromerska
eller bysantinska riket de gamla kulturella och
kommersiella traditionernas bärare och utgjorde
under flera sekler den viktigaste förbindelsen
mellan Väster- och Österland. Jämte
bysantinerna utvecklade från 7:e årh. araberna
eller rättare muhammedanerna en mycket betydande
handelsverksamhet. De sammanknöto sydvästra
Asien, Nord-Afrika och sydvästra Europa till
ett enda stort handelsområde, med vidsträckta
förbindelser öfver land med andra folk, med sin
sjöfart behärskande Medelhafvet, Röda hafvet och
Indiska hafvet och nående ända fram till Kina,
ett handelsområde, som i utsträckning
och betydelse dittills icke haft något
motstycke. Emellertid är detta sista gången
i historien, som icke-europeiska folk spela
en dominerande roll i kommersiellt afseende.
Den bysantinsk-muhammedanska perioden kan
äfven sägas inleda en ny tidsålder i handelns
historia, i det nu samfärdsel och handel i
betydligt högre grad än förut började
genomtränga äfven kontinenternas inre, hvaremot
samfärdseln förut varit mer periferisk, i det
hela inskränkt till de kring Medelhafvet och
närliggande vatten närmast grupperade länderna.
Om därför de tre första perioderna kunna
sammanfattas till en medelhafstidsålder, blir
den bysantinsk-muhammedanska perioden den första
i en gamla världens kontinentaltidsålder
(527–1492).
5. Den italiensk-hanseatiska
perioden (1096–1492), den andra perioden
i nyssnämnda kontinentaltidsålder, är ännu
mer kontinental, i synnerhet för Europas
del. De italienska städerna Amalfi,
Genua, Pisa, Venezia o. a. återknyta nu,
då korstågen på nytt väckt européernas smak
för orientaliska varor, de länge så godt som
alldeles afbrutna förbindelserna med Levanten
och Österlandet och utveckla en omfattande
kommersiell verksamhet. Med sitt "uppland"
knyta italienarna lifliga förbindelser,
och där uppblomstrar snart en rad viktiga
handelsplatser (Basel, Nürnberg, Augsburg
m. fl.), som i sin tur förmedla förbindelsen
norrut. Men ej blott själfva varuhandeln
nådde en hög blomstring i dessa italienska
städer, äfven många betydelsefulla kommersiella
institutioner utvecklades där, såsom
bankväsendet, växeln, försäkringsväsendet, en
fullt tillförlitlig bokföring o. s. v.,
hvarom många i handelsspråket ännu gängse
italienska termer bära vittne. Kort tid efter
de italienska städernas uppsving börjar en allt
lifligare handelsverksamhet utvecklas äfven i
det nordliga Europa, där de flandriska
städerna (Brügge, Antwerpen m. fl.) och det
1241 grundade, snart samtliga något betydande
kustplatser från Riga till Ostende och
äfven en mängd städer ini landet
omfattande hanseförbundet träda i förgrunden.
Detta det "nordeuropeiska Medelhafvets",
Nord- och Östersjöns, handelsområde står öfver
land i förbindelse med det sydeuropeiska,
och från början af 1300-talet öppnas äfven
en regelbunden sjöförbindelse dem emellan,
först mellan de italienska städerna och de
nederländska. Härigenom blir för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
