Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första gången Atlanten, om ock blott på en
kortare kuststräcka, en regelbunden stråkväg för
internationell samfärdsel. Den internationella
handeln hade sålunda under medeltidens sista
århundraden nått en betydande omfattning;
men ännu var den dock, liksom i forntiden,
blott en innanhafshandel med indragande af
större eller mindre områden af gamla världens
kontinenter. Från handelshistoriens synpunkt kan
därför hela tiden från den 1:a t. o. m. den 5:e
perioden sägas bilda en tidrymd, innanhafstiden.
II. Oceantiden (Tiden efter 1492). Mot
medeltidens slut, sedan man lärt sig
använda kompassen och flera andra viktiga
framsteg gjorts på sjöfartens område, följde
öppnandet af den nämnda Atlantvägen mellan
de båda europeiska innanhafven, italienares
och portugisers framträngande söderut i
Atlanten längs Afrikas kust och till slut de
krönande stordåden, Columbus’ resa till det
"västra" Indien och Vasco da Gamas till det
östra. Genom dessa sista följdrika färder
inleddes nu den nya tid i handelns historia,
som lämpligen kan kallas oceantiden i motsats
mot den föregående innanhafstiden. De forna
snäfva gränserna för handeln vidgades oerhördt
eller rättare utplånades, ty i själfva verket
hade portarna till världen slagits upp på vid
gafvel, förutsättningarna för en världshandel
hade skapats. Men samfärdsel och handel ökades
dock icke med ens i proportion härefter: det
dröjde länge, innan de europeiska nationerna i
gemen började befara de nya oceanvägarna, ännu
längre, öfver 300 år, innan regelbunden oceanfart
utsträcktes öfver Atlantiska och Indiska hafven
och äfven kom att omfatta det största af jordens
haf. Stora oceanen, tills den femte världsdelen,
Australien, samt Oceaniens vidsträckta ögrupper
indrogos i världssamfärdseln och tills det inre
af de utomeuropeiska kontinenterna började öppnas
för internationell trafik. Detta inträffade
först under 19:e årh. som en följd af den
genomgripande revolution kommunikationsmedlen
då undergingo genom ångans användning och i
samband med en imponerande expansion af den
europeiska rasen. De tre första seklen af
oceantiden kunna därför sammanfattas till en
indoatlantisk och periferiskt interkontinental
tidsålder, medan det 19:e årh. inleder en
panoceanisk och transkontinental tidsålder, en
verklig världshandelsera. Den indoatlantiska
tidsålderns första skede kan kallas
1. spansk-portugisiska perioden (1500-talet), ty
under detta sekel var det så godt som uteslutande
de två folk, hvilka funnit de nya oceanlederna,
som beforo dem. Den Nya världens stora betydelse
gjorde sig icke med ens gällande. Under den
första tiden var den för det ekonomiska
lifvet viktigaste följden af Amerikas upptäckt den
för dåv. förhållanden ofantliga kvantitet af
ädla metaller, som därifrån strömmade in till
Europa. Däremot blef upptäckten af sjövägen till
det rätta Indien af större omedelbar betydelse
för handeln, i det européerna nu fingo direkt
tillgång till de eftersökta indiska varorna. Men
spanjorer och portugiser förstodo ej att rätt
begagna sig af de stora fördelar de vunnit,
ödesdigra misstag i inre och yttre politik
rubbade snart deras nyförvärfvade ekonomiska
maktställning, och när 1500-talet gått till ända,
hade de redan spelat ut sin ledande roll.
2. Den holländsk-brittiska perioden
(1600–1815). Spanjorernas och portugisernas
monopol på förbindelsen mellan Europa och de båda
Indierna sprängdes, deras påstådda eganderätt
till hafven, så sanktionerad af påfven den
också var, respekterades icke. Holländare och
engelsmän, snart äfven fransmän kastade sig
med ifver öfver den transmarina handeln, andra
länder, också vårt, följde exemplet, och först
då, under 1600- och 1700-talen, merkantilismens,
de stora monopoliserade handelskompaniernas
och kolonialkonkurrensens tid, upplefde Europa
en period af kommersiell aktivitet, som kan
göra något anspråk på att kallas världshandel
eller åtminstone en ansats till en sådan. I det
hela visar denna period en synnerligen kraftig
utveckling: den internationella handelns område,
som då vidgats till ett världsområde, blef
taget i besittning af allt flera nationer;
mängden af de omsatta varorna tillväxte i
högst betydande grad, både så, att de sedan
gammalt mest begärliga världshandelsvarorna,
de indiska (kryddor, ris, socker, indigo etc.),
strömmade till i mycket större kvantiteter än
förut, särskildt sedan en del af dem börjat
plantagemässigt odlas äfven i Nya världen,
och så, att många förut okända varor (tobak,
kaffe, te m. fl.) nu infördes i världsmarknaden
och snart blefvo af stor betydelse, hvarjämte
de europeiska ländernas egen industriella
produktion under merkantilismens hägn svällde
ut till ett förut okändt omfång, som väsentligt
ökade den internationella handelns varumassa;
och alltjämt fortfor i ständigt, om ock sakta,
växande volym tillströmningen till Europa af hvad
man kallat det för den ekonomiska lifsprocessen
nödvändiga syret, de ädla metallerna. Af stor
vikt för handeln under denna tid var också den
betydelsefulla utveckling, som bank-, börs-
och försäkringsväsendet undergick: den första
banken n. om Alperna stiftades i Amsterdam 1609,
den första börsen i egentlig mening kom till
stånd i Antwerpen 1531, båda snart följda
af liknande institutioner i andra länder;
det första sjöförsäkringssällskapet inrättades
1668 i Paris. Under denna period, vid midten
af 1600-talet, upptäcktes äfven Australien,
som dock först efter två årh. skulle komma att
spela en roll i världshushållningen. I början af
perioden stå Nederländerna främst. Molukkerna,
Sundaöarna m. fl. sydasiatiska områden dels
tagas från portugiserna, dels koloniseras i
första hand, äfven i Syd-Amerika utträngas
flerstädes portugiserna, kolonier förvärfvas i
Västindien och i Nord-Amerika, där bl. a. Nya
Amsterdam, det nuv. New York, grundlägges
1614, och Kap koloniseras. Det 1602 inrättade
holländsk-ostindiska kompaniet och det 1621
bildade västindiska dominera snart, det förra
den ostindiska, det senare den amerikanska
handeln. Äfven fraktfarten inom Europa besörjes
till stor del af nederländska fartyg. Men det
folkfattiga Hollands ryggrad var dock för svag
för att i längden uppbära denna maktställning:
i senare hälften af 1600-talet dukar det under
i den oundgängliga kampen med det starkare
England. Redan 1600 hade det engelsk-ostindiska
kompaniet bildats, hvilket förvärfvade allt flera
stödjepunkter och landområden i främre Indien och
omsider, sedan fransmännens farliga konkurrens
tillintetgjorts under sjuåriga kriget (1756–63),
utvecklade sig till det brittisk-ostindiska
riket. I Västindien förvärfvades ö efter ö,
i Nord-Amerika grundlades kolonier och eröfrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
