Liebe kleine Mama (1904) och Vom gastfreien pastor (1895; 22:a uppl. 1907), är den sistnämnda lilla samlingen frivola och raffinerade student- och småstadshistorier populärast. Diktsamlingarna Meine verse (1895) och Von reifen früchten (1903) stå formellt högt. Mest känd var H. likväl som dramatiker, i det hans humor och ironi, parade med sentimentalitet och en verkningsfull realistisk scenkonst, förskaffade honom stora framgångar. Lustspelet Angele (1891), Ibsen-parodien Der frosch (s. å.), komedierna Hanna Jagert (1893), Die erziehung zur ehe (s. å.), Die sittliche forderung (1897), Ein wahrhaft guter mensch (1899), enaktarcykeln Die befreiten (1898), skådespelet Ein ehrenwort (1894) samt framför allt det med Grillparzerpriset belönta militärdramat Rosenmontag (1900, 18:e uppl. 1907: "Karneval", 1902) höra i allmänhet till den nutida tyska scenens kassastycken, icke minst på grund af sina moderna konfliktmotiv. Hans sista skådespel var Im grünen baum zur nachtigall. H. utgaf äfven urval ur Angelus Silesius' och Logaus dikter samt ett utmärkt sammanställdt "Goethe-brevier" (1895; 2:a uppl. 1901), öfversatte Amalie Skrams "Agnete" och rondeller af A. Giraud (1895). Postumt utkommo 1906 Tagebuchfragment eines lebens och Briefe (1908), hvilka väckte ett föga behagligt uppseende. Se biogr. öfver H. af C. Flaischlen (1896). R—n B. Hartlepool [hā'tlpōl], stundom kallad East Hartlepool, och West Hartlepool, officiellt som en hamnstad betraktade tvillingsjöstäder i engelska grefsk. Durham, på en halfö n. om Tees utlopp i Nordsjön, skilda af sin hamn (141 har), som omfattar två tidvattensbassänger och 6 dockor om sammanlagdt 33,8 har samt 2 trävarudockor om 23 har. En 1,200 m. lång vågbrytare skyddar inloppet till hamnen. Den förra staden hade 22,737 inv. 1901, den senare, som är vida yngre och blef stad först 1887, hade 62,614 inv. Båda städerna drifva stor export af stenkol, maskiner, järn- och annan malm, ylle- och bomullsvaror samt fartyg och import af trävaror, socker och ägg. De förnämsta industrierna äro skeppsbyggen, gjuterier och mekaniska verkstäder, sågverk, kvarnar och färgfabriker. Hamnen egde 1901 279 fartyg om 419,000 ton samt 52 fiskefartyg. I West-H, finnes svensk kyrka med sjömanspräst. J. F. N. Hartley [hā'tli], David, engelsk filosof, f. 1705 i närheten af York, d. 1757, studerade teologi i Cambridge, men öfvergick sedan i följd af samvetsbetänkligheter till medicinen och blef läkare. Han är genom sin skrift Observations on man, his frame, his duty and his expectations (1749) en af de förnämste grundläggarna af den engelska associationspsykologien. Uppslaget skall han ha fått från en mindre bekant författare, Gay, hvilken försökt förklara alla högre känslors uppkomst genom association mellan lägre. H. utsträcker detta betraktelsesätt till hela själslifvet, hvars alla högre funktioner han vill förklara genom association mellan helt enkla förnimmelser och föreställningar, liksom vår viljas makt öfver tankar, känslor och handlingar ock antages bero på liknande associationer. Dessa motsvaras inom hjärnan af de förhållanden mellan hjärnvibrationerna, genom hvilka två eller flera olika samtidiga eller likartade genom upprepning af vibrationer sammansmälta till en vibration. På grund af associationslagarna utvecklar sig själslifvet enligt H. steg för steg till allt högre och mera sammansatta former, i hvilka de ursprungliga beståndsdelarna ofta ej längre kunna märkas. Verksamheter, som ursprungligen voro medvetna, blifva under denna utveckling genom upprepning omedvetna, "sekundärt automatiska verksamheter". Den styrka, med hvilken vissa föreställningar uppträda, kan sedan öfvergå till med dem associerade andra föreställningar, och på sådant sätt kan t. ex. den motivförskjutning ega rum, som gör, att en egoistisk religiositet kan öfvergå till en ren, oegennyttig fromhet. Jfr Schoenlank, "H. und Priestley, die begründer des assoziationismus in England" (1882). S—e. Hartman, Karl Gustaf, medaljör, f. i maj 1666 i Stockholm, d. där 27 apr. 1738, hade inträdt på ämbetsmannabanan, då han fick lust att egna sig åt gravyren och blef lärjunge hos Karlsteen. Han lär dock ej dragit så mycket gagn af dennes undervisning, emedan han, som det heter, var "fallen för ro och sällskap". H. uppträdde först 1697 som pitscherstickare (sigillgravör), i hvilken egenskap han arbetade åt Hedvig Eleonora; sedan fick han anställning vid holstein-gottorpska myntet, men återkom till Stockholm 1702. Vid denna tid begynte han gravera medaljer, af hvilka några äro förtjänstfulla, medan andra förefalla tämligen underhaltiga. Det senare är i synnerhet fallet med en stor medalj öfver Öfvergången af Düna 1701, på hvilken H. framställt Karl XII halft en face. Hans arbeten af detta slag blefvo för öfrigt ej särdeles många, utan han sysselsatte sig mest med sigillgravyr och stämpelskärning för charta sigillata. -- H:s son, Engel H., medaljör, f. 1696 i Stockholm, d. där 1769, utförde några få arbeten, bland hvilka medaljerna öfver Konung Fredriks återkomst 1731 och Tronföljarvalet 1743 torde vara bäst. Han var, liksom fadern, stämpelmästare vid charta-sigillatakontoret och hade dessutom en med k. privilegium försedd knappfabrik. —rn.* Hartman, Gabriel Israel, filosofisk skriftställare, f. 28 jan. 1776 i Lemlands socken på Åland, d. 1 mars 1809, blef student i Åbo 1793, filos. magister 1798, docent i teoretisk filosofi 1802, amanuens vid universitetsbiblioteket i Åbo 1805 och bibliotekarie därstädes 1807. H. var sysselsatt med flerfaldiga praktiska värf (bl. a. förestod han en privat undervisningsanstalt för gossar), men fann dock tid öfrig för en icke obetydande skriftställarverksamhet. Han utgaf Lärobok uti allmänna geografien (I, innehållande den matematiska och fysiska geografien, 1806; 19:e uppl. 1879; 7:e och följ. uppl. försedda med ett af B. E. Hildebrand förf. sammandrag af gamla tidens geografi), redigerade tidtals "Åbo tidningar" och offentliggjorde ett antal dikter, bl. a. en lärodikt, Den tredje odlingen, som festpoem vid magisterpromotionen i Åbo 1805. Främst egnade han sig dock åt filosofiska studier, hvilkas frukter han framlade i tre disputationer, Meditationes de natura, origine et veritate axiomatum (1801), De differentia notionum instrumentalium et realium (1804) och De tribus gradibus persuasionis (1808), äfvensom i ett större arbete, Kunskapslära (1807—08), som han dock icke i dess helhet hann utgifva. H. framstår i dessa arbeten såsom en originell forskare. Hans system är en ur det empiriskt gifna genom analys kritiskt härledd realism.