Hásan l. Hassan ("skön"), ofta förekommande arabiskt namn. Mest bekant af dess bärare är profetens dotterson H., d. 669, son till Omar, den fjärde kalifen. Se Kalifat. — Om den muhammedanske sektledaren H. Ibn Sabbâh se Assasiner. Hasanije, en arabisk stam i sydligaste delen af det nubiska stäpplandet, v. om Hvita Nilens nedersta lopp. ^{H. A.}* Hasard (af fr. hasard), slump, tillfällighet. — Par hasard [par aṡār], fr., af en slump, händelsevis. — Hasardera, anförtro åt slumpen, äfventyra, våga. — Hasardspel, spel, hvars utgång beror på slumpen, ej af de spelandes skicklighet. Hasarmavet. Se Hadramaut. Hasaua (Hasawa), inhemskt, jurakiskt, namn på samojederna. Hasbani, Nahrel-, Jordans källflod. Hasbeja, stad i drusernas område i Syrien, omkr. 55 km. v. från Damaskus, vid ett litet tillflöde till Nahr el- Hasbani och på västra sidan af Hermon, 700 m. ö. h. Omkr. 4,000 inv., af hvilka omkr. 3,000 äro kristna. Amerikansk (sedan 1846) och brittisk syrisk mission. Detta lilla samhälle led förr mycken förföljelse af den grekiska kyrkan och sedermera af druserna, som 1860 massakrerade nära tusen kristna. Slottet i H. innehades en tid af korsfararna, men intogs 1171 af drusiska emirer af släkten Schihâb, hvilken innehade det, tills turkiska myndigheter i förra årh. togo det i besittning. Några resande ha identifierat H. med bibelns Baal-Gad (Jos. 11:17), ett antagande, som vinner sannolikhet genom förekomsten af flera tempelruiner nära staden. På bergssluttningarna finnas yppiga oliv- och vinplanteringar, och i omgifningen vinnes jordbeck. (^{J. F. N.}) Hasbenet, veter. Se Has. Haschimiter, arabisk släkt af kureischiternas stam. Muhammed tillhörde denna ätt. Haschisch. Se Hasjisj. Haschka, Laurenz Leopold. Se Gott erhalte Franz den kaiser. Hașdeu [ha'ʃdeå], Bogdan Petriceicu, rumänsk vetenskapsman och skald, f. 1836 i Chotin i Bessarabien, d. 1907, blef 1878 riksarkivarie och professor i jämförande språkforskning i Bukarest. H. uppträdde som författare i historiska, språkliga, arkeologiska och etnografiska frågor och skref därjämte nationalekonomiska och filosofiska afhandlingar. Han uppsatte tidskrifterna "Archiva istorică a României" (4 bd, 1865—67), "Columna lui Trajan" (8 bd, 1870—77), "Revista nouă". I Istoria critică a Românilor (2 bd, 1873—74) sökte han bl. a. häfda rumänernas direkta härstamning från Trajanus' kolonister. I Cuvênte din betrânĭ (3 bd, 1878—82) utgaf och tolkade han några af de äldsta rumänska texterna (från tiden 1550—1600) och arbetade på rumänska akademiens uppdrag på "Etymologicum magnum Romaniæ" (1887 ff.). H:s arbeten sakna ofta kritik och metod, men hans verksamhet bidrog dock mäktigt till väckandet af vetenskapligt lif i Rumänien. Han skref äfven dikter, noveller och historiska dramer (Răsvan Vodă m. fl.). Hasdrubal, namn på flera kartagiska fältherrar. — 1. H., Hannos son, skickades 255 f. Kr. med en stor här till Sicilien för att försvara ön mot romarna, men blef i grund slagen af konsuln Lucius Cæcilius Metellus vid Panormos 251—50 f. Kr. Af sina landsmän dömdes han frånvarande till döden. — 2. H., Hamilkar Barkas' måg, var en af ledarna för krigspartiet i Kartago och följde sin svärfader, då denne begaf sig till Spanien för att där utvidga sitt fäderneslands välde. När Hamilkar 229 f. Kr. stupat, uppdrogs öfverbefälet i Spanien åt H. Under loppet af 8 år (229—221 f. Kr.) eröfrade han Spaniens skönaste landskap och utsträckte Kartagos välde ända till Iberus (Ebro), hvilken flod han genom fördrag med romarna förband sig att icke öfverskrida. H. grundlade flera städer, bl. a. "Cartago nova" (Cartagena), skyddade handel och näringar samt förskaffade Kartago för dess industrialster en god afsättningsort i Spanien. H. mördades 221 f. Kr. — 3. H., Hannibals yngre broder, erhöll öfverbefälet i Spanien, när hans äldre broder tågade till Italien, 218 f. Kr. Romarna sände emot honom bröderna Gnæus och Publius Scipio, hvilka drefvo kartagerna tillbaka och hindrade H. att öfver Pyrenéerna sända en här till sin broders undsättning. 213—211 kämpade han med större framgång mot Roms bundsförvant i västra Afrika, Syphax, återvände därefter till Spanien, uppref den romerska hären och besatte landet till Ebro. 208 blef H. slagen vid Bæcula, men kunde dock ej hindras att öfvergå Pyrenéerna och rycka in i Italien, till Hannibals undsättning. På våren 207 blef han af romarna slagen vid Metaurus (n. om Sena) i Umbrien och stupade själf i striden. Hans hufvud inkastades i Hannibals läger. "Som officer och som man var han värd att vara Hannibals broder." — 4. H., Gisgons son, bidrog kraftigt till Scipionernas nederlag i Spanien 211, men blef jämte Mago slagen nära Bæcula 206 f. Kr. Han var 204 öfverbefälhafvare öfver den af 26,000 man och 140 elefanter bestående här, som var lägrad utanför Kartago och af Publius Scipio öfverrumplades och skingrades (203). Kort härefter beröfvade sig H. lifvet. — 5. H., i 2:a årh. f. Kr. en af ledarna för det kartagiska patriotpartiet, som gjort till sin uppgift att försvara Kartagos rätt mot Masinissas och romarnas kränkningar. Han ställdes i spetsen för den armé, som sändes mot Masinissa, men visade sig vara en af dessa "härfördärfvare, som kartagerna plägade utnämna till fältherrar". Ehuru H:s armé var större än Masinissas, blef han i grund slagen och tvungen till en neslig fred (150 f. Kr.). Genom påtryckning af det romerska partiet i Kartago dömdes H. därför till döden, men lyckades fly och samlade en 20,000 man stark här, med hvilken han understödde sin fädernestad i kampen mot Rom. Sedan han låtit döda öfverbefälhafvaren i Kartago, Masinissas dotterson, som äfven hette Hasdrubal (148), bemäktigade han sig själf öfverbefälet. När Kartago 146 föll i romarnas händer, kastade H. sig till Scipios fötter och bad om förskoning, medan hans hustru under förbannelser öfver sin mans feghet störtade sina barn och sig själf i lågorna. H. dog som fånge i Italien. ^{R. Tdh.} Hase l. Haase [hāṡe], biflod till Ems från höger, upprinner på Teutoburgerwald och utflyter vid Meppen. 130 km., segelbar 58,5 km. ^{J. F. N.} Hase [hāṡe], Karl Benedikt, tysk-fransk filolog, f. 1780 i Sulza vid Naumburg, d. 1864 i Paris, dit han begifvit sig 1801 och där han sedan 1816 varit anställd som professor först i grekisk, sedan i tysk och komparativ filologi. H. utgaf nya