ställningen, om hasspetsarna äro riktade inåt och skenbenen divergera nedåt (fig. 5); därigenom blir trycket i hasen ojämnt fördeladt, nämligen starkast å ledens yttre sida, rörelsen blir oregelbunden, så att fötterna komma att föras i bågar inåt ("biljarderande"), och vid sträckningen sker en brytning i halsen som väsentligt försvagar kraften. Äro hasspetsarna riktade utåt och skenbenen konvergerande, kallas ställningen hjulbent (fig. 6). Trycket blir därigenom starkare på hasens inre sida, hvilket är att betrakta som ett jämförelsevis större fel, då hasen där är väsentligt svagare byggd, och vid sträckningar böjer sig benet utåt i hasleden och rörelsen blir hvad man kallar "borrande", d. v. s. hofven roterar vid sträckningen så, att tån vrides inåt och trakten utåt, hvarigenom sträckningen försvagas och skon starkt slites; vid den hjulbenta ställningen komma fötterna dessutom att föras i bågar utåt, och rörelsen blir "nystande".

Fig. 4. Regelbunden hasställning.

Fig. 5. Kohasig.

Fig. 6. Hjulbent.

Hasens styrka beror hufvudsakligen på dess bredd; särskildt är det af vikt, att hasen har god bredd nedtill, så att den jämnt öfvergår i skenbenet, ty därigenom blir den yta, med hvilken hasen hvilar mot skenbenet, större och föreningen dem emellan fastare. Hasens bredd upptill beror hufvudsakligen på hasbenets längd; ett långt hasben är af stor betydelse för styrkan, emedan det utgör den häfstångsarm, på hvilken de muskler, som sträcka hasen, verkar. Är hasen smal nedtill och skarpt afsatt från skenbenet, kallas den "knipt", hvilket alltid anger svaghet och är att betrakta som ett stort fel. Hasen är på grund af sin komplicerade byggnad och den ansträngning den vid rörelsen är underkastad utsatt för en mängd sjukligheter. En fullt frisk bör vara torr och ren. Torr kallas den, då huden är tunn och underhudsbindväfven sparsamt utvecklad, så att konturerna af själfva skelettdelarna tydligt framträda och hasen kännes fast och hård med mera kantiga konturer och utan någon abnorm vätskeansamling i ledkapslar och senskidor. Torr has anger en fastare, tätare struktur i skelettet, som i hög grad förhöjer styrkan i ledgångarna och vanligen äfven åtföljes af en större fasthet i öfriga väfnader, såsom muskler, senor och ligament. Svampig kallar man hasen, om huden är tjock och underhudsbindväfven rikligare utvecklad, så att konturerna bli mera afrundade och hasen kännes mjukare vid tryck med fingrarna; svampig has tyder på en lösare, mera porös struktur i skelettet äfvensom i öfriga väfnader och anger därför mindre hållbarhet. Ren kallas hasen, då inga sjukliga benuppdrifningar förekomma; dess bakre kontur bör då vara fullkomligt rak och gå i samma linje som skenbenet, dess inre kontur i det närmaste plan och utan skarp afsats öfvergående i skenbenet, och dess främre yta (i hasvecket) likaledes jämn eller t. o. m. något konkav. Markerad kallas hasen, då den med en skarp afsats öfvergår i skenbenet, hvilket stundom kan bero på en benuppdrifning å hasens inre kontur, förorsakad af en sjukdomsprocess, benämnd spatt, (se d. o.), och i så fall är att betrakta som ett väsentligt fel, men ofta äfven (särskildt hos ädlare hästar) förekommer utan att vara beroende på sjuklighet. Fylld benämnes hasen, då dess främre yta i hasvecket är mer eller mindre utbuktad, beroende på en ökad vätskeansamling i ledkapseln (se Fyllda pannor). Harspatt är en åkomma, som visar sig genom en utbuktning å hasens bakre kontur. Den beror dels på ansvällning af hasens bakre förstärkningsband — ett starkt bindväfsband, som går från hasspetsen öfver hasens bakre kontur till öfre ändan af skenbenet (s. k. "mjuk harspatt") — förorsakad af försträckning eller öfveransträngning och då vanligen medförande hälta, så länge inflammationen är färsk, men är, sedan hältan upphört, mera att betrakta som ett skönhetsfel. Dels beror harspatten endast på en starkare utveckling af griffelbenshufvudet och har i så fall intet att betyda, dels, någon gång, äfven på samma sjukdomsprocess som spatt (s. k. "hård harspatt") och kan då medföra samma olägenhet som denna. Ofta beror förändringen i hasens bakre kontur äfven därpå, att has- och skenbenen i st. f. att ligga i samma linje bilda en mer eller mindre tydlig vinkel emot hvarandra (s. k. felaktig "inskening"), hvilket är att betrakta som ett stort fel, som i hög grad försvagar hasens styrka. Oxspatt, kospatt l. skakelspatt består i en ansvällning å hasens yttre sida, vanligen framkallad genom slag (t. ex. emot skaklarna); den är att betrakta endast som ett skönhetsfel, utan inverkan på djurets bruksvärde. Vattenspatt består i en stark utbuktning af ledkapseln i hasvecket, beroende på en ökad ansamling af ledvätska i hasleden, hasledsgalla (se Ledgalla och Fyllda pannor). Genomgående hasgalla består i en ökad vätskeansamling i en framför akillessenan liggande slemsäck och visar sig som en rundad utbuktning å ömse sidor af nämnda sena; åkomman är jämförelsevis ofarlig och medför sällan hälta. Piphas, ett skönhetsfel, men en fullkomligt ofarlig åkomma, är en uppdrifning å själfva hasspetsen, vanligen framkallad genom tryck eller slag och oftast beroende på en ökad vätskeansamling i en på hasbensspetsen liggande slemsäck. ^{E. T. N.} Hasa, El, landskap. Se El-ahsa. Hasael (hebr. ḥaza'el, assyriska Ḫaza'ilu), en tronpretendent i Damaskus, som omtalas i Elias och Elisas historia (1 Kon. 19: 15, 17; 2 Kon. 8: 7 ff.). Han blef också konung där, måhända efter att ha mördat sin företrädare, Benhadad. H. besegrade sedan konung Joram af Israel 842 vid Ramot i Gilead (2 Kon. 8: 28 f.) och intog viktiga områden af Israels rike under konung Jehu. I samband med sitt krigståg mot det filisteiska Gat gjorde han ock en hotande rörelse mot Jerusalem, så att Juda konung Joas genom betydande skänker måste friköpa sig från honom (2 Kon. 12: 17 f.). ^{E. S—e.}